Den 5 januari 1639 föddes Otto Wilhelm Königsmarck som Hans Christoff Königsmarcks andra son. Genom far och son kan man förena två av de mest välkända museiföremål som bortforslats från en plats till en annan och därför varit påtänkta för återlämnade. Det gäller dels det svenska krigsbytet från Prag, som intogs av trupper under faderns befäl under det trettioåriga krigets sista månader, dels Parthenon, vilket skadades allvarlig då sonen, som inte kunde fördra Karl XI:s ekonomiska politik och därför gått i venetiansk tjänst, belägrade staden och riktade sina kanoner mot templet som av osmanerna användes som krutförråd. Senare skulle stora delar av dekorationen, liksom andra konstskatter från gammalgrekisk tid, köpas av den brittiske ambassadören Lord Elgin och ligga till grund för British Museum.
För grekerna, som naturligtvis har utgått från antiken när de skapade sina egna nationella myter, står återlämnandet av dessa konstföremål högt på dagordningen. I dagens understreckare i SvD kan man således läsa om det skrytbygge till museum som var planerat att invigas till OS i Aten, men som försenades då man gjorde arkeologiska fynd på marken och var tvungen att ta dessa till vara först (tänk, arkeologiska fynd i Aten. Så förvånande). I vilket fall skall man där ställa ut de statyer från Parthenontemplet som finns kvar, tillsammans med kopior, som dock tydligt markerats så att man skall kunna se exakt vad som felas. När den grekiske presidenten Karolos Papoulias besökte museet hävdade han även grekernas rättigheter, bland annat genom att låta sig fotograferas mellan två av den fem Karyatider från Erekteion-templet som finns kvar – den sjätte och sista, som illustrerar detta inlägg, finns även det i London. Museet framställs i vilket fall i SvD-artikeln som tämligen smaklöst, då det bygger mer på att visa upp den grekiska självbilden än konsthistorien, då mer intressanta men mindre kända statyer inte kan göras rättvisa (man kan notera hur denna självbild även tar sig andra groteska uttryckssätt när man betraktar hur vansinnigt uppbragta grekerna är över att det lilla landet makedonien dristat sig till att ta samma namn som det rike vilket Filip II utgick ifrån och erövrade de grekiska stadsstaterna, och vilket sedan under hans son Alexander kom att bli världens dittills största välde).
Liknande tongångar som de grekiska har veterligen aldrig kommit från Tjeckien för att utverka återlämnandet av Silver- och Djävulsbibeln, de två kulturskatter som verkar ha blivit Sveriges främsta bestående byte från inblandningen i det största religionskrig som skakat Europa. Detta kan visserligen bero på att den förras koppling till just Prag är tämligen skakig: Silverbibeln skrevs i Theoderik den stores Ravenna, och var i många hundra år försvunnen innan den dök upp i Prag. Vem som har rättighet till denna dyrgrip om inte Uppsala universitet är tvivelaktigt (under 1600-talet ansågs det troligen som ytterst legitimt att den var svensk ägo – åtminstone av svenskarna själva –, då Johannes Magnus förklarat svenskarna vara det folk från vilket goterna härstammade). Staden Ravenna har det knappast, från Prag rövades den ärligen som krigsbyte, och den sista gotiska folkspillran på Krim dog ut på 1500-talet. Silverbibeln är visserligen ett extremfall, men den visar ändå tydligt på de svårigheter som kan uppstå om man vill börja återlämna bortförda kulturföremål. Det skall förvisso inte förhindra en att försöka, men den tro att det hela är en så enkel sak som Dansk Folkeparti ville göra gällande för några år sedan är att lura sig själv.
