Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Jag vet inte om Torv är den mest lockande av titlar, men å andra sidan: essäistiska reseskildringar är knappast en storsäljande genre som det är, så Erik Anderssons lilla samling med texter om olika platser på de brittiska öarna (Achill Island på västra Irland, Skye och de yttre Hebriderna i Skottland, Yorkshire Dales och fenlandet i England) har nog redan tillräckliga problem för att en sådan liten sak inte skall märkas.

Det är ibland många års resor som koncentreras till en skildring, ibland väldigt specifika resor: upp och vandra i Yorkshire för att ta reda på vad en »moor« egentligen är för typ av landskap (blött, stenigt berg), eller i Skottland för försöka förstå vad gaeliska brochar, stentorn med dubbla väggar, egentligen är bra till för (fortfarande oklart). Eller, varför inte bara åka runt i Skottland med ett par andra lite till åren komna herrar med sina egna intressen (fåglar och diet) och titta på olika saker och sedan dinera på pub.

Det är egentligen lika mycket en fråga om att resa i tid som i rum: Andersson hamnar endast undantagsvis på platser med större befolkning, men ofta på platser där folk levt under lång tid. Ibland har platserna övergetts när torven brett ut sig, ibland har de aldrig varit nämnvärt brukade, och i fenlandet verkar de ha omvandlats från ett landskap fyllt av djurliv till stora åkrar. Den som förväntar sig förslag på resmål får vara av väldigt speciellt sinnelag för att bli tillfredsställd av detta, men om man bara vill lära sig något om platser i utkanterna, och få lite vänliga funderingar på köper, så är detta mycket passande.

Read Full Post »

Det kan vara så att bristen på tydligt avslut av Mattias Fyhrs avhandling De mörka labyrinterna är tänkt att spegla en liknande tendens hos den gotiska litteratur som är hans huvudsakliga ämne: ena sekunden skriver han om Alexander Ahndorils Jaromir, nästa så är det notlista och källförteckning och tack och adjö. Det kan också bara vara en av få klara brister i detta försök att ringa in vad gotik egentligen innebär inom främst litteratur, men också musik, film och rollspel. Där kom vi in på också nästa klara brist, för beskrivningen av Dungeons and Dragons framstår som märklig (om också oväsentlig).

Sista bristen är det märkliga stycke som applicerar en teori av Michael Riffaterre på de tidiga gotiska texterna; ett par sidor av den typ av krångelprosa som används för att skrämma bort folk från litteraturfakulteter, dessutom med en i min nyutgåva påhängd fotnot som förklarar att detta tillkommit som ett krav från en handledare för att få in en teori som just då var på modet.

I övrigt skriver annars Fyhr på det hela taget klart och begripligt, och det enda problem som verkar aningen djupare är en känsla av att han vill ställa saker till rätta: få saker att kallas vid rätta namn, och få svenska läsare att inse att vi borde reservera ordet »skräck« för spökhistorier och liknande, medan mycket av det vi använder ordet om egentligen är »gotik« som snarare vill skildra människor i extrema sinneslägen än försätta läsaren i dem. Även en term som »skräckromantik« anges därför som mindre lyckad.

Efter att ha rengjort begreppsapparaten till egen tillfredsställelse fortsätter Fyhr med att redogöra för vad han anser utgöra gotikens kärna: subjektivitet, avsaknad av några aktörer som kan framtvinga en god ordning, förfall och undergång, olösbara situationer och de labyrintiska egenskaper som gett avhandlingen dess namn. Med detta uppställt och förklarat ägnas bokens andra halva åt försök att vrida på diverse verk för att visa på att dessa bär dessa gotiska inslag. Teorin provas på såväl diverse rockmusik som en uppsättning svenska romaner. Sedan tar det hela, som redan nämnts, hastigt slut.

Read Full Post »

Hedvid Charlotta Nordenflycht var en imponerande kvinna: hon lyckades förse sig själv med en utbildning hon själv längtade efter (när hon var satt att sy försökte hon istället läsa i en bok hon hade i knät), undslapp att gifta sig med en man hon förvisso högaktade som lärare och vän men inte kunde se som sin make, övertalade senare sin mor om att få gifta sig med en man hon själv valt; blev änka efter ett halvår och försörjde sig sedan på sin penna. Vissa av hennes skrifter var så fräna i sitt försvar av kvinnlig utbildning att de var svårsmälta även 200 år efter att de först trycktes.

Likväl har hon förminskats, med diverse olika omdömen, om så väl hennes verk som hennes person (inklusive hennes utseende). Läser man hennes lilla debutskrift, Den sörjande turtur-duvan, är det svårt att se varför: förvisso finns här en del av tidens konvenans, som i framhållandet av hur gudfruktigt oskyldigt det äktenskapliga livet som nu förlorats var, och säkerligen en hel del allmängods (såsom titeln), men vissa av verserna skildrar likfullt den alluppslukande sorgen på ett sätt som känns levande: hur skall man försöka dölja den sorg man helst bara vill hänge sig? Vore det kanske inte bättre om den vreds upp ytterligare, så att ens stackars ömma hjärta till slut finge brista? Hur skall man egentligen stå ut när hjärtats »sargas av en långsam kniv«?

Svar finns här inte många, knappt ens en skymt av en ny dag. Enbart förtröstan på återseenden i livet efter detta och löften om att aldrig glömma. Man tvivlar på att sådant egentligen hjälpte, men förhoppningsvis kan de ha gett någon liten lindring och i alla fall tillfälligt lättat sorgen.

Read Full Post »

Det är mycket professor Kalkyl behöver ta sig igenom innan han kan sätta Tintin på månen: han skall designa en atomdriven rymdraket, delta i byggandet, hålla kapten Haddock på gott humör och utstå borduriska spioner. Även om Tintin till namnet är huvudperson, så är han mer passiv, i alla fall så länge de håller sig på jorden (Månen tur och retur del 1). Väl uppe i rymden (del 2) får han lite mer att göra med att hålla Haddock i styr, ta hand om fripassagerare och rädda Milou från en mångrotta.

Allt är mycket noggrant underbyggt av Hergé med medhjälpare, så noggrannt att de få missgreppen står ut: en enstegsraket är inte helt rimlig, ej heller en atomdriven sådan (även om den atomreaktor som byggts verkar bygga på någorlunda rimliga principer). Asteroiders gravitationsfält är nog inte heller fullt så akuta problem som det utmålas. Annat är förvånadsvärt framsynt: rymddräkterna är någorlunda rimliga, g-krafter ett faktiskt bekymmer och whisky i tyngdlöshet lär forma sfärer – vilket för oss till det som egentligen är riktigt absurt: att de första utvalda rymdfararna skulle utgöras av två äldre vetenskapare, en alkoholiserad sjökapten samt en journalist med vidhängande hund. Då är faktiskt till och med borduriernas försök att kapa projektet mer rimliga.

Nu är ju Tintin en förutsättning för ett Tintinalbum, och detta är ändå ett av hans mest beundrade äventyr, inte minst för den realistiska ansatsen. Snubbelhumorn blir kanske lite påfrestande, men herrar Dupond och Duponts konstanta inkompetens får också här egentligen ett undantag när de vid tillfälle lyckas få tag på helt rätt person – vilket övriga snabbt bortser ifrån när Tintin behöver räddas och sedan glömmer helt.

Read Full Post »

Om inte annat demonstrerar Randall Munroes Tänk om … 2 vad fysikens antropiska principer innebär: om man skulle skruva på diverse parametrar för hur universum eller bara jorden fungerar, så skulle snabbt de upphöra att göra det. I alla fall på ett sätt som människor finner meningsfullt. Eller, ja, skruva och skruva: vill man fylla solsystemet med soppa upp till Jupiter så får man hitta en stor skruv. Eller om man för den delen vill ha en stång från månen till jorden, eller förånga en kubikmeter järn, eller ha en minijupiter (planeten) som granne.

Allt är nu inte totalt katastrofalt, eller ens livsfarligt: magnetresonanskamerors störningar av kompasser går att kompensera för, att försöka läsa alla böcker som getts ut är väl mest fåfängt och att stå bredvid någon som är huvudet längre (eller kortare) och se på solnedgången låter ganska trevligt. Annat kommer snabbt sluta illa, som att försöka trycka Niagarafallet genom ett sugrör, eller omvandla planeter och småplaneter till grundämnet de delar namn med (här kommer dock Vän av Ordning och påpekar att Munroe glömt Titan, och egentligen även solen, jorden och månen samt Europa).

Det är inte speciellt djupt, eller speciellt nyttigt, men det är underhållande och lättsmält och ger i alla fall en del insikter i hur fysiker tänker, och det kan vara nog så bra.

Read Full Post »

Jag har en gång deltagit i en japansk teceremoni. I Kyoto, den gamla huvudstaden, i vad jag vill minnas sades vara ett osedvanligt gammalt tehus. Jag är inte säker: det är nu närmare tjugo år sedan och jag var student, tillsammans med ett par andra där på ett kort utbyte eftersom min handledare hade utmärkta kontakter i Japan. Av ceremonin minns jag främst hur koppen skulle hållas i handflatan och att man skulle dricka ur sidan samt att vidhängande tilltugg baserat på sockerböna var tämligen mjöligt.

Hade jag innan läst Okakura Kakuzōs lilla skrift Boken om te, vari han kort behandlar den underliggande estetiken, är det dock möjligt att jag uppskattat det hela mer: här gås mycket kort igenom historiken bakom och de filosofisk-estetiska värderingar som bygger upp de olika elementen: inte bara de sätt som finns för att bereda teet, utan även omkringliggande ceremoniel och tehusets uppbyggnad.

Boken utkom första gången några år in på nittonhundratalet, och åldern skiner stundtals igenom. Idag hade nog ingen författare lika tydligt delat upp världen i öst och väst, eller behövt lika tydligt försvara japansk civilisation.

Read Full Post »

Det är tyvärr aningen ledsamt att behöva börja en recension med felfinnande, speciellt av en bok som explicit vänder sig mot småaktigt sådant, men felet här undergräver tyvärr ett exempel som en del av argumentationen vilar på. Det gör inte påståendet som det skall understödja felaktigt, men vän av ordning kan inte låta vad som helst gå förbi okommenterat.

Boken i fråga är Nils Håkansons Dolda gudar, argumentet går ungefär ut på att litteratur som tilldelas lägre kulturellt värde (som barnböcker och deckare) får mer slarviga och yviga översättningar, och exemplet som anförs är J.R.R. Tolkiens Bilbo (även känt som Hobbiten, även känt som Hompen). Det är en bok som beståtts med tre svenska översättningar, alltså väl ämnad för jämförelser. Problemet är bara att Håkanson råkat ta fasta på en av de passager som författaren själv reviderat, och Tore Zetterholm har inte slarvat när han skildrar hur »Bimbo« möter Gollum (i alla fall inte mig veterligen). Att Britt G. Hallqvists och Erik Anderssons översättningar ligger närmare varandra beror alltså inte nödvändigtvis på att de båda översatt vad som då blivit föregångaren till en succéserie respektive en av nittonhundratalets mest älskade romaner.

Annars är just Tolkien snarast ett motexempel på ett annat av bokens argument: att vi till vardags inte uppmärksammar översättargärningen nämnvärt. Recensioner diskuterar sällan frågan, möjligen ges kort beröm. Översättarens gärning kan helt missas: att Tolkien och Gogol möt svenskar med ett språk som inte ligger i motsvarande stilregister som originalspråkets är ovedersägligt men också svårt att göra något åt. Saker som dock obestridligt inte borde ha skett är att revideringar presenterats och kritiserats som vore de nyöversättningar eller att översättningar har tillskrivits andra personer än den som faktiskt gjort jobbet.

Kort sagt: översättandets historia i Sverige är en lång jämmerdal, som man på senare år kanske lyckats kämpa sig upp från bara för att mötas av helt andra utmaningar, som att den marknad som tidigare kanske var njugg nu istället håller på att försvinna, att det enda språk som verkar efterfrågas är engelska och att många tror att AI kan ersätta översättare. Vill man lära sig mer om den, liksom om inställningarna till översättning genom tiderna, kan Håkansons bok rekommenderas. Trots enstaka missar i argumentationen.

Read Full Post »

Den lilla volymen med Carl Jonas Love Almquists poesi som getts titeln Svenska rim har hämtat sitt material ur hans exildiktning. Själv samlade han sina alster i ett större verk som han gav titeln Om svenska rim (risk för sammanblandning: hög), med ramberättelse och en massa annat man egentligen inte behöver känna till något av mer än detta: en stor del av diktningen läggs i munnen på Hans Jacob Seseman, uppsaliensisk matematiker och pekoralist.

Almquist ger sig nämligen här på den just sådan poesi: tramsdikter, ämnade att visa alla rim på »limmade«, eller makaronisk dikt med dålig engelska, eller bara halva paradoxer. Inget skall tas på större allvar, inte ens verserna om svenska krusbär eller de som ger sig ut för att vara pedagogik.

Efterordet konstaterar att detta verk är långt från oundgängligt. Detta kan nog vara sant i striktare mening, men i vidsträcktare sådan har vi bara att glädjas åt den här typen av dikter som mest finns till för glädjen i sig själva.

Read Full Post »

Med tanke på att det är den enda egentliga poesisamling han utgav under sin alltför korta levnad är det märkligt att Stagnelius valde att låta halva Liljor i Saron utgöras av ett ganska tråkigt skådespel om förföljelser av kristna i Nordafrika under romarriket. Nog hade väl man tyckt att han kunde lagt in en sådan för eftervärlden betydligt mer spännande sak som »Till förruttnelsen« än denna lyriskt rika men ganska rättframma melodram?

De poem som utgör andra halvan är mer förväntade, en slags uppstädad Stagnelius: de gnostiska anslagen finns där, men knappast i sådan grad att mer ortodoxa kristna inte kunnat acceptera diktningen om själens längtan, korsets förlösning och hur blekt livet ter sig inför evigheten. Den som ogillar religiös mystik göre sig inte besvär.

Bäst är naturligtvis avslutningen, »Suckarnes mystèr« (Nirstedt väjer icke för gammalstavning), som kärnfullt sammanfattar försakelsen som frälsningsväg.

Read Full Post »

Till en malariadrabbad by i södra Italien anländer Carlo Levi efter att ha dömts till inre exil för sitt motstånd mot fascismen. Han är läkare och konstnär, vill helst tillbringa dagarna med sitt måleri men får en alltmer omfattande praktik eftersom de båda läkarna på orten är lika inkompetenta som de flesta övriga offentliga tjänstemännen på platsen. Enligt den legend som namngett Kristus stannade i Eboli skall nämligen inte civilisationen riktigt tagit fäste här, utan liksom kristendomen mest kommit för att ta sig en titt och sedan vänt platsen ryggen.

Bönderna på orten lever ett hårt, fattigt liv. Staten är endast ett ris som kräver dem på skatter och stundom krigsmän. Det högsta goda tycks vara att slita i Amerika istället, ty då kan man i alla fall spara ihop en lite slant, även om man lätt gör misstaget att återvända och sedan tvingas se den krympa ihop utan hopp när man fångats av en nyinköpt, usel jordbit eller ett äktenskap.

Inget fungerar riktigt, ingen tror att något kommer bli bättre. Det är inte så att man egentligen är okunnig eller dum (även om ortens skollärare mer bryr sig om den myndighet han får i sin andra roll som borgmästare och de möjligheter han då får att förneka andras vilja): folket är i regel gästvänligt och egentligen inte särskilt konservativt, mer än att man vant sig vid att all politik är dålig.

Handling finns inte mycket, fascination och uppgivenhet desto mer, tillsammans med en viss galghumor. Levi är inte någon frälsare, även om han framstår som ovanligt osjälvisk. Men vad gör det: staten finns ju endast för att blockera de försök som görs att på något litet sätt bättra situationen. Och när han till slut får lämna byn, så är det för att Abessinien fallit och allmän amnesti utlysts, och alltså bara ytterligare ett steg på vägen mot en mer allmän katastrof.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »