I veckan var det 350 år sedan ett panikslager Danmark slöt fred med Karl X Gustavs Sverige i Roskilde, och därigenom avträdde Bornholm, Trondheim, Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, de fyra senare vad det skulle visa sig permanent. Detta har inte uppmärksammats lika mycket som Finska krigets utbrott. I en krönika i Berlingske Tidende av docent Stig Wørmer påstås att deta beror på att danska regeringen på något sätt skulle vara rädd för att detta skulle stöta dess svenska motpart, och hävdar att det finns en dansk okunskap om Skånes historia. Från svenskt håll ställer sig i DN också Gunnar Wetterberg oförstående inför varför årsdagen inte uppmärksammats mer. Båda pekar på den hårda försvenskningen, och konstaterar att den nu kanske är på väg att återställas, då Skåne i allt högre grad kan orienteras mot Danmark i och med det svenska EU-inträdet och Öresundsbron.
Just försvenskningen av Skåne är temat i både den understreckare i SvD som uppmärksammar årsdagen och P1:s Studio etts temaprogram från i torsdags. I båda hävdas att den gängse bilden av en hård strid mellan en svensk övermakt och »etniska« skånsk-danskar som motsatte sig en hårdhänt försvenskning, som snapphanarna är det mest kända uttrycket för, är grovt felaktig: sättet att tänka i nationer är en produkt av 1800-talet, helt främmande för 1600-talets människor. Försvenskningen innebar att skåningarna (man tycks ständigt glömma halläningarna, blekingarna och bohuslänningarna) gick från att vara danske kungens undersåtar till att bli den svenske kungens, inte att man förvandlade dem från danskar till svenskar. Svenskar blev de enligt dessa först på 1800-talet, tillsammans med västgötar, dalmasar och västerbottningar.
I SvD nämns också de två skolorna som finns om försvenskningen: antingen gick den smidigt på grund av de likheter som fanns, eller så var den brutal och skulle idag kallas etnisk rensning. Den senare skolan tycks vara stark bland skånska nationalister, som vill hävda det unikt skånska. Så, vad innebar då det svenska väldet över Skåne? Till en början främst att skatten höjdes, och att Skåne fick sända representation till svenska riksdagar (till skillnad från inga riskdagar alls). Skånes ställning inom det svenska riket skiljde sig inte särskilt från andra nyligen inlemmade områden, och fick därför behålla stora delar av sina gamla lagar. För majoriteten av skåningarna torde dock detta snarast ha varit att beklaga, då livegenskapen levde och frodades i dåtidens Danmark men aldrig slagit rot i Sverige. Å andra sidan var man från svenskt håll misstänksam. Under Skånska kriget fick skåningarna senare utstå mycket elände, speciellt från svensk sida i jakten på snapphanarna, men när det stod klart att vågskålen höll på att tippa över i svensk favör även från de danska trupperna. Detta var dock snarast en skillnad i grad än i art av vad som var normalt under den tidens krig (en favoritgren bland skånska nationalister är att klaga på dessa förhärjningar, och gärna tidigare också. Att danskarna gjorde samma sak i svenska landskap tycks man ständigt glömma). Detta till trots stod till exempel Malmö stads borgerskap stadigt på de svenska truppernas sida under kriget, och under Stora nordiska kriget fann de danska soldaterna inte mer stöd än vad de skulle ha gjort i andra delar.
