Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Jag skulle nog tyckt bättre om Jonathan Lindströms Sveriges långa historia om han rundat av den vid ungefär år noll. Då börjar nämligen det som normalt kallas proto-historia, den period när det finns enstaka historiska källor men långt ifrån tillräckligt för att göra sig en sammanhängande bild. Problemet är nämligen att en sammanhängande bild är precis det Lindström absolut vill ha. Skall man beskriva hans inställning får man väl kalla honom ”anti-Weibullian”, då han sällar sig till den långa gruppen av företrädesvis arkeologer som tycker att källkritik är förfärligt tråkigt när man nu har en så massa spännande texter som man kan läsa och foga ihop på diverse intressanta sätt och så få till något skojigt och prångla ut det till intet ont anande allmänhet.

Jag raljerar, men knappast värre än författaren själv. Eftersom han själv dessutom kopplar samman sin inställning med en uttalad vilja att motverka kunskapsförakt och annat lika högtravande så finns det heller ingen direkt anledning att gå speciellt skonsamt fram.

Det hela börjar dock relativt bra: fram till och med någon gång under bronsåldern håller han sig undan alltför stora berättelser, och fokuserar mer på enskilda scener. Det är därför möjligt att han exempelvis kan ha fel om vad som pågick vid Alvastra, utan att det egentligen rubbar alltför mycket annat. Med tidens gång blir han dock alltmer intresserad av att försöka få till stora, svepande historiker, kungadömen med lyckade och mindre lyckade perioder, utrikespolitik, intern organisation och annat. Ett bra exempel på risker och återverkningar av detta är att han beskriver ett danskt kungadöme under romersk järnålder, med centrum i Himlingöje, där han gissar att runskriften uppfanns någon gång kring år 150. Ibland har gudarna humor, för året efter boken skrevs kom fyndet i norska Svingerud: det smulade väl inte helt sönder teorin, men den har definitivt blivit mindre sannolik på rent kronologiska grunder. Hade Lindström inte drabbats av intellektuell hybris och framfört sina idéer med rimliga förbehåll, och sedan inte tagit dem för sanning genom resten av boken hade den blivit betydligt mer robust.

Och värre blir det: det är uppenbart att Lindström svalt Bo Gräslunds Beowulf-fantasier med hull och hår. Här är det inte något tvivel: det folk som Beowulf stammar från, i den fornegelska texten gēatas, återges rätt av som guter, och det som står tolkas som rena sanningen. Kvädet skall således ha tillkommit i Sverige, exporterats till England och getts slutlig utformning runt år 700. Inte ett ord om att det uppenbart är redigerat i en kristen miljö. Inga frågor om muntliga traditioner, mutationer och ackumulation här inte: allt är sant eller nästan sant, skrivet i Sverige och snart nedtecknat. Ynglingasagan plockas fram ur bokhyllan, vissa namn återfinns i båda: således stämmer allting.

Jag skall inte ta upp alla fall där argumentationen verkar utgå från vad som passar och struntar i det som inte gör det, men ett par exempel på den intellektuella knappheten är illustrativa: vid ett tillfälle framhåller Lindström det som att Are frode, Snorres Ynglingasaga och Tjodolf av Hvins Ynglingatal alla är överens, således är det trovärdigt. Problemet med detta är naturligtvis att Ynglingasagan är en utläggning som är byggd runt Ynglingatal, och att även Are frode mycket väl kan ha läst dikten. Bevisvärdet hamnar därmed på noll. Nästa exempel: kung Egils (eller Angantyrs) död. Här blir det än värre problem: Beowulf anger att han dödades i strid med två personer. Ynglingatal att han dog av en oxe. Lindström vet på råd: oxen är en felläsning av Snorre, och vi får oss förklarat att det naturligtvis egentligen skall vara ett vildsvin, eftersom en av männen i Beowulf heter just Jofur (›galt‹). Vän av ordning undrar naturligtvis varför Snorre skall beskyllas för att ha läst det som står i Ynglingatal, (för säkerhets skull kan man också jämföra med Historia Norwegiæ: samma sak där). Det går kanske att någorlunda restaurera argumentet, men skall någon beskyllas för slarv här är det knappast Snorre!

Rent utomordentligt barnsligt blir det när Egils förfäder förklaras som historiska eftersom de har namn som börjar på vokal. Samma kvalitet på argumenten återkommer när den upproriske trälen Tunne förklaras historisk, eftersom namnet återfinns på runstenar som namn på helt andra personer.

Annat verkar mer sannolikt, som exempelvis skildringen av massakern i Sandby borg: även där finns förvisso en storpolitisk bakgrund man nog gör säkrast i att kasta saltkaret i, men vad som skedde i själva borgen verkar rimligt skildrat. En glad fest, kanske ett bröllop, en sen natt, fiender i mörkret, ett förräderi, och sedan en urskiljningslös slakt på allt mankön, medan kvinnor förs iväg gråtande med vad som snabbt kunnat rafsats ihop, och ett anatema så hårt att ingen söker upp platsen ens för att plundra resterna. Författaren har dock missat vad detta är att jämföra med: inte massakern på Melos, utan något betydligt mer storslaget. Det enda som behöver göras är att byta ut hans förrädare mot en trähäst, och sedan kan kvinnorna föras iväg under samma klagolåt som trojanskorna. Att människornas natur inte nämnvärt ändrats de senaste 14000 åren är nämligen tydligt, även om tekniken utvecklats. En sådan tanke får en kanske något mer välvilligt inställd till en bok som försöker ta upp hundra år gamla tanksätt, men inte tillräckligt för att bli riktigt nöjd.

Read Full Post »

Jag gillar inte riktigt titeln på Jóhanna Katrín Friðriksdóttirs Valkyria: den är mer sensationell än innehållet. Skall detta benämnas är det närmaste ordet ”lärt”, ty det är fråga om en bred genomgång av kvinnors villkor under vikingatiden, inte enbart de kvinnliga väsen som utvalde vilka som skulle falla i strid och sedan förde deras själar till gudarna.

Verket är huvudsakligen organiserat efter kvinnans åldrar, från småbarnsåren, via bortgiftet och barnafödandet fram till den sena ålderdomen. Det är egentligen främst de fria kvinnorna som skildras, ty de källor som huvudsakligen nyttjas är de isländska sagorna och dikterna, och i mindre grad medeltida lagar, runstenar och arkeologiska fynd. Skildringen bygger heller inte på den allra strängaste källkritik, i alla fall inte någon argumenterad sådan, ty det är sällan någon källa omnämns fram för att sedan avföras annat än när det gäller uppenbara orimligheter i detaljerna.

Titeln blir något ironiskt vid ett av undantagen från ovanstående: en grav utanför Birka där ett skelett som gravlagt med flera vapen har vid DNA-undersökning visats tillhöra en kvinna; författaren menar att det kan finnas andra förklaringar än att hon var en kvinnlig krigare. Ett av alternativen, att det var en kvinna som av egen eller andras vilja fått anta manligt genus, verkar dock minst lika spännande, men författaren spinner inte vidare på något av dessa spår.

Kan boken rekommenderas? Ja, för den som vill ha en tydlig genomgång av vad nordiska källor har att säga om kvinnor, utan att författaren tydligt släpar in egna idéer. Det är inte den mest stimulerande bok om tiden jag läst, men heller inte den mest orimliga.

Read Full Post »

Även om inte en av essäerna i Maja Hagermans Minnesbrunnen refererade till de vid skrivandet pågående rättssakerna mot de som stormade Capitolium skulle ändå den, tillsammans med den inledande texten ändå väldigt exakt kunna fastställa tillkomsttiden till 2021 eller 2022. Att denna text om ytterhögerns försök att påverka det historiska minnet ger ett möjligt första årtal för tillkomsten är uppenbart, likaså att en annan som diskuterar fotografiet som minnesmedium uppenbart är skriven innan generativ ”AI” klev fram i det allmänna medvetandet.

Oavsett detta hade jag nog bedömt denna meditation över fotografin och minnen som bokens svagaste del: den känns inte riktigt som den har ett lika tydligt ärende som övriga, även om också de är skrivna på ett inlindat, icke-linjärt sätt. Texten om revisionism har redan berörts, men det bör nog förtydligas att den egentligen främst handlar om försök att återväcka intresset för Rudolf Kjellén. De övriga tre handlar om gamla rasbiologiska alster i diverse museisamlingar, minnet av sankt Botvid samt minnet som ligger inbäddat i kulturlandskapet.

Även texten om mänskliga kvarlevor och mer eller mindre närgångna fotografier känns präglad av viss ambivalens, men en begriplig sådan: är det bättre att försöka skynda på att sådant material långsamt faller ned i glömskan, med risk för att det en dag skall dyka upp igen, eller skall man försöka se till att bevara minnet och riskera att man inte tillräckligt tydligt kan förklara att detta inte innebär att tankegodset därmed skall anses som acceptabelt?

Den längsta texten är den om Sankt Botvid, och pendlar mellan en kringvandring i dagens Botkyrka och en beskrivning av framväxten av helgonkulten och hur den sedan, tillsammans med minnet av den, snabbt utplånades under reformationen. De platser som går att förknippa med detta Sveriges första helgon behandlas idag inte mindre pietetsfullt när man drar fram motorvägar och bygger parkeringar.

Texten om växter och bevarandet är kanske den minst historiskt inriktade: även om minnet och dess kopplingar till växter, eller bara minnet av hur man skall bruka jorden för att bevara de höga naturvärden man uppmärksammat definitivt kopplar till ämnet känns den som den ligger något vid sidan av övriga.

Läsningen är väl överlag trevlig; några frågor om hur man skall hantera även minnen av mindre trevliga händelser och idéer kommer troligen stanna kvar även om jag kanske önskat lite mer borrande i dem.

Read Full Post »

Titeln på Robert Amans När Fantomen blev svensk speglar innehållet väl: detta är en bok som diskuterar politiken i Fantomenserien, i synnerhet de serier som under sjuttiotalet producerades av svenska Team Fantomen på licens, och som boken hävdar starkt bidrog till att Fantomen varit ensam av superhjältar att kunna ha en kontinuerlig utgivning i landet (även upplagorna idag är långt från storhetsårens).

I fem kapitel skärskådas olika aspekter, även om tre av dem har väldigt tätt kopplade teman kring de forna koloniernas utveckling och diverse försök av rebellrörelser att sedan avskaffa de kvarvarande, formellt ickekoloniala regimerna. Även de två senare, om miljöförstöring och kvinnlig frigörelse, kopplas i viss mån samman med dessa teman.

Huvudtesen som drivs, på ett sätt som får kallas akademiskt med utbyggd notapparat och återkommande hänvisningar till diverse teoribyggen, är att den syn på världen som framkom i mångt och mycket låg i linje med den i Sverige förhärskande, med stöd åt frigörelse från gamla europeiska herrar och antikapitalistisk retorik. Resultatet blev inte alltid helgjutet, men inställningen var ändå långt mer progressiv än i andra serier. Ibland var den mer lågmäld, ibland mer uttalat didaktisk.

Även om stilen som sagt får anses som mer åt det intellektuella hållet är den inte svårgenomträngligt teoretiserande: när en idé introduceras görs det ofta på ett sätt som gör att läsaren enkelt kan hänga med och se hur den är applicerbar. Man behöver alltså knappast själv ha någon bakgrund i kulturstudier för att kunna ta till sig innehållet. För den som kan sin Fantomen finns måhända någon liten miss: även om det inte är fullt relevant för tesen är det exempelvis märkligt att det aldrig nämns hur en av Fantomenhustrurna faktiskt var från Sverige, men såvida man inte vill höra annat än gott om östra mörkrets väktare så är det bara att rekommendera.

­

Read Full Post »

Den svenska monarkins ovanliga historiska instabilitet är notervärd. Man kan bland annat anföra att den förste kung som såvitt känt är fick överta tronen av sin far och överlämna den till sin egen avkomma var Gustav II Adolf. Lika anmärkningsvärt är kanske att endast få kungar som utövat makt och myndighet på ett meningsfullt sätt själv kunnat skola in sin efterträdare i samma roll, och att det tre av fyra gånger slutat i förskräckelse (eller möjligen fem gånger av sex, om man även räknar Birger jarl och drottning Margareta).

Ett av dessa fall är Erik XIV. Om honom är mycket bekant, men lite sant: han var knappast galen, eller mordisk, eller illa omtyckt av fadern. Däremot blev han avsatt och utsatt för all propaganda broder Johan kunde åstadkomma. Om honom handlar Katarina Harrison Lindberghs Erik XIV, vilket får ses som ett försök till äreräddning för en kung som nog hade kunnat få ett långt bättre eftermäle.

Den förkättrade höga nämnden förklaras här exempelvis närmast vara en ovanligt objektiv rättsinstans, vars dåliga rykte delvis berodde på att den faktiskt satte åt allehanda korruption och missbruk bland de adelsmän som annars knappast brytt sig om en juridisk reform, delvis på att den brukades mot nämnde Johan då han försökte på egna utrikespolitiska, landsförrädiska äventyr. Likafullt tubbades den faktiskt ibland att döma väl hårt, på det att Erik sedan skulle kunna mildra straffet i tron att ärendet sedan skulle vara utagerat.

Man får efter läsningen ett visst sug att citera doktor Relling. Att Erik baktalats och svartmålats må vara närmast självklart, likaså att Jöran Persson knappast varit en ond demon som alltid var beredd att lura Erik till nya illdåd, men känslan är att Harrison Lindbergh ibland väljer att snabbt gå förbi mindre smickrande partier. Man kan nog acceptera att Erik inte var galen när sturemorden begicks (och definitivt att han inte heller senare irrade runt på landsbygden utan att någon visste var han befann sig), och att hans svaghet därefter kanske mer bör ses som depression än något annat, men det friskriver honom ändå inte från det väsentliga: när kvällen föll 24 maj 1567 hade sex personer mördats på direkt order av kungen.

Jag vill absolut inte påstå att boken är helt fel ute, eller att den inte ibland tar klara poänger. Den känns dock snarast som ett steg på vägen mot en mer rättvis bild av Erik, men att en sådan i slutändan nog fortfarande skulle ha mer mörker än denna.

Read Full Post »

Jag är inte helt säker på om Dick Harrison egentligen var rätt person att ensam skriva Tusen år i Uppåkra. Den personliga kopplingen är förvisso uppenbar, då han enligt inledningen växt upp och ständigt rört sig i trakterna (Lund ligger provocerande nära denna fyndplats som var känd långt innan spadar sattes i marken). En sådan närhet skulle förvisso kunna göra en författare benägen att överdriva ortens betydelse, men problemet är snarare ett annat: Harrison är historiker, och som han själv skriver finns det inga historiska källor som direkt, otvetydigt och ingående berör den centralort som en gång låg i Uppåkra – vi är inte ens säkra på vad orten kallades de mer än tusen år den var det självklara navet för livet i sydvästra Skåne.

På senare år har de kliande fingrarna hos Lundaarkeologerna äntligen fått börja frilägga de hemligheter som dolt sig. Man har länge vetat att hela komplexet varit stort och utbrett, många gånger större än exempelvis Birka. Än så länge är det bara en ynka bit som grävts ut, men en väl vald sådan: den gamla långhallen, liksom det hus som av allt att döma varit kultbyggnad. Man har gjort fantastiska fynd: guldbägare, guldgubbar, spännen, brakteater, delar av prakthjälmar. Likaså mer vardagliga fynd: benrester, trasiga metallföremål ämnade för omsmältning, en mjölktand, frön och stolphål. Ny kunskap borde välla fram ur detta ymnighetshorn.

Här är också problemet med Harrison som författare: jag vet inte exakt vad en arkeolog skulle fokusera på i detta överflöd av ting och detaljer, hur meditationerna över exempelvis den märkliga avbildningen av en häst med extremt överdriven hals skulle se ut, eller de guldhängen som hittats, eller den enögda staty med del av en cirkel fäst i huvudet. Det borde finnas många spännande uppslag, nya frågor att fundera över.

Känslan jag får är dock snarast att Harrison främst är intresserad av frågor som har med historia, i strikt mening, att göra: Jordanes och Prokopios namn på stammar; Wulfstans och Ottars resor; Adams, Snorres och Saxos historier. Detta är dock sedan länge genomtröskat, och vi har ju redan konstaterat att möjligheterna att koppla dem direkt till Uppåkra är svaga. Då hade jag hellre sett en mer ingående diskussion av alla de köksväxter man tydligen hittat spår av, om just Uppåkras brakteater skiljer sig från mängden, eller mer diskussion om ornamentiken på guldbägaren. Nordisk järnålder är ett fascinerande ämne i sig, men detta är trots allt en bok som påstår sig utgår från Uppåkra, och då vill jag se en starkare anknytning dit, hur välargumenterad den historiska skildringen än må vara.

Read Full Post »

Det är inte någon liten uppgift författarna till Natur & kulturs litteraturhistoria har tagit på sig: att på förvisso dubbelspaltiga, förvisso redan otympliga, 900 sidor sammanfatta världens litteratur. Dessutom med ambitioner att vidga utrymmet för utomvästlig historia, liksom kvinnlig (även om det senare inte är uttalat).

Det är klart att vissa saker kommer få stryka på foten.

Man kan naturligtvis snöa in sig på vilka författare man tycker fått oförtjänt utrymme och vilka som förbigåtts, eller vilka aspekter av dem, vilken utveckling som skildras felaktigt eller ännu mer småaktigt påpeka att texten har klara brister när den skall förklara Shakespeares tidiga utgivningshistorik. Även om jag gärna skulle vilja sett mer utrymme för barnböcker och populärkultur, eller för den delen någonting överhuvudtaget om Aisopos, Forster eller Njals saga, så är det enda utelämnande jag egentligen kan se som totalt oförlåtligt det som gör det nästan omöjligt att ens veta var man skall leta efter sistnämnda: varför i hela fridens namn finns inget verkregister?

Att detta saknas förvärras ytterligare av att index endast tar upp bokens tio huvudkapitel, med till synes strikt uppdelning efter århundrade, liksom de åtta mellanliggande tematiska essäerna (registret hade för all del även fått ta upp teman och annat också). Lägg därtill att den interna strukturen i varje kapitel varieras, och att den skenbarligen strikta uppdelningen efter år i praktiken inte följs (speciellt synligt i de två kapitlen om 1800-talet, där det första när det behandlar väst enbart tar upp romantiken, och överlåter åt det senare att ta upp den romankonstens utveckling), så blir inledningens påstående om att boken inte är menad som ett uppslagsverk närmast en ironisk underdrift, och den påföljande parentesen om att registret gör att det ändå kan användas som ett närmast sadism.

Så om partiell läsning uppenbart inte varit något som prioriterats, hur står sig boken om man försöker ta sig an den som en helhet? Ja, med över tjoget författare så blir det naturligtvis inte någon större litterär njutning i sig, utan snarare akademisk bruksprosa: någon gång väl snårig, någon gång med lite uppenbara omtag. En kortare text om japansk litteratur har råkat redigeras in på två ställen, och jag stötte på (det freudianska?) slagfelet »euroepisk«, men annars tycks redaktörernas hand varit lagom tung. Fokus ligger uppenbart också på översikt, teori och idéhistoria, vilket gör att det är få författarskap som diskuteras mer ingående än över någon sida.

Ett sammanfattande omdöme är svårt att ge: jobsposterna är utan tvekan tunga. Boken har uppenbara svagheter som referensverk, och som nöjesläsning är den måttligt lyckosam. Det är en uppenbart intellektuell prestation, men undergrävd av redaktionella felgrepp. Egentligen skulle boken nog, i linje med vad som diskuteras i vissa snabbt åldrande delar på slutet, göra sig bäst i elektroniskt format: då skulle såväl avsaknaden av såväl fullgott register som tymplighet avhjälpas.

Read Full Post »

Själva frågan är egentligen lite gammaldags – historiker av idag undviker helst moraliska ställningstaganden – men den tycks svår att riktigt kringgå: oavsett hur sentida påståendet är, finns det någon rimlighet i påståendet att ur estnisk synpunkt så var åren under svensk överhöghet att betrakta som den gamla goda tiden? Viss försiktighet bör naturligtvis anläggas från början: när Estland och Lettland för första gången blev självständiga under mellankrigstiden fanns var ryssar och tyskar i princip omöjliga, och danskarnas historiska närvaro för liten, vilket lämnade svenskarna. Likväl är detta frågan som Kari och Ülle Tarkianen inleder sin Provinsen bortom havet med, placerar i bakhuvudet på läsaren inför genomgången av 150 års välde.

Skall historien skisseras kan den väl få börja med den tyska ordensstatens kollaps under 1500-talet, delvis som följd av protestantismens intåg. Konvulsionerna gjorde att borgarna i Reval försökte hitta sätt att bevara sina gamla privilegier, och Erik XIV såg möjligheter. Under den följande tiden utökades väldet successivt till att så småningom omfatta vad som idag är Estland och norra Lettland, då uppdelat på Estland och Livland. Svenska kungar var generellt intresserade i att knyta området starkare till Sverige, lokala makter, inklusive svenska adelsmän med förläningar, ville att gamla regler skulle fortsätta gälla. Först vid 1600-talets slut verkade kronan få övermakten, men så bröt stora nordiska kriget ut och allt hamnade i ryssens händer.

Den stora moraliska frågan är livegenskapen. Från svenska överhetens synvinkel var den moraliskt oförsvarlig, en pinsamhet och en potentiell källa till oroligheter. I alla fall dess värsta avarter borde brytas, och även om landborna inte nödvändigtvis borde bli helt fria borde deras ställning tydligt regleras i lag och denna lag uttolkas av domare och tjänstemän, inte den lokala godsherren. Författarna menar därvid att det totala avskaffande som vissa velat se som målet för i synnerhet Karl IX:s politik inte riktigt stämmer med sanningen, samtidigt som en hel del av det värsta förtrycket uppstod under svenskåren, främst som ett resultat av ekonomiska konjunkturer där gott tillgång på arbetskraft och stor europeisk efterfrågan på spannmål ledde till hårdare villkor.

Försöken att begränsa livegenskapen är likafullt det ena argumentet för svensktiden som den minst dåliga tiden baseras på; det andra är den lutherska ideologin om den personliga tron och dess konsekvens att även den stora massan borde få undervisning, vilket ledde till att det estniska språket stärktes genom översättning av religiös litteratur och pedagogiska ansträngningar, inklusive grundandet av universitetet i Dorpat. Egentligen ganska svagt för 150 års historia: likväl säger det en del om vad som kom före och efter att det ansetts nog.

Förutom dessa ämnen skildras också andra aspekter av det svenska Estland: universitetsliv, konstproduktion, handel och inre politik. Det är en kompakt skildring, och det enda jag egentligen önskar efter läsningen är att liknande översikter även kunde skrivas över de andra delar av stormaktsväldet var styrelse främst modellerades på den baltiska erfarenheten: Ingermanland, de nordtyska besittningarna och möjligen även Livland (boken tycks ibland vela lite på om den skall täcka dessa; om inte ägnas Reval och Dorpat långt mer uppmärksamhet än Riga).

Read Full Post »

Sista pjäsen i min Molière-samling är kanske den bäst typiska: kort, snärtig, inga onödiga invandrande kungatjänare, begriplig. Den inbillade sjuke är nog den som kommer närmast klassisk fars, inklusive en personer som gömmer sig för att tjuvlyssna. Förvisso har den såväl inledning som intermezzon med musikinslag, men den känns ändå helgjuten.

Huvudperson är Argon, som tror att döden är nära om han inte får ständiga lavemang (toaletthumorn är aldrig långt bort). För att säkra detta vill han gifta bort sin dotter med ett nöt till nyutexaminerad läkare, innan den smarta tjänarinnan lurar bort honom. I bihistorien försöker hans nya hustru lura till sig alla hans pengar, för att riktigt understryka hur lättlurad han är.

Strukturellt inte speciellt avancerat, men rappt och rakt och njutbart: det enda att beklaga är väl att den inte går att modernisera hur som helst eftersom dagens läkare faktiskt är något mer trovärdiga än 1600-talets, men å andra sidan finns fortfarande andra som kommer med hälsoråd och vet att ta betalt för dem.

Read Full Post »

Jag blir inte riktigt klok på vart David Dunér egentligen syftat med sin Svensk idéhistoria: forntid, medeltid, renässans. Förvisso skulle man väl kunna svara att det är menat som en översikt över idéhistorien under de tider en sådan låter sig skrivas utan att volymen som skall omfatta den blir helt otymplig, men även som sådan känns den lite lös i kanten.

Författaren skriver själv att man tidigare vanligen börjat sådana översikter i medeltiden, när det först finns källor som på djupare sätt redogör för enskildas tankebanor, och det märks att det finns en liknande uppdelning här i före och efter den latinska skriftens utbredning. De första årtusendena skriver han primärt utifrån materiella förutsättningar, exempelvis hur det nomadiska jägar-samlar-samhällets tankar och idéer skiljer sig från det bofasta jordbrukarsamhället, men när han kommer till medeltiden blir det snarare fokus enbart på idéer som uttryckts i skrift eller varit på andra sätt skriftnära.

Det finns förvisso en del missar i detaljer (som folketymologin för Hugin och Munin), men det som främst gör att boken känns otillfredsställande är att den mest konstaterar saker, och egentligen aldrig riktigt framställer det som att det finns olika sätt att betrakta en fråga (utom möjligen när författaren inte håller med sina källor). Texten är sluten: det finns inga hänvisningar för att söka ytterligare kunskap, mer än en listning av brukade källor på slutet, förvisso tematiskt ordnad. Det finns heller inte mer än ett personregister, vilket är extra besvärande när bokens första tredjedel behandlar tider där vi knappt känner några namn. Däremot är bildmaterialet ofta utmärkt, med många bilder som inte är de man normalt förväntar sig; även övrig formgivning förtjänar ett erkännande.

I slutändan är dock frågan vad man egentligen skall göra med denna bok: förvisso är dess översikt över olika former av formellt tänkande under senmedeltid och femtonhundratal inget att fnysa åt, men dess skildring av tiden därförinnan är tyvärr inte den triumf som skulle kunna bli fallet när man använder beprövad metodik på ett lite oväntat område. Jag undrar om det kanske inte hade varit bättre att inte försöka bryta ny mark. Ibland är det att en idé är gammal ett tecken på att den är bra, inte att den är mogen att omprövas.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »