Feeds:
Posts
Comments

Archive for juli, 2009

Jag vill inte ha en Kindle

En Kindle är alltså en typ av läsplatta, framtagen av Amazon, och klart marknadsledande. Varför jag inte vill ha en finns det tre anledningar till:

  1. Jag har svårt att tro att det är lika trevligt att sitta med en plastig manick som med en riktig bok – inte bara vid läsandet, utan även vid inköpstillfället. Att gå i antikvariat eller boklådor är trevligare än att leta på hemsidor, låt vara att det senare oftast är både billigare och ger större chans att hitta vad man vill ha – fast å tredje sidan så är det svårare att hitta det man inte visste man ville ha.
  2. En Kindle speglar ingen personlighet. Stockholmsnatt sammanfattar.
  3. Jag vill inte att Amazon helt plötsligt skall få för sig att de skall kunna ändra innehållet i mitt bibliotek, oavsett om det innebär att de raderar en bok eller modifierar ställen av vilka påtryckningar den nu än må vara. Den får lägga ner jävligt mycket arbete som skall runt och skära i alla böcker som finns i landets bokhyllor, men med elektroniken så går det faktiskt med ett par knapptryckningar. Huvaligen.

Read Full Post »

Jag känner mig en aning tveksam till att säga att jag läst Erich Maria Remarques Im Westen nichts Neues: den var helt enkelt betydligt svårare än min tyska riktigt kunde hantera, så jag kan rakt inte påstå att jag uppfattat allt. Så mycket kan jag dock säga, att den väl kan mäta sig med de andra stora romaner som alstrats ur det tjugonde århundradets blodsbesudlade, sönderskjutna mylla: lika fokuserad och genomskådande som Okänd soldat och lika konstnärligt kraftfull som Farväl till vapnen.

Berättarjaget – som liksom i Farväl till vapnen är baserat på författarens egna upplevelser – är en ung student som av sin lärare retorik om faderland och hjältedåd övertalats att tillsammans med hela klassen ta värvning. De har dock raskt insett hur ihålig denna retorik är: efter en utbildning under en ovanligt sadistisk korpral kommer de till Flanderns skyttegravar där deras antal reduceras. De förråas snabbt – i alla fall lär de sig att förtränga minnena från slagfältet – och trots att kamratskapen är god och att de stundom kan förgylla tillvaron blir det hela allt värre, och vid bokens slut är det inte många som överlevt det tyska sammanbrottet.

Förutom frontens förfärliga förhållanden skildras också civilbefolkningens umbäranden när berättaren åker hem på permission. Stunderna med den cancersjuka modern hör till bokens vackraste passager, men man får även se hur tron på den snara segern fortfarande behärskar vissa som befinner sig i hemmets trygghet, liksom hur läraren som övertalade klassen att ta värvning nu själv tvingats in i det militära och plågas av en av sina forna elever, vilket upplevs som fullt rrättvist. Detta föranleder också en av många passager där berättaren undrar över vad som skall ske med alla de unga män som inte känner något annat än krig när det väl är över: hur skall de kunna hitta en plats i samhället? hur skall de kunna hantera alla de minnen de varit tvungna att låta ligga obearbetade?

Bokens stora styrka, som påpekas i ett fint efterord, är klart dess enkelhet: liksom de båda andra krigsromanerna visas krigets förfärlighet upp genom följandet av enkla personer långt ner i hierarkierna, som trots att de inte har någon »överblick« – eller kanske just därför att de därmed inte har råd med några illusioner – ser igenom all propaganda, allt prat om nära förestående genombrott, alla försök att göra soldaternas krig till något annat än en – oftast misslyckad – kamp för överlevnad. Inte undra på att nazisterna anställde bokbål.

Read Full Post »

Om man kan anklaga Astrid Lindgren för att ibland vara lite väl romantiserande när hon skildrar det Sverige som en gång var, så gäller det knappast i Rasmus på luffen. Även om barnhemmet Rasmus startar berättelsen i kanske inte är något direkt helvete, så är det knappast heller en speciellt trevlig tillvaro; även om den sorts fördomar som styr polisens agerande från början kanske lever kvar i andra former än idag så ursäktar den inte att en luffare inte skulle ha en chans när hans ord stod mot två välklädda besökares; och även om livet som luffare är väl idylliserat så väntar ändå vid vägs ände Martina, torparstugan och slitet, förvisso till dels övermålat med färger hämtade från Bullerbyn, men ändå knappast riktigt lika bekymmerslöst.

Naturligtvis är slutet lyckligt – fattas bara annat! Början ser dock rätt mörk ut, när Rasmus under ett dygn på barnhemmet lyckas göra det mesta fel och får se den gemensamma drömmen om nya föräldrar gå i uppfyllelse för en tös med lockigt hår istället. Efter ha rymt för att slippa stryk så träffar han istället Paradis-Oskar, Guds rätte gök, och går med honom »mens han letar« efter någon som vill ha honom.  Hur det slutar är inte svårgissat.

Under tiden tar dock komplikationer vid, i form av två  skurkaktiga rånare, som gör sitt bästa för att kasta skulden för de två rån de genomfört på Oskar. När en av dessa vid ett tillfälle jagar Rasmus genom en övergiven liten fiskeby, så låter prosan som om det var Lagerlöf som fattat pennan – de tidigare innevånarna har flyttat till Minnesota, och jakten skildras utifrån den undran de skulle ha känt om de fått se den. Briljant. Historien hinner ta flera vändningar på ett fåtal sidor, med endast små pauser, vilket gör att spänningen stegras bitvis tills det att det blivit dags för det lyckligast tänkbara slutet.

Read Full Post »

Fantasy i svenskan

I Svenska Dagbladet fanns det idag ett uppslag om Fantasy-genren, specielt  sådan som utspelas i en värld som liknar vår egen (vilket kan vara förklaringen till att Tolkien placerats i den Sword and Sorcery-genre som snarare befolkas av Pulphistorier i stil med de om Conan). I synnerhet behandlas de olika genrer med en framträdande kvinnlig läsekrets, där det övernaturliga legerats med romantik, ibland på skämt, som i Pride and Prejudice and Zombies, ibland på lite väl stort allvar, som i Twilight-böckerna.

Ironiskt nog fortsätter artikeln sedan med att fokusera på det söndertjatade ämnet om fantasyns status som på gränsen till barnlitteratur (ironiskt, ety en av de få genrer som faktiskt torde ha lägre status är just viss typ av romantik), och som vanligt dras jämförelser med samtida författare (som med en eufemism brukar sägas skriva »magisk realism«) – men varför stanna där? Ta en den västerländska litteraturens stöttepelare som Homeros, med resor till exotiska platser, trollkvinnor, monster och gudinnor – vad är det om inte fantasy? Nej, har fantasyn låg status är det inte ämnet som är orsaken, utan att det varit så lätt för även andra rangens författare att bli stora namn inom den (efter Tolkien torde väl den mest läsat vara David Eddings, som kopierat sig själv mer gånger än vad som borde vara tillåtet), kombinerat med just det att fina författare definierats som något annat.

Artikeln är dock läsvärd, och man kan inte annat än att hålla med i förhoppningen om att fantasy snart skall recenseras lite mer allmänt även andra dagar än de man tar upp barnböcker i dagstidningarna.

Read Full Post »

Om jag någon gång skall sätta ihop en Läslista för F-teknolog så har jag två goda skäl att ta med Friedrich Dürrenmatts pjäs Die Physiker på listan. Den första torde vara för tyskkunniga personer uppenbart: den handlar om fysiker. Den andra är att det skulle nästintill garantera att ingen F-teknolog någonsin skulle klara att läsa alla böcker på listan, då Dürrenmatt för de flesta torde vara en okänd storhet och pjäsen inte finns utgiven på svenska.

Nåväl, pjäsen handlar alltså om fysiker, närmare kvantifierat tre stycken, alla inlåsta på sinnessjukhus: en för att han tror att han är Newton, en för att han tror han är Einstein, och Johann Wilhelm Möbius (icke att förväxla med August Ferdinand Möbius) som tror han talar med Salomo. Vid pjäsens början har två av dem tagit livet av sina sköterskor, varefter saker börjar hända. Det framgår snart att även om alla tre verkligen är fysiker, så är det Möbius som är den mest briljante av dem – briljant nog att ha arbetat på en Teori om Allt –, och även den ende som fortsatt arbeta även efter galenskapen.

Det märks att pjäsen tillkommit under kalla kriget: både kriget självt och konsekvenserna av fysikens upptäckter kommer in i handlingen. Det vore dock synd att avslöja alltför mycket av den, då den sannerligen bjuder på många svängar och förändringar. Den sägs vara en komedi, men den bär allvarliga budskap: fysiker må ha ett stort ansvar för sina upptäckter, men det gäller också det samhälle som får ta del av dem, och det går inte att ta tillbaka tankar. Det som är tänkbart kommer tänkas, och människan kan inte fly.

Tyskan var måhända en aning knepigare än jag egentligen klarade av, men eftersom boken var så tunn klarades den ändå av på en dag (den finns även översatt till engelska). För den som är fysiker, eller är det minsta intresserad och oroad över de krafter människan släppt lös, rekommenderas den starkt.

Read Full Post »

1954 var ett bra år för sagor: då utkom både de två första delarna av Sagan om ringen och Mio, min Mio. Det är konstigt hur lika de egentligen är: riddar Kato och Sauron hade nog känt sig rätt hemma i varandras fästen, och det är samma oväntade hjältar, samma tjat om bröd, samma tröstlösande traskande genom ödelagt fiendeland. Samtidigt pekar Mio, min Mio också mot Harry Potter: Mio och Harry börjar i nästan exakt likadana omständigheter, får lika användbara osynlighetsmantlar (som båda till och med kan användas för att lura döden), och slåss båda mot ondska så stor att den är onämnbar.

Samtidigt är naturligtvis Mio en helt egen figur; istället för Tolkiens legender bygger den på sagor, och istället för en tidigmedeltida sagovärld så är Landet i fjärran ett slags Arkadien, fyllt med gosseherdar som spelar på pipor. Om detta är riktigt bra vet jag inte: Landet i fjärran är, liksom andra lyriska paradis, nästan för sockersött för att vara riktigt älskvärt, och även om tillvaron där inte är helt oangenäm så verkar det nog till slut roligare i Bullerbyn eller Lönneberga – Landet i fjärran är helt enkelt lite för välstädat och prydligt.

Fast även i Arkadien finns dock ondskan: Riddar Kato är som sagt en riktigt bra skurk. Bara det att vara så ond att omnämnande av hans namn får olyckan att dyka upp – bra mycket bättre än den där tomma vidskepelsen kring Voldemort. och att riva ut hjärtat på folk med en järnklo och ersätta det med en sten, det är bättre det än att bara vara nåt stort jäkla öga överst på ett torn; personlig hantering, så skall det vara.

Men det värsta av allt, och det som visar att Lindgren inte alls bara är en snäll sagotant, ja, det är bokens allra sista sidor. Där förstår man att hur hemsk riddar Kato än är, hur isande kölden än må vara i hans borg, så kan det ändå vara så att en värld utan honom kan vara hemskare än en med.

Read Full Post »

Vissa skådespel skall man nog hellre läsa än se spelade. Jag har här tidigare beklagat att vi i svenskan i gymnasiet tvingades bese en lång och mycket tråkig inspelning av Ibsens Et Dukkehjem, och från det har jag nog inte riktigt hämtat mig förrän nu, då jag läst samma text. Möjligen var det skådespelarinsatserna som var skrala, men den var ändå klart mer läs- än sevärd.

Intrigen är tämligen enkel, eller i alla fall enhetlig: just när det verkar sig med advokat Thorvald Helmers ekonomi efter några svåra år – han har fått befattning som chef för en bank – kommer ett gammalt lån tillbaka för att spöka. Lånet tog hans hustru Nora för flera år sedan med hjälp av en förfalskad namnteckning, i syfte att få medel till en resa för att rädda Helmers liv. Helmer är en förbaskad moraltant, och skulle inte ens kunna acceptera tanken på att Nora tagit ett lån, och hon har sedan dess kämpat för att betala tillbaka under sken av att hon bara är en ung, tanklös, oekonomisk kvinna. Allt uppdagas med infernaliskt skicklig metodiskhet, långsamt, långsamt (denna utdragenhet var alltså vad som gjorde inspelningen osebar), och liksom i en grekisk tragedi förstår man att katastrofen snart kommer.

Till slut är allt ställt på ända, och Nora bestämmer sig för att bryta upp för att, med dagens terminologi, »förverkliga sig själv«. I dåtiden var detta ett chockerande beslut: en kvinna som lämnar man och barn för att leva på egen hand? Otänkbart! Egentligen skulle väl fortfarande ett sådant beslut inte ses med helt blida ögon, men Noras vision om äktenskapet som något som bör ingås mellan likar har vi anammat. Man kan väl förvisso, liksom Strindberg, ha invändningar mot att Nora klagar på att hon aldrig haft ett ärligt samtal med Thorvald när det är hon själv som gått bakom hans rygg och inte ens verkar ha försökt att ärligt säga honom hur sjukt han var och att ett lån var nödvändigt. Med tanke på vilket suggskaft – för att igen tala med Strindberg– han senare visade sig vara är det faktiskt inte otrolig att han skulle gått med på det: Helmer är helt enkelt den sortens kräk som håller sig med två uppsättningar moral: en för offentlighetens ljus och en för privat bruk. Oavsett vilket kan man gott förstå att Nora inte vill fortsätta samlevnaden med en sådan självisk person: hennes förväntningar var väl egentligen orimliga, men att hans handlande skulle vara så totalt motsatt dem, så heltigenom själviska gör att man har full förståelse för att fortsatt samlevnad skulle bli omöjlig.

Nå, invändningar mot sättet som sensmoralen predikas på kan man ha och likväl anse att det man fått läsa varit bra. Et Dukkehjem kan helt klart försvara sin status som klassiker.

Read Full Post »

Det är konstigt att böcker så konfliktfria, så helt utan faror som de om barna i Bullerbyn ändå är såpass läsvärda. Visst, argsinta skomakare och hemfärder i snöyra är inte något man dagdrömmer om, men inte ens snöyran är så förfärlig som den är hos Emil. Man letar förgäves efter ens den minsta glimt av motsättning ens mot de vuxna; som värst kommer det och är småsura om man inte är hemma i tid till kvällsmat, men för det mesta verkar de endera lämna barnen i fred eller ta med dem ut på kräftfiske eller kalas. Vid ett tillfälle rensas det visserligen rovfält, men det är undantaget.

Nej, detta är verkligen den lyckliga barndomens böcker: det leks, gås på utflykt, retas och fås husdjur, utan det minsta lilla moln på den figurativa himlen (även om man vissa dagar stannar inne för regnet). De små episoderna är nästan alltid desamma: pojkarna går samman och hittar på någon hemlighet, och tjejerna avslöjar den eller faller för den. Samma sak, igen och igen, men alltid varierat så att man inte bryr sig. Men som sagt, detta är den lyckliga barndomens böcker, och som sådana är de oöverträffbara: hade det varit någon annan än Astrid Lindgren hade det troligen blivit sentimentalt snömos.

Read Full Post »

Egentligen borde jag väl också skriva ett inlägg om det norska köket, men då detta endast verkade bestå av sparrissoppa, kyckling och chokladbaserad efterrätt så verkar det inte riktigt värt att orda om. Därför över till något helt annat.

På västfronten av Nidarosdomen finns som redan nämnts ett flertal statyer av olika helgon, bibliska figurer, norska biskopar, och annat löst folk. Det finns även en av ärkeängeln Mikael på ena tornet som lånat skall ansikte av Bob Dylan, på grund av dennes motstånd mot Vietnamnkriget. Hur som haver, för den som är närmare intresserad av exakt vilka som finns där finns det en fin artikel på bokmålswikipedia. Jag har dock tänkt fokusera på en staty näst längst ner till vänster, intill Olav Tryggvasson. Där står nämligen en figur i lustig hatt och med en skål med tre huvuden i.

Den som är närmare bekant med äldre svensk historia kanske tror att det är fråga om biskop Sigfrid, troligen apokrypisk apostel i Värend, som hade med sina tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman och predikade i vad som senare blev Växjö. De som läst Röde Orm vet hur det kan gå för kristna missionärer när de kommer i sällskap med smålänningar: en dag när Sigfrid var uppe i västergötland för mer missionerande tog smålänningarna och högg huvudet av nevöerna, och kastade huvudena i sjön. Där hittade Sigfrid dem sedermera i ett träkar flytandes på vattnet, sjungandes uppbyggeliga sånger. Han hade dock under tiden döpt Olof Skötkonung, som drog in i Värend och ställde allt tillrätta. Detta är naturligtvis en helgonlegend, troligen tillkommen för att Sveriges då egentligen yngsta stift – det i Växjö – skulle framstå som äldst och kunna hävda säg mot det i Linköping.

Hur som haver: lustig mössa, tre huvuden i en skål: kunde det vara någon annan än Sigfrid? Jo, tydligen enligt den norska guiden: denne norske biskop skall ha hetat Sigurd, ha varit i just Olav Tryggvassons följe, och, förutom att ha genomlevt en liknande historia med systersöner och träkar, även ha utropat nordens första helgon, St. Sunniva (notera att  vid denna tid biskopar faktiskt hade rätt att utropa helgon, således är personer som Erik den helige, Sigfrid och Elin av Skövde faktiskt riktiga helgon. Heliga Birgitta är dock den enda svensk som kanoniserats). Något är uppenbart lurt här: inte kan väl det funnits två sådana biskopar? Nej, troligen har en, möjligen faktisk, norsk biskop av isländska författare blandats ihop med en svensk troligen påhittad, antingen avsiktligt i syfte att ge Norge en mer ärorik historia, eller oavsiktligt på grund av en namnlikhet; detta resonemang blir än mer troligt när man får reda på att den norske biskopen troligen också skall ha hetat Jon.

I vilket fall blir kontentan att berättelserna om biskop Sigfrid/Sigurd/Jon troligen är, som vanligt i helgonbiografier, groteskt uppblåsta. Möjligen kan Sigurd ha varit den som döpte Olof Skötkonung, men det kan lika gärna ha varit den Bernhard som Saxo Grammaticus omnämner. Det enda alla källor som uttalar sig i frågan är eniga om är dock att det var en engelsman (även om Sigfridlegenden kommer med en massa bevisligen felaktiga uppgifter om dennes engelska förhistoria). Som vanligt när det gäller tidig nordisk historia är läget dock så förvirrat att det inte är mycket som går att uttala sig säkert om.

Read Full Post »

Om Tom Sawyer inte hade uppträtt i Huckleberry Finn hade det varit lätt att se honom och Emil i Lönneberga som två skott från samma frukt, som råkat omplanteras i olika jordar: de har samma förmåga att förskräcka en i grunden välvillig omgivning, samma oskuldsfulla utseende, och samma förmåga att till slut visa mod. Men efter Huckleberry Finn är skillnaden tydlig: Emil är i botten osjälvisk på ett helt annat sätt, och även om han kanske egentligen är en mindre trolig figur så är han även den man hellre skulle vilja kunna säga har funnits på riktigt.

Stora Emilboken fick jag min första julafton (det gäller att böjas i tid), och trots att det kanske är den mest illa åtgångna boken jag har så har jag som sagt inget minne av att ha läst den. Det innebär naturligtvis inte att innehållet inte sitter där benhårt i hjärnan, efter att ha fått in det både via bok, filmer och kassettband. Men vad gör det? Man läser inte om Emils hyss för att man inte kommer ihåg dem, utan för att bli påminnas: om hur orättvist ilsken Emils pappa kunde vara (trots att de båda egentligen tyckte om varandra), om hur underbart det måste vara att ha en egen häst, mysse och bysse (det slår nog sabel, trumma och häst) eller en vän som Alfred (griseknoar kan dock gott få vara; de tenderar att bli rätt stora). Naturligtvis kan man heller inte annat än att älska en författare som utan att röra en min slänger in en liten, liten referens till Fröding.

Idén med de olika hyssen gör också att det fungerar ovanligt bra för att vara en av Lindgrens mer novellsamlingsartade böcker: berättelserna kan bära sig själva, och även om Lindgrens skicklighet lyfter dem ytterligare så är det inte bara förmågan att lyfta fram känslan av idyllisk barndom som gör att det blir läsvärt.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »