När David J. Gross besökte Sverige för att ta emot sitt nobelpris i fysik så gav han en föreläsning för den göteborgska allmänheten, som jag hade nöjet att bevista. Efteråt var det allmän frågestund, och ett element i publiken, vars tilltro till fysikerna var rörande naiv, undrade om vi kunde resa i tiden. Gross tappade inte fattningen, utan gav ett lysande svar: »ja, vi gör det hela tiden«.
Henry i Tidsresenärens hustru, som är själve tidsresenären, färdas förutom på det vanliga sättet även mer slumpartat. Rätt var det är far han iväg i tid och rum, och landar naken och illamående någonstans – oftast dock någonstans som betytt något för honom känslomässigt. Ofta far han iväg till en gård några mil utanför hans hemstad Chicago. Där träffar han Clare, en ung flicka som han sedermera kommer gifta sig med. Kronologin är alltså i högsta grad olinjär, men benhårt konsekvent. Istället för att kunna förändra sakernas förlopp så att han inte känner igen sig när han efter ett tag återvänder till sin egentliga tid så ser han ofta till så att de blir så som de alltid har varit: vid något tillfälle lär han ett yngre jag att begå fickstölder (nödvändigt om man vill få tag på pengar när man landar oförhappandes någonstans), och på ett flertal liknande sätt förlorar således begreppen orsak och konsekvens sin mening: Henry är således med och formar Clare, och hon formar i sinom tid även honom. Det låter möjligen komplicerat, men det funkar riktigt bra.
Nu är de filosofiska aspekterna av tidsresor långt ifrån det enda som boken handlar om: den bärs även av Henrys och Clares kärlekssag, liksom inpass om punk, litteratur och till någon del även moral. Just det sista tycker jag dock den hade kunnat ta tag i lite bättre: Henry råkar ofta ut för våld när han dyker upp naken på de mest oväntade ställen, och han tycks även ha reagerat och lärt sig att svara. Vid något tillfälle bankar han skiten ur någon, men temat med hans brutala beteende lämnas liksom hängande, och för det mesta framstår han som en fullt normal person. Ett par andra svagheter ligger i att man ibland får en känsla av produktplacering när chokladkakor och tröjor påpekas vara av vissa märken, samt att översättningen någon gång fallerar. Jag är rätt säker på att när någon sägs säga något som liknar ”senapsägg” så har översättaren missat poängen. Ett blindskär som dock med knapp nöd lyckas undvikas är beskrivningen av tidsresornas ursprung. Från baksidan kan man få intrycket att författaren plankat X-men (eller skall man skriva X:en, som de först kallades på svenska? Nä, någon måtta får det vara på språkpurismen), och detta stämmer till viss del (inklusive avsaknaden av en god förklaring till varför detta är vettigt samt bristande förankring i Mendels lagar), men eftersom detta på inget sätt egentligen är bärande för handlingen går det tämligen lätt att bortse från det hela.
På pluskontot får, förutom den fina kärlekshistorien och de frågor om den fria viljan som väcks hos läsaren, även sättas det sätt som tidsresorna används för att antyda vad som kommer att hända, även om det naturligtvis inte blir precis som man förväntar sig det. Sådant är naturligtvis riskabelt, eftersom detta att få slutet berättat för sig (eller än värre, att vara istånd att själv lista ut det) kan förstöra en annars underhållande bok, men författaren har lyckats hålla tungan rätt i mun. Helhetsintrycket är således gott.
