Hemma hos mormor fanns, i alla fall när jag var liten, ett par serietidningar min äldre kusin måste ha tagit dit (likaså en hel drös från när morbror var liten). Bland dessa fanns i alla fall en marveltidning, och jag har således minnen av såväl något äventyr med She-Hulk som vad jag nu insett är del nio i tolvdelarsäventyret Secret Wars – kampen mot Beyonder.
Av den korta introduktionen i den samlingsvolym jag nu läst, där allt nyöversatts till svenska, var detta den första större serien i vilken en hel mängd annars huvudsakligen separata grupper fick mötas. Numera är väl sådant vardag, men då var det nytt och fräscht, och upplägget är väl ett av flera tecken på att seriernas bronsålder var på säg att övergå i den moderna åldern.
Idag har den fräschören flyktat. Inte kanske så mycket för konceptet, även om det är tämligen grovt tillhuggt med en enormt mäktig Beyonder som transporterar en massa skurkar och hjältar till en enkom för syftet ihopplockad planet och lovar att uppfylla vilken önskan de vill – om de lyckas döda sina fiender. Detta tycker de flesta skurkar verkar ypperligt, samtidigt som X-men snarast verkar villa ge alla andra så många ursäkter de bara kan att misstro dem.
Det blir en del tämligen meningslösa turer fram och tillbaka, med riktigt med tillfällen för alla sidor att puckla på varandra. De enda två som verkar tänka sig en väg ur det hela är Magneto (låta X-men gå samman med övriga hjältar, döda skurkarna, önska fram tolerans) och Doktor Doom, som försöker tillskansa sig Beyonders makt.
Mördandet går det sisådär med: den enda som faktiskt till slut verkar avlida är en tillfällig extra, som uppvaktas av såväl Johnny Storm som Colossus; andra återhämtar sig relativt snabbt, och eftersom Doctor Doom också passar på att ge ett par nya personer krafter så snarast ökar antalet personer (Spindelmannen får också en märklig, svart dräkt med sig hem).
Det som får det hela att verka nattståndet är det klumpiga berättandet, särskilt i inledningen, vilket ej avhjälpts av nyöversättningen. Det tar sig, men Wasps otroliga våpighet eller hur snabbt amorösa känslor utvecklar sig verkar direkt fånigt (skurkarnas romanser är faktiskt något bättre här). Beyonder ser man inte mycket till. Jag vet inte om dessa svagheter egentligen bara var de sista resterna av seriernas bronsålder, eller om de var ett olycksfall i just detta arbete, men jag har inte blivit så värst sugen på att ta reda på det heller.
