Feeds:
Posts
Comments

Archive for juli, 2009

Trondheim

TrondheimDet har blivit dags att avrunda berättandet om norgeresan; kvar återstår en liten betraktelse utanför Nidarosdomen, men den är tämligen frikopplad från de mesta upplevelserna. Först skall dock meddelas en del upplysningar om Trondheim: förutom att vara säte för ärkestiftet är det också en utpräglad universitetsstad med Norges näst största universitet; beslut fattades redan 1900 om dess inrättande, och byggandet satte igång 1905, men eftersom Kung Håkon inte gärna kunde besöka Trondheim innan det var dags för kröning kunde han inte lägga första stenen förrän 1906, varför denna sitter ett par meter upp från marken.

Staden Trondheim, eller snarare Kaupang, hade dock grundats betydligt tidigare: 997, av Olav Tryggvasson (han med Ormen långe); fram till 1217 var den Norges huvudstad. Stadsbilden visar dock inte mycket av detta gamla arv; som så många andra nordiska städer har den brunnit ett flertal gånger och innerstaden uppvisar därför ett slags manhattangeometri.

Förutom Nidarosdomen finns inte mycket att se: några köpmannahus möjligen, som på grund av det starka tidvattnet står på meterhöga pålar, eller Kristiansstens fästning, byggd till försvar mot svenskarna (ett vitt, fyrkantigt hus på bilden ovan). Fästningen bidrog till att de norska försvararna kunde avvisa Armfeldt under stora nordiska kriget, men har även efter det att svenskarna upphört vara ett hot haft en blodig historia: där avrättade tyskarna norska patrioter under andra världskriget, och norrmännen förrädare efter det.

Read Full Post »

I brist på annat rotade jag hemhemma fram vad verk av Astrid Lindgrens penna där funnes, vilket visade sig vara en hel del. Märkligt nog var det dock ingen av hennes böcker jag har minnen av att ha läst som återfanns, även om jag naturligtvis måste ha fått läst för mig ur vissa av dem. Filmerna, inspelade på VHS, vet jag att jag sett tills ögonen blev fyrkantiga, visst, men av läsning har jag inget minne. Hur som haver, nu är de lästa, och någon sorts kommentarer skall de bestås med: recensera såpass sönderälskade böcker är svårt. Således kommer det den närmsta tiden här handla mycket om Lindgrens verk, även om jag skall försöka sticka in annat emellan också.

Nåväl, först ut är passande nog Pippi Långstrump, världens mest älskvärda anarkist, som medelst armstyrka, lekfullhet och upp-och-nervänd logik driver alla vuxna i sin omgivning till vansinne: poliser leker hon kull med, inbrottstjuvar dansar hon schottis med och skolfröknar får hon att ge upp allt hopp. Ljuger gör hon så tungan borde bli svart i mun, och inte uppför hon sig när hon skall på kaffebjudning. Ibland är det pajaserier för deras egen skull, men ibland verkar ifrågasättandet berättigat: är det verkligen en god idé att sätta Pippi på barnhem när hon verkar klara sig så bra själv?

Fast samtidigt finns ju sorgen där, under alltsammans: än så länge vet vi ju inte att Pippi faktiskt talar sanning när hon pratar om sin fader negerkungen, och även om hon verkligen lever oftast lever upp till orden om att den som är mycket stark också måste vara mycket snäll så kan man inte se om hon har andra vänner än Tommy och Annika, eller om dessa i sin tur har andra vänner – fast med en vän som Pippi …

I vilket fall är den fortfarande rolig nog att få en att skratta, och smart nog att få en att undra över hur världen är skapt, och förtjänar väl sin plats som den främsta exponenten för den högklassiga svenska barnboken.

Read Full Post »

Norska kyrkor

Ringebu stavkyrka

Ringebu stavkyrka

Förutom fjäll och fjordar finns i Norge kyrkor att bese, i synnerhet stavkyrkor. Dessa tar sitt namn efter byggnadssättet med syllar vari bärande stolpar fastsatts, liksom de plankor som utgör väggen och alltså är stående. På svenska är det plankorna som anses vara stavarna, på norska är det stolparna; terminologin på andra språk spelar mindre roll eftersom de enda återstående kyrkorna är byggda i dessa länder (den svenska finns i Hedared utanför Borås).

Till höger Ringebu stavkyrka, vackert placerad överst på en kulle. In gick jag inte: det kostade inträde, och bussen skulle knappast vänta länge nog för att göra det värt det. Kyrkans norrsida var svart, men som synes har färgen blekts bort på övriga sidor.

Detaljer från Loms stavkyrka

Detaljer från Loms stavkyrka

Mer intressant utifrån var då kyrkan i Lom: som synes har den snidade utsmyckningar på taket som för tankarna till de figurer som satt i fören på långskepp under vikingatiden, dock kompletterade med mer fredliga kors. Även dörrposterna vid huvudingången var snidade, om än inte fullt lika välgjorda som de i Urnes.

Droppnäsor

Droppnäsor

I Trondheim besågs naturligtvis även Nidarosdomen, men det är en betydligt yngre kyrka. I den gick vi faktiskt in, då vi kom så sent på kvällen att de slutat ta betalt. Mycket att se var det dock inte: katolicismen har en klar poäng med sina vackra kyrkorum. På utsidan fanns dock en del att se: främst fasaden med massor av helgonstatyer (om dessa skall förhoppningsvis förtäljas vid ett senare tillfälle), men även små detaljer som droppnäsorna (även kända som vattenkastare). På utsidan gick det även att bese platsen där enligt legenden Olav den helige begrovs efter slaget vid Stiklestad; hans kista skall senare ha stigit ur jorden, och när den då öppnades skall de omkringståendes näsor ha mött en doft, icke av den förväntade förrutnelsen, men av rosor, varvid de förstod att han var en helig man. Han gravsattes senare på platsen igen, vilket var anledningen till att domen under medeltiden även var känd som Cor Norvegiae, ›Norges hjärta‹.

Read Full Post »

Om det är som Hemingway sa, att det i USA inte har skrivits någon bättre bok än Mark Twains Huckleberry Finn, ja, då är den bästa amerikanska boken en tämligen illa ihopkommen men i sina stycken helt fantastisk pikaresk. Och det är ju inte så illa, speciellt om man betänker att det placerar den i samma fack som Don Quijote, och i sämre sällskap än med denne hedersman kan man ju hamna.

Boken börjar i vilket fall där Tom Sawyer slutade, och fortsätter i samma stil ett par kapitel innan det är dags för huvuddelen, där Huckleberry tillsammans med den förrymde slaven Jim flyter nedför Mississippi på flotte. De upplever en del äventyr på färden, som när Huck ramlar ner mitt i vad som närmast kan liknas vid en amerikansk variant av Romeo och Julia (det vill säga: alla utom kärleksparet dör), de får se ett försök till lynchning, och de stöter på de vandrande skojarna hertigen och kungen.

Dessa episoder hade dock inte på egen hand räckt att göra en bok på, utan den verkliga resan är Hucks inre: trots att han uppfostrats att tro att människor kan vara ägodelar, att slavar är mindre värdiga, och att hjälpa en slav att fly är bland det värsta man kan göra – inte minst för det sociala stigmat – väljer han att fortsätta att hjälpa Jim, vilket kan vara det mest modiga val jag sett i litteraturen: Huck är beredd att offra allt för vänskapen, även sin själs salighet.

Hade boken slutat så, med en Huck som uppvisat det största moraliska mod som tänkas kan, då hade allt varit gott och väl. Men boken slutar inte så, för i slutet dyker Tom Sawyer upp på scenen igen, och visar med all tydlighet vilket litet förläst monster han är, samtidigt som Hucks mod är som bortblåst: trots att Tom vet att den nu tillfångatagne Jim egentligen har frigivts och inte behöver sitta inspärrad, så bestämmer sig han för att han vill leka rymmarroman och går med liv och lust in för att ordna fram repstegar och stenar att karva meddelanden i, gräva flyktvägar och skriva varningslappar samt ordnar ett litet menageri för att göra skjulet mer till en fängelsehåla, medan Huck lallar med. Visst, det hade kunnat vara hysteriskt roligt, om det bara hade kommit före Hucks moraliska insikt och det inte hade varit fråga om en riktig fånge, men nu är det närmast frånstötande att läsa om Toms förvandlande av allt omkring honom till en dålig roman; ungefär som man skulle läsa andra boken av Don Quijote före den första (Tom har för övrigt också läst om den ädeltossige riddaren, men typiskt nog anser han att det är Don Quijote som ser verkligheten).

Så jovisst, det är en riktigt bra bok, och det är möjligt att det är den bästa amerikanska boken, men  det hindrar inte slutet från att vara närmast plågsamt.  Det kan dock vara värt plågan.

Read Full Post »

Fjordar och fjäll

Geirangerfjorden

Geirangerfjorden

Slartibartfasts pris för Norge är välförtjänt; sällan har man väl sett ett landskap på ett så samtidigt dramatiskt och rofyllt sätt kombinera berg och hav. Mest känd är Geirangerfjorden, vilket inte är så konstigt: den är i dubbel bemärkelse djup: går långt in i landet och mellan höga berg. Fotot är lite suddigt, vilket troligen beror på avgaser från de skepp som befann sig därinne: Geiranger ligger i en riktig gryta. Notera också att även riktigt stora skepp kan gå långt in i fjordarna.

Atlantveien

Atlantveien

Andra delar av kusten som besågs var Atlantveien, som av någon anledning byggts ute på en massa småöar,vad det verkade utan att någon av dem hyst någon befolkning att tala om. Fiskas gjorde det dock från broarna. På den ö där vi stannade växte även hjortron, men de hade inte hunnit mogna än. Bilden till vänster lider tyvärr även den i viss grad av speglingar i glasruta.

Speglingar

Speglingar

Mängden sevärda fjordar var naturligtvis inte uttömd med Geirangerfjorden. Ej heller är alla speglingar av ondo: har man god väderlycka och vattnet ligger lungt och himlen är ljus så att bergen speglar sig i sjön kan det vara hänförande vackert det med. Bilden till höger är den jag skulle vara allra mest nöjd med om det inte vore för den förbannade speglingen i fönsterrutan.

Urberg

Urberg

Nu kan man inte bara bese norska kusten från land, utan även från vattnet, till exempel från hurtigruttens båtar. Ett tips är dock att inte glömma solskyddsmedel. Timmar utomhus i strålande sol till sjöss får i alla fall mig att snabbt känna mig som en kokt kräfta: röd och eländig. Man kan i alla fall få se ett mäktigt landskap. Bergen till vänster gav i alla fall mig intrycket av urgamla djur som tillsammans lagt sig att vila i en eon eller två.

Read Full Post »

Ett par småsaker

Först av allt vill jag tipsa alla de som tydligen sökt sig hit letandes efter en tysk industriman som kallades »Kanonkungen« om att den ni efterspanar (anar jag någon slags korsord?) troligen är Alfred Krupp, som bar detta epitet (hans kanoner spelade en inte obetydlig roll för Tysklands seger över Frankrike i fransk-tyska kriget).

På annat håll kan noteras i alla fall en fördel med att bara avbeställa sin dagstidning under halva semestern: man missar inte vansinniga insändare. Nu finns den bara på internet i form av en PDF, men det kan det vara värt. Påpekas skall kanske att jordaxeln lutning faktiskt ändras hela tiden som en del av Milankovićcyklerna, vilket gör att till exempel polcirklarna flyttas med ett tiotal meter per år (om ni vill stå på polcirkeln är det således bäst att ta sig en bit norrut från eventuella skyltar).

Slutligen har en finsk blogg valt att länka hit. Jag kan knappt förstå ett ord finska (och Google translate verkar inte speciellt mycket kunnigare), men tackar ändå!

Read Full Post »

Norska bilder

Uppe i Dovre

Uppe i Dovre

Nu är jag åter i min egen lägenhet, har sladd till kameran och kan således presentera några foton från Norge (även om det allra bästa har förstörts av en spegling i fönsterrutan … ännu en anledning att hålla sig från bussresor).

I vilket fall vi börjar med ett par bilder från över fjällgränsen. Först ut är Dovrefjäll, en gång hem för de sista skandinaviska myskoxarna (dessa har numera emigrerat till Sverige, och en grönländsk hjord har inplanterats som ersättning). Om själva naturen finns inte så mycket att orda: klassisk skandinavisk fjällvärld, vattensjuk och myggtät, uråldrig i sin orördhet (trots att den var genomskuren av en europaväg). På himlen syns moln, men detta var ett undantag: det var endast första dagen sådana hade nämnvärd påverkan av vädret.

Fjäll och fjällsjö

Fjäll och fjällsjö

Vi gör härifrån ett hopp framåt några dagar och många kilometer, och hamnar ovanför Geiranger. Bilden är marterad av en av dessa speglingar i glaset; vore jag mer händig med Gimp skulle den nog gå att rädda men jag vet att alla mina försök i den vägen bara skulle leda till än större oskönhet.

Därefter bar vägen så småningom till Breitostölen, bekant i vissa kretsar som plats för norsk vintersport. När vi var där hade en hoper knattar sommarläger – de kan knappast ha varit mycket över tio år. Inte konstigt att de tar många OS-guld sen. Annars var det ett rätt märkligt ställe: av affärer fanns det bensinmack, sportaffär och möbelbutik, men inget annat.

Jotunheimen

Jotunheimen

I vilket fall, på väg till Breitostölen tangerade vi massivet Jotunheimen. Bara tanken på namnet får en att känna en viss upprymdhet: Jättehem, den farliga utmark där Tor brukade jaga allsköns monstruösa varelser. Även sett från lite avstånd var det inte svårt att förstå namnet: hade Trym eller någon av hans likar tittat fram hade de naturligtvis varit skakande men knappast opassande.

Så långt fjällvärlden; nästa gång, då är vi vid havet.

Read Full Post »

Jag tror egentligen inte jag skall börja själv idag, utan låta Randall Munroe få den äran:

Youre probably thinking, has it been a decade?  Its been over thirteen years, buddy.

Velociraptors

Då, 1993, var dinosaurier ungefär det tuffaste som fanns och Jurassic Park var världens häftigaste film (fortfarande klart sevärd, men liksom i boken har en del teknik sprungit ifrån den: CD-ROM är inte så mycket att komma med numera) Jag var i precis rätt ålder: tillräckligt gammal för att få se den med pappa, tillräckligt ung för att tycka att det var värt att se ungefär vad som helst med dinosaurier och för att inte bli helt och hållet förstörd av veloriraptorfrossa.

Den julen var det rätt självklart vad jag skulle få: filmen på VHS, diverse böcker och serietidningar som anknöt till filmen. Mest utsliten har nog dock själva boken som allt började med blivit – Jurassic park av Michael Crichton–, en bok jag fick av min syssling och jag då tyckte var helt otroligt enorm: hela 500 sidor. Trots att mycket i den låg över min horisont slukade jag den ändå, även om jag nog tyckte den var lite konstig: det var ju inte samma personer som dog, och inte skulle väl dinosaurierna fly från ön? Annat missade jag nog, som att Hammond inte var den där snälle morfadern utan en rätt cynisk gubbe, vars vägran att inse faktum kom mer av megalomani än förtjusning inför dinosaurierna eller predikningarna om kaosteori och omöjligheterna att kontrollera naturen. Å andra sidan var det en hel del som fick bättre förklaring, och det där med att dinosaurierna förökade sig visade sig faktiskt spela roll.

Att läsa om den nu  var en rätt märklig upplevelse: jag kan se det skickliga hantverket, den smygande insikten om att saker inte gått så bra som planerat, hur infernaliskt intelligenta velociraptorerna är – nästan värre än i filmen, faktiskt, för även om de inte öppnar dörrar är den än jävligare som jägare –, men samtidigt visste jag ju hur det skulle sluta, när dinosaurierna skulle slippa lös, hur de olika huvudpersonerna skulle dö, när de skulle få relativ ordning på allt igen, och hur allt skulle sluta. Poängen med de migrerande dinosaurierna förstod jag dock lika lite som sist.

I vilket fall, de 500 sidorna slank ner på två dagar, jag blev vederbörligen påmind om något jag en gång älskade, utan att behöva skämmas för mitt yngre jag. Jag kommer troligen inte läsa den igen på många år, men då kommer jag förhoppningsvis fortfarande kunna minnas den där känslan av förundran. Något annat vore en stor förlust.

Read Full Post »

Hamsun är en problematisk figur: hans storhet som författare kan inte förnekas, men att ställa sig på Nazitysklands sida under kriget och propagera för att de norska trupperna skulle ge upp är inte sånt som förlåts i första taget. Det är i år 150 år sedan hans födelse, och om norrmännens ambivalenta hållning kunde man nyligen läsa om i DN. Anledningen till att jag läst Sult (på svenska Svält) har dock inget direkt med detta att göra: det var helt enkelt en av de klassiker som fanns i bokhandeln i Trondheim av norska författare.

Så, syns det då att det är ett verk av en smutsig nazistsympatisör? Nej, knappast. Huvudpersonen är så långt ifrån en arisk övermänniska man kan komma: han är istället en intellektuell på dekis, som när boken börjar pantsatt allt utom det han går och står i, och som programenligt går boken igenom och svälter. »Går« är förresten inte bara en del av en fast konstruktion: den namnlöse huvudpersonen vandrar runt över hela Oslo (eller rättare sagt Kristiania, boken kom ju ut innan de båda växt ihop), allt medan han blir allt svagare och allt mer förvirrad av hungern. Det står tidigt klart att han inte riktigt har huvudet i ordning; hans sinne hoppar mellan de mest skilda stämningar, ena stunden strålande ljus och hoppfull glädje, andra nattsvart mörker och djup ånger.

Norskan var i allmänhet lätt att följa; snart listar man ut att »lommer« är ›fickor‹ och »blyant« ›blyertspenna‹, och även om det är svårare att lista ut att »frugtsommelig« är ›gravid‹ så finns ju alltid det stora mellannätet att tillgå.

Jag hade dock svårt för boken, utan att riktigt kunna lasta den för det: jag har helt enkelt svårt för den här typen av berättelser om personer som själva borde inse att de går mot undergången, men bara går runt utan att riktigt försöka göra något åt det – kanske för att jag känner igen mig lite i beteendet. Det blir hela tiden värre och värre; man ser hur huvudpersonens olika infall gjort det svårt att behålla pengar, och trots tillfälliga framgångar på området blir det svårare och svårare att tjäna ihop till brödfödan. Detta förvärras av hans stolthet; trots att han förfaller mer och mer försöker han förgäves hålla skenet uppe.

På grund av min svårhet för den här typen av berättelser har jag dock svårt att komma med en rekommendation: jag kan se att det är ett skickligt hantverk, men vad hjälper det när själva temat gör att jag måste anstränga mig för att plocka upp boken?

Read Full Post »

Att skriva en sammanfattande västerländsk historia på 200 sidor måste vara ett svårt företag, och det är alltså inte förvånande att Sten Högnäs Idéernas historia är en hårt komprimerad och inte särskilt uttömmande bok, speciellt som han valt att bränna nästan allt krut innan 1900-talet:  lejonparten ägnas 1800-talet och de floror av olika ismer som då dök upp efter att religionen till slut upphört att vara den allt övergripande ideologin.

Förutom komprimeringen lider boken också av en tendens att gärna diskutera sånt som har med enskilda verk att göra: Kierkegaard får ungefär lika mycket utrymme som imperialismen och Hildegard av Bingen lika mycket som skolastiken. Samtidigt inte ett ord om vad nytt kristendomen kom med, bara om vad som inplanterades i den av antik filosofi, eller om till exempel NF och FN eller andra stora försök att förbättra världen.

När de kommer till den moderna vetenskapen så är det de vanliga missuppfattningarna: att Gödel skulle omöjliggjort ett motsägelsefritt matematiskt system eller att det problemet i tvillingparadoxen är att tvillingarna får olika ålder (Gödel säger bara att det är omöjligt att ha ett system som både är motsägelsefritt men som inte innehåller påståenden som är obevisbara; kruxet i tvillingparadoxen är vilken av tvillingarna som får vilken ålder).

Sådär kan man dock hålla på och plocka sönder alla sammanfattningar: det hör till att de utelämnar, misstar sig och presenterar underliga perspektiv, utan att de för den sakens skull måste betraktas som misslyckade; det finns trots allt mycket intressant i boken,  speciellt de olika utblickarna eller intressanta hopp från ett fält till ett annat. Vill man ha en kort översikt över olika filosofiska och politiska idéer genom århundradena så passar den säkert bra, men för den som redan har hyfsad koll på ämnet är den självklart alltför kortfattad för att verkligen tillföra något.

Read Full Post »

« Newer Posts