Hittebarn av D. M. Cornish börjar som ganska typisk fantasy: föräldralös pojke måste ge sig ut i stora världen, får gåvor av sin beskyddare, och råkar ut för missöden. Under färden börjar man som vanligt förstå att gossen i fråga är Speciell. Vad som inte är så typiskt är den värld som man färdas igenom; istället för den gamla vanliga medeltiden med inslängd magi får man här snarare sextonhundratal med fungerande alkemi. För den som är bekant med lite idéhistoria finns det en del fina referenser att hitta, utan att dessa hamnar i vägen för berättelsen. Mycket av denna handlar egentligen om att man skall få bekanta sig med världen och hur den fungerar: halvsjälvständiga stadsstater under en någorlunda avlägsen kejsare får världen att framstå som det Heliga Romerska riket av Tysk nation, vilket förstärks av att namn och uttryck är ett sammelsurium av latin, tyska, holländska och engelska.
De mystiska elementen kommer som sagt främst från alkemiska processer med inslag av vanvettig biologi: således har man ett slags motorer som utgörs av lådor med muskler, och högt utvecklade mirakelkurer. Den negativa sidan av magin är de »monster« som plågar världen, ickemänskilga, intelligenta varelser med en inställning till människor som varierar från det skygga till det mordiska. Dessa bekämpas dels av en grupp alkemistäventyrare, dels av lasarer, människor med transplanterade organ som ger dem makt över elektricitet eller varelsers sinnen. På det hela taget är det en myllrande värld av fantastiska sysselsättningar och konster som möter en.
Denna recension har hittills främst varit inriktad på världen, och det är symptomatiskt: historien man får sig till livs baseras nästan helt på ens sympati med huvudpersonen och verkar till viss del skriven för att man skall få se så mycket av världen som möjligt, från stadsstäder över flodbåtar till landsbygd. De små mysterier som finns tycks ganska enkla att genomskåda, och man kunde önskat att författaren varit något mer återhållsam med ledtrådarna. Som det nu är känns det hela påtagligt oavslutat, ungefär som att läsa något av Dickens och sluta en tredjedel in.
