Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Jag måste tillhöra den självklara målpubliken för Erik Anderssons Hem: inte nog med att jag uppskattar författaren, jag kommer från en av alla dessa västgötska socknar som innehåller ordet »hem« på något sätt. 49 har det som efterled, 1 som förled; av de 49 döljer många det, vanligen genom ombildning till »-um« eller bara »-m«. I Hömb har man slängt på en extra bokstav för att förvilla ännu mer, och i Norra Björke trodde man nog sig vara helt säkra.

Andersson låter sig dock inte luras, och utrustad med ortsnamnsforskning, smörgåsar och (vanligen) lämplig utstyrsel ger han sig ut i terrängen för att se vad som finns att upptäcka. Vanligen är detta inte mycket. Kor, oftast. Någon å (vatten finns det nästan alltid för mycket). Blommor. Kanske en sjö, eller lite halvt osynliga fornlämningar. Intressant geologi, om han har tur. Egentligen är det ju bara tre av alla socknar som har något tydligt turistmål: Askim, med badplatser för överhettade göteborgare, samt Gudhem och Varnhem med sina gamla kloster. Laske-Vedum borde rimligen kunnat producera något med tanke på att kopplingen till äldre västgötalagen, men icke.

Andersson vandrar kring i landskapet, funderar lite på varjehanda. Finnes inget som fångar ögat får han spinna fritt och hitta på annat. Ibland verkar han a ritat, med skakiga, osäkra linjer som fungerar bäst på djur och knappast alls för av människor byggda ting. Inget tydligt mål syns, mer än vandrandet för dess egen skull och det fria tänkandet. Och det kanske är gott nog?

Read Full Post »

Jag vill inte anklaga Fredrik Sjöberg, en författare jag annars högt uppskattar, för lögn, men jag har mycket svårt att riktigt förlika sig med titelessän i Sjöelefanten i Bukarest, en liten historia som, med en liten sidoblick åt elinstallationer i den rumänska huvudstaden av ungefär samma snitt som telefontornet i Stockholm vid förra sekelskiftet (sök!), huvudsakligen ägnar sig åt ett specifikt diorama på det naturhistoriska museet.

Inget av vad som står i essän verkar helt otroligt, förutom just det där dioramat. Att det finns ett sådant, med sjöelefanter, är fullt rimligt. Med tanke på svenska äventyr på taxodermins domäner verkar det också inte helt orimligt att nämnda sjöelefant skulle ha förlorat utrustats med en horribelt gapande mun och stirrande ögon på ett sätt som för tankarna till någon form av blandmissbruk. Nej, det som gör det hela osannolikt är att det intill även finns en uppstoppad hona, med en betydligt mer seren uppsyn, och att de båda tillsammans verkar som gjorda för att förses med lustiga texter och spridas över internet, men att det inte verkar finnas någon enda liten bild att uppbringa på dem. Där, exakt där, går min gräns för vad jag kan tro på.

I boken i övrigt finns diverse texter i olika ämnen: bokrecensioner, högtidstal, essäer för tidsskrifter. Dessa rör sig vanligen som väntat kring primo (fält)biologi, secundo konst, tertio ett par avstickare till exempelvis Ulf Lundells bokproduktion eller konsumtionen av diverse sinnesvrängande substanser i Tredje riket. Men mest alltså sådant som exakt vilken insekt som kan ha dödat kompositören Alban Berg, artidentifikation i Ivar Arosenius målningar eller underarter till bin i europeisk honungsproduktion. Allt är som väntat inte riktigt helgjutet, och man ser ett par tekniska knep återkomma någon gång för mycket, men på det hela taget är det oroande, kunnigt och välskrivet. Om nu man bara kunde få bekräftelse på den där sjöelefanten också …

Read Full Post »

Under 1200-talet tycks islänningarna ha bestämt sig för att producera så mycket sagamaterial som de bara kunde: antingen skrev de ner redan existerande, eller så gav de material till nya. Vissa bidrog rentav på båda sätt, vilket demonstreras i den samling som på svenska nu givits namnet Sturlunga, vilket består av ett flertal halvlånga sagor och en längre.

Allt tycks egentligen ha börjat i slutet av föregående sekel. Sagorna själva spekulerar inte i varför, men plötsligt tycks det isländska samhället falla isär i en ständigt ökande hastighet. 1100-talet hade varit relativt fredligt, men plötsligt tycks de fejder som trots allt funnits inte längre kunna stoppas. Fler och fler blandas in och makten koncentreras: där tidigare fejder varit mellan familjer står de plötsligt nästan mellan härader, och när man till slut når något som liknar fred finns alltid någon tidigare förvisad släkting som kan återkomma från Norge, någon avundsjuk lokalhövding som är beredd att satsa allt för att komma upp sig, någon som inte känner sig helt nöjd med en förlikning, och så börjar allt på nytt.

I centrum står som namnet antyder sturlungarna, bröder och farbröder och kusiner och till slut sysslingar vars släktkänsla sträcker sig så långt att de mestadels kan avhålla sig från att slåss med varandra, men inte mycket mer. På 1200-talets Island kan man lita på bröder, föräldrar och barn, i alla fall oftast, men allt bortom detta är osäkert: man kan inte lita på brorsöner, inte på biskopar, inte mågar (i alla fall inte om äktenskapet avslutats).

Den mest kände av alla dessa personer som sviker och slår ihjäl (om än sällan med någon större värme i sin själ) är naturligtvis Snorre Sturlasson, en av tre bröder till den Sturla släkten uppkallats efter. Hans litterära verksamhet nämns knappast här, däremot hans framfart för att samla anhängare och förmögenhet. När han halvvägs genom berättelsen slås ihjäl framstår det inte som mer förtjänt än när någon annan förlorar livet, men kanske inte heller mindre. I generationen efter tas hans litterära mantel upp av brorsonen Sturla Þórðarson, som skrev den längsta sagan i denna samling, men också självklart deltog i den allmänna oredan. Han var också en av få som kanske får ses som framgångsrik, i det att han överlevde fram till att det hela fick en ände i och med att kungen av Norge till slut var den som lyckades ta makten.

Som litterär upplevelse är Sturlunga inte att jämföra med de gamla islänningasagorna: de är långt rörigare, långt mindre destillerade. Antalet personer är enormt, och bara att hålla reda på vilken Sturla, Þórð, Snorre eller Kolbein som just nu omtalas är inte lätt. Ibland lyckas dock författarna höja sig över den allmänna förvirringen, skaka av sig stridsdammet och åstadkomma något i stil med Sighvats förmaning till sin son. Då är plötsligt de där cirka tvåhundra åren som bortblåsta, och man är tillbaka med Njal eller Egil. Inte speciellt uppbyggligt det heller, men roande.

Read Full Post »

Efterspel

Aiscyholos Perserna är på flera sätt anmärkningsvärt: det är det äldsta bevarade grekiska dramat och ensamt bland dessa behandlar det samtida händelser istället för mytiska. Scenen är det persiska hovet, tiden är den just efter Xerxes misslyckade invasion: nyheten når staden under pjäsen, och vad handling som finns är reaktionerna på den persiska härens undergång.

Kören är de män som var för gamla att följa med Xerxes när han lade skepp till skepp och gick över Bosporen, namngivna roller är en budbärare, drottningmodern Atossa, den ur dödsriket uppkallade Dareios samt den övermodige Xerxes själv. Tonen är veklagans. Egentlig konflikt finns inte; man kan ana att kören tidigare var tystad men nu kan framföra kritik mot en enväldig kung.

Syftet är rimligen att förhärliga Aten, men med ett snart glömt memento mori: Xerxes var mäktig, guldglänsande, med möjligheten att uppbåda folk från tre av världens hörn, men hans sol gick i moln när han sökte utsträcka sitt välde till Grekland och mötte det fria Aten. Så alltid för tyranner!

Om nu bara senare folk, däribland atenarna, haft vett att inte själva drabbas av samma högmod …

Read Full Post »

Erik Andersson är en högst oväntad författare: inte i det att han kommer från Alingsås – gubevars skall väl även en stad som annars främst förknippas med den kanske mest opoetiska av lantbruksprodukter också kunna producera intressanta skribenter – utan snarare i sin förmåga att publicera saker som ingen annan skulle komma på tanken vore värda undersökningar. Klippboken med essäer är måhända inte någon ny uppfinning, men den är knappast den mest livaktiga av genrer.

Tankstrecket som försvann har fått fyra avdelningar: längre texter, diverse kortare bokrecensioner, musikrelaterade stycken samt slutligen en som behandlar Erikssons eget författande. Tonen är väl snarast lugnt reflekterande, utan större åthävor. Ämnena får väl betecknas som lite vid sidan av allfarvägarna: Humleodling i Ugglum, Slas respektive Py Sörmans författarskap eller Prins Williams Sverigeskildringar är knappast brännande ämnen, för att ta fyra av de fem längre tidiga texterna: att den femtes ämne, Helle Helle, fått bredare uppmärksamhet är nästan det mest oväntade.

Ett bra mått på om en litterär essä skall anses lyckad är om den får en att själv vilja upptäcka eller utmana det författaren skildrar i andra hand: och jo, förvisso finns där en viss lockelse i att söka upp Py Sörmans märkliga roman i vilken en död kvinna skall skildra hur hennes kropp skapar sig en ny tillvaro utan ett styrande medvetande, eller Kestin Ekmans bok om Olof Bjerkander, en av Linnés studenter som visste att gräva där han stod. Eller för den delen att åter läsa Frans G Bengtssons avfärdande av Andrées ballongfiasko (en essä jag nu insåg måste ha sökt sig in och påverkat mitt eget tänkande kring andra upptäcktsfärder).

Likafullt tvekar jag inför att helhjärtat rekommendera Anderson som läsning: det kan vara fåfänga, men jag tror ändå han kanske är en författare som inte kommer gouteras av alla läsare. Egensinne är spännande men närmast definitionsmässigt inget som alla kommer uppskatta.

Read Full Post »

Carl von Linné var inte enbart botaniker, zoolog och läkare: han var även akademiker, och bar som sådan på ordentligt ressentiment. Han var dessutom moralist av en ordentligt mörk sort, den typ av pessimist som egentligen förknippas med århundradet innan. I den aldrig avslutade Nemesis divina samlade han på sig diverse historier om diverse ogärningsmän, lönskalägrare, mördare och andra förkastliga, samt noteringar om de enligt Linné välförtjänta öden de drabbades av.

Vanligen är denna gudomliga vedergällning inte direkt övertygande: förvisso finns det exempel där någon vägrat att sträcka ut sin hand för att hjälpa sin nödställda hustru och sedan fick se armarna ruttna bort, men lika ofta är korrespondensen mellan ogärning och öde betydligt svagare; döden kommer ju ändå till slut ikapp oss alla, helgon som syndare, och den senare kategorin är också långt vanligare.

Texten är uppdelad med två större avdelningar: först en där olika (oftast mindre goda) karaktärsegenskaper behandlas med korta exempel, talesätt eller citat, sedan en där enstaka fallstudier skildras: den har genom orätt tillskansat sig pengar och sedan förlorat allt, den har begått mord och sedan påkommits, den har varit otrogen och fått plikta, den har intrigerat och sedan råkat ut för en sammansvärjning. Moralen är allmänt låg, och Linnés gud är en straffande gud.

Den av Svenska akademien publicerade utgåva jag har är en avkortad sådan, men med tydliga angivelser av när text uteslutits: vanligen handlar det om citat ur Bibeln eller från romerska poeter, någon gång en upprepning eller liknande. Likaså har texten förtydligats genom markerade inskott, och en stor mängd noter liksom kortare redogörelser för de personer som avhandlas. Den känns välavvägd, en god läsutgåva, för den som inte vill befatta sig med lärda standardutgåvor med omfattande noter och sjuttonhundratalets vanliga ointresse för konsekvens på stavningens område.

Read Full Post »

Det finns saker som egentligen är omöjliga att parodiera, då parodin förutsätter att det går att driva den specifika uppsättning gräsligheter man vill skall drabbas av skratt till en än nivå som är ännu värre än originalet. Till dessa saker hör bland annat pekoral poesi, policydokument, manifest samt rekommendationer för starkvaror.

Det är den sista gruppen som uppenbart står i fokus för Örjan Westerlunds 52 whisky du måste dricka innan du dör, en gåva som var given med hjärta och medvetande om att ämne borde passa, så inget att vara otacksam över. Problemet är bara att prosan är så intensivt upptagen med sin egen förträfflighet att den glömmer bort att det är de rekommenderade varorna som egentligen är huvudsak, och att syftet rimligen bör vara att man efter läsning skall vilja köpa dem, inte hålla sig så långt ifrån dem man bara kan enkom för att slippa riskera framstå som någon som uppskattar bisarrerierna.

Prosan är dock inte så fullt långt driven att det absolut inte skulle gå att skoja med den, eller ens så långt att den stannar i minnet. Det är i alla fall något att glädjas över.

Read Full Post »

Jag undrar om Peter Englund oroar sig för att förvandlas till den typ av författare som egentligen bara kan skriva en enda sorts bok, och som gör allt vad de kan för skriva den på så många sätt som möjligt. Onda nätters drömmar är uppenbart en pendang till hans böcker om första världskriget, men eftersom det andra var så långt mycket större, med så mycket mer ofattbar ondska att hantera, är tiden här extremt kort: en månad, den månad då axelmakterna gick från att verka oövervinnerliga till att de började tryckas tillbaka, och det på tre fronter – november 1942.

I Nordafrika stod slaget om el-Alamein, och amerikanska trupper landsteg. I Ryssland kringrändes den armé som belägrade Stalingrad. I Stilla Havet slogs det på Nya Guinea och vid Guadalcanal. Och i Chicago började dessutom stora block med grafit och uran travas där man tidigare spelat squash. Detta, liksom den banala vardagen, livet i skyttegravar, belägrade städer, ockuperade städer, fria städer, i Treblinka, i en japansk bordell, i ett fångläger, på den kinesiska landsbygden och i partisankrigets Vitryssland skildras av Englund genom olika skrivande människor: hemmafruar, flygare, författare, soldater, journalister och flyktingar. En del antecknade vad de upplevde i stunden, andra långt efteråt. I stort sett ingen hade någon riktig uppfattning om allt som pågick, även om rykten ofta gick och olika länders radioutsändningar ibland kunde jämföras.

En av personerna, Vera Brittain, var med också i Englunds böcker om första världskriget. Albert Camus är världsberömd, ytterligare ett par kan den bildade känna igen. De flesta är dock återigen mestadels anonyma: om deras memoarer getts ut har de inte blivit några klassiker. Få av dem är vad som skulle kunna kallas hjältar, än färre rena monster (deras berättelser har ju trots allt i de flesta fall publicerats av dem själva); övertygade nazister och japanska imperialister ja, SS-män nej; soldater ja, massmördare nej.

Har man läst de tidigare böckerna vet man alltså tämligen väl vad som väntar. Här finns förvisso även ett par skildrade projekt som inte hängs på någon enskild person, men det mesta är sig annars likt, så även Englunds prosa.

Read Full Post »

Jag ligger efter med min läsning. Jag borde naturligtvis inte läsa Utomhus, Västergötlands fornminnesförenings tidsskrift för 2021-2022, nu i nådens år 2025 (möjligen den för åren efter). Nåväl. Namnet antyder ämnet: utomhusmuséer. Sådana finns det två av i Västergötland, Fornbyn i Skara och Ramnaparken i Borås, varav det första bokstavligen ligger föreningens verksamhet närmast, och får en långt mer detaljerad genomgång av varje enskild byggnads historia. Boken tillkom också för att fira Fornbyns hundraårsjubileum.

Med tanke på det begränsade antalet faktiska platser är också bredden på boken något mindre än normalt: förutom de två muséernas historia och inventarier finns det egentligen bara tre andra texter om temat: en om utomhusmuséernas historia, en om ett liknande museum i svenskbygderna i Minnesota i USA, och en om utomhusmuséerna i ljuset av FN:s hållbarhetsagenda. De två första är helt i linje med vad jag väntade mig, den senare väl påstridigt säker på att saker måste göras nu för att riktigt passa: etniska minoriteters behandling faller knappast enkelt inom västgötsk lokalhistoria som utgår från bevarade byggnader, och forna tiders jordbruks påverkan på klimatet känns antingen som övernitiskhet eller poänglös relativism (reflektioner över dess inverkan på landskapet hade varit långt mer adekvat).

Slutligen finns en samling artiklar i blandade ämnen, bland annat en rapport om det fina fyndet av bronssmycken utanför Alingsås från 2021, restaureringsarbeten i ett suterränghus från 1844, en byggnadsinventering i Vara och nya fynd i Varnhems klosterkyrka. Trevligt.

Read Full Post »

När min arbetsgivare förra gången var i delen av cykeln när de försöker förstå och åtgärda varför det görs misstag och varför planer aldrig hålls (som de nu har lämnat till förmån för att spara pengar på väldigt specifika och ibland obegripliga sätt), så delades det till samtliga anställda ut Anna Zetterbergs Stressa hjärna. Detta är den sorts litteratur jag normalt inte bemödar mig med: klatschig litteratur för mellanchefer, säkert endast undantagsvis direkt skadlig men inte av något jag intresserar mig för.

Men har man nu fått den kan man väl ändå försöka. Det gick i alla fall undan att läsa.

På hundra sidor fås först lite snabb biokemi, lite evolutionshistoria, lite förklaring om att det inte är nödvändigtvis är ett problem med stress, så länge man får återhämta sig från den, och så lite vad som idag verkar stressande. (Det obligatoriska stenåldersexemplet gör mig dock misstänksam: så länge jakten gick någorlunda var nog förvisso forntidsmänniskan betydligt mindre stressad än vad jag är. Gick jakten dåligt ett par veckor tror jag nog deras stress var betydligt värre).

I vilket fall, efter att ha på ett överskådligt sätt förklarat vad stress är och varför vi bara borde använda den på rätt sätt ges sedan en del enkla tips. Dessa påminner delvis om tipsen för bättre kroppslig hälsa i att de flesta nog egentligen vet att man borde göra: som att planera sin tid och inte kolla mejlen stup i kvarten. Hade det varit lätt, då hade nog faktiskt inte boken behövts.

Säkert är den en nyttig knuff i ryggen för någon. För mig vet jag inte om det var just det här jag hade behov av.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »