Jag erkänner att jag, trots att jag äger flera av hans böcker, ibland tycker att Peter Englund ibland inte når upp till sitt rykte. Hans essäer är lite för påverkade av den seriösa historikerns kungsdygd: att vara noggrann med vad som är sant och vad som är egna spekulationer, så att de blir lite för sterila. Jag är dock tvungen att kapitulera totalt inför Silvermasken, en synnerligen välskriven biografi över Drottning Kristina, magnifik i sitt lilla format. Upplägget är originellt men fungerar ypperligt: istället för i att följa den normala formen för biografier – i grunden en kronologisk berättelse med vissa utflykter framåt eller bakåt i tiden för att följa ett visst spår, såsom religiositet eller maktpolitik –, kränger biografin fram och tillbaka som i ett bergslandskap, där två kronologiskt närliggande händelser hamnar i helt olika delar av boken. Detta sätter fokus på människan Kristina, inte det land hon var regerande drottning över i ett av hennes dryga sex decennier på denna jord.
Huvudtesen är att denna människa inte låter sig snärjas av de enkla former som annars ofta sker; Kristina skall – fullt medvetet – ha gått in för att omforma bilden av sig själv, ständigt med ett enda mål i sikte: att uppnå personlig frihet. Det var enligt Englund denna frihetstörst som fick henne att ge upp den tron som hotade att omvandlas till en gyllene bur, med för henne förhatliga krav på äktenskap och ättelägg. Att avsäga sig denna tron innebar dock inte att hon gav upp försöken att spela en politisk roll, och hon sökte både Neapels och Polens troner, liksom tillfällen att ställa sig i spetsen för en korstågshär mot turken (hon beundrade Alexander den store, och valde följdriktigt Alexandra som dopnamn vid konverteringen). Först när hon efter åtskilliga bakslag insåg att alla sådana projekt var dömda att misslyckas tog hon på sig den roll som hon hade väntats anta vid konverteringen: den heliga, synderskan som sett ljuset.
Som sagt fungerar upplägget utmärkt: inte bara den olinjära berättarstilen utan även de korta kapitel som gör att övergången från ett tema till ett annat ibland knappt kan skönjas. Det enda som finns att anföra mot detta är väl Englunds förtjusning i att ta till nytt stycke för att ge eftertryck åt något, vilket ibland blir tröttsamt, samt att verket som sagt är en berättelsen om Kristina, människan, snarare än Kristina, drottningen, vilket gör att det trots att det står utmärkt på egna ben kan behöva kompletteras med något utförligare för att få en mer komplett bild – fast denna invändning är något orättvis, då det snarare är tänkt att komplementera än att komplementeras.
