Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Hemma hos mormor fanns, i alla fall när jag var liten, ett par serietidningar min äldre kusin måste ha tagit dit (likaså en hel drös från när morbror var liten). Bland dessa fanns i alla fall en marveltidning, och jag har således minnen av såväl något äventyr med She-Hulk som vad jag nu insett är del nio i tolvdelarsäventyret Secret Wars – kampen mot Beyonder.

Av den korta introduktionen i den samlingsvolym jag nu läst, där allt nyöversatts till svenska, var detta den första större serien i vilken en hel mängd annars huvudsakligen separata grupper fick mötas. Numera är väl sådant vardag, men då var det nytt och fräscht, och upplägget är väl ett av flera tecken på att seriernas bronsålder var på säg att övergå i den moderna åldern.

Idag har den fräschören flyktat. Inte kanske så mycket för konceptet, även om det är tämligen grovt tillhuggt med en enormt mäktig Beyonder som transporterar en massa skurkar och hjältar till en enkom för syftet ihopplockad planet och lovar att uppfylla vilken önskan de vill – om de lyckas döda sina fiender. Detta tycker de flesta skurkar verkar ypperligt, samtidigt som X-men snarast verkar villa ge alla andra så många ursäkter de bara kan att misstro dem.

Det blir en del tämligen meningslösa turer fram och tillbaka, med riktigt med tillfällen för alla sidor att puckla på varandra. De enda två som verkar tänka sig en väg ur det hela är Magneto (låta X-men gå samman med övriga hjältar, döda skurkarna, önska fram tolerans) och Doktor Doom, som försöker tillskansa sig Beyonders makt.

Mördandet går det sisådär med: den enda som faktiskt till slut verkar avlida är en tillfällig extra, som uppvaktas av såväl Johnny Storm som Colossus; andra återhämtar sig relativt snabbt, och eftersom Doctor Doom också passar på att ge ett par nya personer krafter så snarast ökar antalet personer (Spindelmannen får också en märklig, svart dräkt med sig hem).

Det som får det hela att verka nattståndet är det klumpiga berättandet, särskilt i inledningen, vilket ej avhjälpts av nyöversättningen. Det tar sig, men Wasps otroliga våpighet eller hur snabbt amorösa känslor utvecklar sig verkar direkt fånigt (skurkarnas romanser är faktiskt något bättre här). Beyonder ser man inte mycket till. Jag vet inte om dessa svagheter egentligen bara var de sista resterna av seriernas bronsålder, eller om de var ett olycksfall i just detta arbete, men jag har inte blivit så värst sugen på att ta reda på det heller.

Read Full Post »

I förordet förklaras att Molière först skrev Tartuffe som en pjäs i tre akter: det lismande slutet där han fullkomligt krälar i stoftet inför den goda monark som får klara upp de problem Orgon satt sig i genom att lyssna alltför mycket på titelpersonens fromlande är alltså påhängt. Och som det märks: det går trots allt inte bara att trolla fram en monark ur maskinen hursomhelst, det måste finnas någon förklaring till varför en suverän skulle vara god nog att annullera det gåvobrev Orgon undertecknat, och därför slängs dessutom in en liten ask med komprometterande brev som kan golas om, varpå den allgenomskådande kungen kan känna igen skurken Tartuffe och till slut ge honom vad han förtjänar.

Även om detta kan synas mer välförtjänt än att han som tidigare troligen bara skulle kastas ut på gatan igen, så gör det pjäsen sämre när nya intriger hastigt skall introduceras och avslutas, enbart i förhoppningen om kungligt skydd mot humorlösa kyrkomän som ogillat att komedins gissel skulle komma ens i närheten av den äkta fromheten (så innehåller även den nyskrivna akten en del förbehåll, vilket inte heller gör sig i en komedi).

Det andra tillägget är en tämligen väl utförd liten förväxlingshistoria som inte har större påverkan på handlingen, men ger i alla fall lite djup åt det Orgonska hushållet, vilket tyvärr snarast gör att sista akten ter sig än mer klumpig.

Read Full Post »

Någon gång – det måste ha varit för tjugo år sedan – fick jag låna en samlingsvolym med Jan Fridegårds böcker om trälen Holme och hans Ausa av en vän som jag troligen meddelat hur mycket jag gillade Röde Orm. Jag kan inte minnas exakt vad jag då gav för omdöme, men jag tror det var ganska ljum. Jag inser nu också efter en omläsning av den första delen, Trägudars land, att minnet kallnat ytterligare genom åren, eller något flutit samman med det av Sven Wernströms Trälarna, eller kanske domineras av de senare delarna i serien, för jag ville bestämt minnas att boken var mer explicit politisk än den faktiskt var.

För visst hade det funnits rum för en arbetarförfattare här att foga in analyser och haranger om trälarnas usla lott och försök till frigörelse, men sådant saknas helt. Holme och Ause flyr sitt gamla boställe av rent personliga skäl när deras barn skall sättas ut att dö, och gör sedan inte långt mer: de vill ha ett ställe att bo och något att leva av, men andra får sedan klara sig bäst de kan när väl Holme fått plats som smed i vad som uppenbart är Birka (Fridegård undviker i görligaste mån såväl egennamn som direkt dialog). Ause dras förvisso till den missionär som kommit för att predika kristendomen, men tiden är ännu inte inne, och hans förkunnelse misslyckas i grund.

Fridegård är förvisso inte någon Frans G Bengtsson, vars medvetet bakåtsträvande ortografi passade så ytterligt väl för vikingatiden. Ej heller har han samma förmåga att transsubstantiera islänningasagor och krönikor till fiktion, eller det goda humör som gör att man lättare överser med anakronismer eller obegriplig tur, men det är ändå svårt att se denna berättelse som på något sätt misslyckad: historien är mer skitigt småskalig, och bortsett från att man frågar sig om verkligen Holme och Ause några gånger kan ha så otrolig tur med materiella ting så verkar inget här riktigt heroiskt förhöjt. Inte ens deras gamle herre verkar riktigt så förhatlig som han lätt skulle kunna ha gjorts.

Jag vet inte om jag har lust att söka upp och läsa de två efterföljande böckerna, men jag är mer nöjd att ha läst om denna än jag trodde att jag skulle bli.

Read Full Post »

I Viktor Kasparssons arkiv låter Dennis Gustafsson detektivens båda väninnor Emilia Varga och Jennifer Rosendahl gå igenom hans arkiv för att ta rada på vart han tagit vägen. De verkar nu inte ha någon vådlig brådska, eftersom de läser igenom halvdussinet gamla fall innan de till slut kommer på var de egentligen borde leta.

Vissa av dessa fall är mycket korta, och känns egentligen mest som en chans för att få visa upp en likätare eller ett bloddrypande koncept som aldrig egentligen får någon hantering, antingen för att Kasparsson missar en avgörande ledtråd eller för att han egentligen aldrig får ta sig an fallet. Andra har i alla fall lite uppbyggnad och handling, även om de då snarare är deckare än skräck.

Bäst gillar jag nog »Månskugga«, där ledtrådar visserligen planteras aningen klumpigt men där innebörden ändå inte står klar förrän det är försent, och som känns mer av spökhistoria än Lovecraft. I andra ändan skaver »Offer« ganska hårt, då Kasparsson beter sig ganska konstigt, även när gåtan har förklarats.

Read Full Post »

Det är på flera sätt lätt att sätta ett terminus ante quemKulturum Skaraborg: ett paradis. Det mest uppenbara är dess utgivare: Skaraborgs läns landsting, vilket upphörde 1999, men även bokens egentliga text och bild visar finns tydliga tecken på att den senast kan ha tillkommit vid millenieskiftet: Södra Råda gamla kyrka har ännu inte brunnit ned (2001), och tecken på Arnfeber (första boken utgiven 1998) saknas helt. Sista rimliga år är därför just 1998, vilket också råkar vara fallet.

Boken är egentligen ett komplement till guideboken Sevärdheter Skaraborg, och är därför fattig på text men fylld av bilder: texten förklarar huvudsakligen vad man kan se på de olika fotona, kompletterat av en del citat, främst ur Linnés västgötaresa. Även bilderna kan sägas ge intryck av detta det sista huvudsakligen analoga decenniet: man får känslan av att de idag skulle ha genomgått mer efterbehandling, få mer kontrast och livligare färg och att kraven kanske skulle varit något högre på komposition och motiv.

Interiörbilderna är ofta de mest intressanta: antingen för att ljuset är vad det är utan att nämnvärt påverkas av väder och sol, eller för att fotografen verkligen sett till att få skarpa dagrar och djupa skuggor.

Jag vet inte om jag lärt mig något nämnvärt, men kanske har jag blivit lite mer sugen på utflykt nästa gång jag åker hem. Och då är väl ändå målet vunnet?

Read Full Post »

Jag var inte riktigt beredd på att titelfiguren i Molières Don Juan skulle vara en så entydigt negativ figur: han ständiga kvinnoaffärer är mer hjärtlösa än spännande, och snarare än charmerande kvinnokarl framställs han som en gudlös libertin. Förvisso har han några inte helt frånstötande drag, som kroppsligt mod och den typ av charm som kan vara lustig fram tills dess att den inte längre drabbar fordringsägare och inbilska.

Handling och intrig är tämligen rudimentära: Moliére är snarare ute efter gapflabb än något annat, och greppar efter lite varjehanda: Don Juan får hantera två kvinnor han söker förföra samtidigt, kollra bort en fordringsägare, sparka lite på doktorers onytta, och till slut uppträda som hycklare på ett sätt som idag för tankarna till brun-utan-sol.

Till slut får dock hans kuschade tjänare Sganarello rätt, och Don Juans liv tar en ände med förskräckelse: pjäsen är tämligen explicit i att han direkt hamnar i rök och svavel, efter att ha getts klara chanser att bättra sig. Subtilt är det inte, och en något märklig avslutning på en huvudsakligen farsartad framfart, men å andra sidan verkar det inte oförtjänt heller.

Read Full Post »

Eftersom åtta år hade passerat var det kul att se ännu ett av Theos ockulta kuriositeter i form av Den magiska cirkeln – men skulle det kunna hålla stilen? Nja: mycket energi läggs först på att berätta att Theo ägnat flera år att söka efter Felicia, och tappat kontakten med gamla vänner, och nu har han hamnat inför rätta, stämd(?) av en brännvinsåklagare som slagit sig samman med hennes mor. Konstigt, och mest ett sätt att klumpigt påminna om vad som hänt förut fast med alltför mycket helt ovidkommande grejer (i bakgrunden skymtas dock en belgisk journalist tillsammans med en sjökapten, vilket är trevligt).

Huvudgrejen är istället hur ett par tokar med strömningskameror brutit sig in på Säter och där hamnat i en konstig ritual: en har dött, den andre har flytt, och den unge som fått följa med som pris i något lotteri är tydligen besatt. Det hela slutar dock ovanligt illa: en galning med svärd, en mumie med makt och vaga planer, och en förtärande ande innebär alla trubbel på olika sätt.

Tecknarstilen är vad den alltid varit (med något olyckligt undantag), men berättandet är lite halt: handlingen med Felicias mor verkar rätt poänglös och löses till slut mest upp i intet, den större berättelsen verkar ha i alla fall ett hål av Säterformat, och Amir Kairo fortsätter att vara en skurk som egentligen verkar göra mer nytta än skada.

Read Full Post »

Jag känner mig lurad. Molières Hustruskolan har ett upplägg som sutte man och såg en idiot tro sig styra förloppet när egentligen alla andra skrattar åt honom, vilket är ett bra upplägg, och dessutom antytt av den inledande essän. Till slut får den dryge Arnolphe också den besvikelse han förtjänar, men det beror egentligen bara på ett rent dickenskt sammanträffande, att precis rätt person vandrar in i handlingen i sista akten.

Arnolphe är annars en man med en plan: han vill inte bli bedragen, så han har uppfostrat den unga Agnes till att bli nästan helt okunnig om världen så att hon skall bli för dum för att vara otrogen. Sådan inbilskhet måste naturligtvis bestraffas, och Agnes får en dag se på den unge Horace, son till en av Arnolphes vänner från landsorten, de förälskar sig i varandra, och pjäsen handlar sedan om hur Horace försöker ta sig förbi Arnolphes två småkorkade väktare, samtidigt som Arnolphe och Horace då och då har ett förtroligt samtal, eftersom Horace inte förstått att Arnolphe och den sure gamle herre som spärrat in Agnes är en och densamme.

Tyvärr visar det sig inte att Horace och Agnes haft någon supersmart plan för att få Arnolphe att ge upp, utan allt är mest tur och dumhet. Inte heller är jag glad åt översättningen, för jag gissar att Molière inte skrev obunden men grötrimmad vers.

Read Full Post »

Jag har väldigt, väldigt kluvna känslor inför familjen Roslings Factfulness. Namnet tyder på att målgruppen delvis är personer som bara läser böcker där inget får göra motstånd, och även upplägget tyder på att allt sådant noggrant slipats bort. Det är onekligen effektivt, och väl genomfört, med kapitel som inleds med en anekdot, sedan kastar runt lite data (ibland väldigt oförsiktigt, rent av med autodidaktens dödsförakt), och sedan en återkoppling till ankedoten och en sammanfattning i punktlista och återigen denna hemska titel.

Och syftet med allt detta är att lära ut att världen inte fungerar som de trott, och att man måste förstå och kunna tänka i annat än gamla spår: allt är inte elände, utfattigdomen är inte längre dominerande, och stora delar av världen är på väg att springa ikapp väst: de kanske inte har bilar eller badrum, men de har definitivt motorcyklar och rinnande vatten.

Något av den optimism (förlåt: ordet Rosling föredrar är »possibilism«, för att avlägsna sig från försynstro) som präglar boken har kanske avtagit de senaste åren: antalet extremfattiga minskar inte lika kraftigt som tidigare, krig och förföljelse har knappast avtagit de allra senaste åren. Exemplen är kanske inte heller alltid aktuella: det är problemet med en framställning som bygger så mycket på statistik.

Mitt stora problem är dock känslan av högmod: här kommer vi som förstått världen, och titta hur enkelt det egentligen är om man bara använder några jättesimpla tankesätt. Är det inte dags att du också går med i vår fina lilla klubb? Tack: jag ser att en del av vad ni säger är värdefullt, men jag är rätt säker på att även ni ibland överförenklar och småmyglar i presentationen av er statistik. Fortsätt gärna prata, men medlemskorten får ni behålla.

Read Full Post »

Tillsammans med den riktiga samlingen med alla Kalle och Hobbe-serier kom också en liten bonus: Pojken med tigern, som dels innehåller en del förklaringar och andra texter från de som jobbade med att samla in, nyöversätta, texta om, färgkorrigera och korrläsa serierna, dels ett avsnitt där svenska serietecknare bjudits in för att på olika sätt hylla Wattersons serie.

Texterna är väl den typ av extramaterial man annars förväntar sig: lite om processen, lite om speciella problem, lite om andra världskriget (män tänker nämligen understundom på annat): trevligt, men inget som inte hade kunnat skickas ut som funderingar i samband med kickstarterna för att hålla längtan stången en liten stund (och en del av det skickades också ut på det sättet). Texten om Kalles allittererande Haiku är lång för att bara behandla 17 stavelser.

Det verkliga roliga finns dock i hyllningsteckningarna: vissa låter sina egna figurer klä ut sig, andra omtolkar, någon gör något helt eget. Dennis Gustafssons och Sofia Olssons är hemska, men på helt olika sätt, Frida Malmgrens och Olov Redmalms uppsluppna, Maria Fröhlichs lugnt lyckliga. Vissa tar fasta på Kalles olika alias, andra på återkommande detaljer. Mest av alla gillar jag dock Peter Bergtings omtolkning av Kalle och Hobbe till Frodo och Sam vid Domedagsberget i Mordor: en referens yngre än serien, men en som Kalle troligen skulle ha infogat i sin fantasi om han fötts tjugo år senare. Originellt samtidigt som det är fullt troget mot pojken och hans bästa tiger.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »