Anno 1747 utkom Olof von Dalin med sin Svea Rikes Historia, i vilken han kom med det sensationella påståendet att den gamla svenska historien måste skrivas om: det fanns helt enkelt inte kronologiskt utrymme för de dittills för sanna hållna Gog och Magog, och att den svenska befolkningen invandrat betydligt senare. Detta baserade han på den nyligen upptäckta landhöjningen; vid Kristi födelse skulle enligt honom Sverige stått ungefär 20 meter under vatten. Påpekas bör dock att von Dalins historiesyn i annat knappast skulle finna gillande idag; han berättar sålunda om hur Oden invandrade och hur Berik drog ut för att lägga under sig Europa.
Den som först observerade landhöjningen var Rudbeck, som när han inte argumenterade för att Platons atlantiska elefanter i själva verket var vargar eller älgar var en duglig naturforskare. Tanken att landet höjde sig slog aldrig den tidens forskare, och istället antog man att det var vattnet som försvann. I kung Karls dagar framförde Urban Hiärne, något oförtjänt känd som den som utrotade häxprocesserna, tron att det fanns ett hål i havsbotten, medan den mystisistiske Emanuel Swedenborg trodde att det var förändringar i jordens rotationshastighet som var orsaken. På 1740-talet beräknade den unge Anders Celsius hastigheten i vattnets försvinnande och lade fram en tabell över vattenståndet de senaste tiotusen åren, baserad på tron att den skedde med en halv tum om året (i nuläget är den största höjningen ungefär 9 mm om året, så helt tokigt var det inte – Celsius tog för övrigt initiativ till noggrannare mätningar som visade att ändringen i vattenstånd var olika på olika platser). Carl Linnæus påpekade samtidigt att kalkbergen var uppbyggda av döda havsdjur, och att de således en gång legat under vattenytan. Dalin hade således ganska gott på sina fötter, låt vara att hans siffror inte var noggranna nog för de påståenden han gjorde.
Denna nya lära kunde naturligtvis inte accepteras av prästerna, som påpekade att detta inte stämde med landets vedertagna historia, och, än värre, stod i strid med Heliga skrift. De misslyckades dock att stoppa von Dalins verk, som därigenom kan antas ha hjälpt till att avskaffa bokstavstron. 1755 gav dock Jakob Browallius, biskop i Åbo, ut ett arbete som refererade åsikterna i ämnet, i vilket han påstod att han personligen ansåg att resultaten var fel, men att han inte ville bruka Bibelns auktoritet för att avgöra en vetenskaplig fråga, som borde grundas i empiri. Synd att inte fler idag ville ta en sådan beundransvärd ståndpunkt.
