En bok betitlad Svenska kryptobedrifter, med ett omslag som är ett sammelsurium i mestadels blått och gult av diverse bilder och texter är kanske inte det mest förtroendeingivande man kan finna i en boklåda; man får en viss misstanke att någon slags storsvensk tanke ligger på lur i botten, och att det hela kanske inte är det mest genomarbetade man kan hitta. Som vanligt är det dock fel att döma boken efter omslaget; innehållet är redigt och ger ett gediget intryck. Boken inleds med en kort översikt över kryptografin i Sverige fram till den period som boken egentligen behandlar: Andra världskriget. Under dettas tidiga år lyckades de svenska forcörerna dechiffrera stora delar av den ryska radiotrafiken, och nästan all den tyska teleprintertrafiken som lätt kunde avlyssnas då denna gick via svenska kablar. Med tanke på att den apparatur som användes för den senare var betydligt mer avancerad än den Enigma som britterna behövde använda stora mängder datorkraft för att kunna komma något sånär till rätta med är det imponerande hur den kunde knäckas av Arne Beurling på ett par veckor – även om de tyska operatörerna på grund av svagheter i transmitteringssystemet bidrog till att ge gott om pålägg (kryptologjargong för en text som man förutom i krypterad version även hade i klartext) som kunde användas.
Boken uppehåller sig dock inte enbart vid tekniska beskrivningar av hur avkrypteringen gick till; i minst lika hög grad beskrivs hur den svenska dekryperingsavdelningen fungerade, och författaren presenterar sin syn på vad man faktiskt fick ut av detta arbete: den främsta vinsten för det neutrala Sverige uppges vara arbetsro och information som kunde användas på den diplomatiska arenan. Dessutom får man historien om hur det förment neutrala Sverige i smyg bröt neutraliteten för något de flesta skulle anse en god sak, då den norska hjemmefronten hjälptes med radiokommunikationerna, både för att dölja signalen och att chiffrera denna. Något som bara nämns i förbigående men som verkar kunna bjuda på intressanta historier är hur, efter att de krigförande länderna började kryptera sina väderleksrapporter, SMHI skapade en egen dekrypteringsavdelning som tydligen lyckades ganska väl.
Boken torde, a priori, vara av intresse för två olika grupper: de som är intresserade av kryptografi i allmänhet, och de som är intresserade av (Sverige under) andra världskriget. För båda grupperna är det här troligen en intressant komplementerande bild, men knappast det första man skall ta itu med. Då jag personligen snarast tillhör den första rekommenderar jag därför att man börjar med Simon Singhs Kodboken, och att man tar denna som påbyggnad och komplettering.
