När jag såg att Charlie Christensens tecknade variant av en av mina absoluta favoritböcker, Röde Orm, fanns till nedsatt pris på bokrean kunde jag inte motstå att köpa den. Det märks att Galago lagt ner en del möda på paketeringen, och boken är riktigt snygg. De första bilderna är också riktigt bra, men snart börjar man få en viss känsla av lyteskomik: vissa figurer är tämligen deformerade, vilket avviker från resterade stilen, som är i högsta grad realistisk. Så har till exempel Toke fått extremt små ögon, Berse är kutryggig och klädd i skinn vilket ger honom drag av troll, och många vikingar har abnorma hakor. Så länge bilden håller sig på lite avstånd från ansiktena fungerar det hela dock på det hela taget ypperligt, och det värsta lägger sig efter ett tag; Orm ser tack och lov fullt mänsklig ut, och . Som sagt är resterande stil i hög grad realistisk, och en imponerande mängd arbete verkar ha lagts ner på detta, sålunda håller sig det hela nära den verkliga vikingatiden, utan behornade hjälmar och annat strunt.
Vad gäller historien håller den sig på det hela taget väldigt nära Frans G. Bengtssons. Ett par passusar har skjutits in, och något har flyttats runt, men man kommer knappast att förvånas. En markant skillnad är dock att när Bengtsson låter religionen ha en tvetydig roll – är det verkligen klockan Jakobs heliga kraft som botar Harald Blåtand? – så avfärdar Christensen direkt allt sånt; denna variant av Röde Orm vilar på en säker ateistisk grund. Ja, inte nog med det: vikingarna har skiftats i skeptisk riktning; där drakhuvuden tas ner av respekt för landvettar i originalet, är det här av respekt för Jellingeborna (just i Jellinge tycks de flesta förändringarna skett. Harald verkar snarast vara yngre och raskare än sonen sin). Jag tycker förändringen är till det sämre; där man tidigare själv kunde läsa in en egen tolkning av tingens ordning ges här ingen sådan möjlighet.
Något annat som ursprungsförfattaren troligen inte skulle varit helt nöjd med är ändringen av språket. Där han gjorde en uttrycklig poäng av att behålla pluralformerna även i tal har detta här försvunnit förutom i berättartexten, som är direkt ur boken. De kraftuttryck, baserade på kristet mönster men ur okristen mytologi, verkar inte heller speciellt övertygande:»För Nifelhem!« är ett helt tomt kraftuttryck.
För den som redan känner Orm och hans vänner tjänar detta verk troligen som ett kärt återseende, låt vara med vissa skavanker, och som ett vackert bildmaterial. För den som inte gjort denna bekantskap ännu så är mitt råd att starta med boken, och möjligen kombinera med att titta på serierna ibland; vissa av skrönorna i denna gör sig bättre i ord än ord kombinerat med bild, även om bilderna är så vältecknade som här.
