Feeds:
Posts
Comments

Archive for januari, 2010

Jag har en teori: Nietzsche kan göra även normalt intelligenta personer till idioter. Bevis: Edith Södergran (han kan även göra idioter till än större idioter, vilket ett av nittonhundratalshistorien är ett sorgligare bevis på). Efter att ha läst hennes samlade dikter, med sedvanlig fantasilöshet i en volym kallad just Samlade dikter, så är det rätt klart att den första boken hon gav ut, Dikter, är helt fantastisk, och att det mesta som följde därpå är tröttsamt övermänniskojoller som man lätt kan avstå från.

Det är också i den första delen man hittar de dikter Södergran blivit mest känd för: »Dagen svalnar« med sina inlevande ord till den som sökte en kvinna men fann en själ, »Violetta skymningars« vilda feminism samt »Vierge Moderne« med sin okuvliga, ostoppbara rytm. Och detta bara på de första 20 sidorna! Sedan mattas det av något, men en sådan inledning är nog för att Dikter skall vara en fantastisk diktsamling, och för att man skall bli frustrerad och besviken när man sedan hamnar mitt i ett träsk av Nietzscheanska profetmanér och tomma aforismer (två smärre samlingar sådana är insprängda bland diktsamlingarna), dock med litet andningsuppehåll i dikterna till »systern« Hagar Olsson, där de värsta fasonerna försvinner och Södergran återigen visar sig vara en skicklig poet. Även somt av materialet i den postuma Landet som inte är är trevligt, i synnerhet det som skrevs efter den sista samlingen och visar på en mer naturmystisk orientering. Det mesta är dock sådant jag helst skulle slippa ha behövt fylla upp hyllcentimeter med.

För att riktigt förstå hur tråkigt det är att drabbas av övermänniskolaterna kan vi ta ett litet prov på det ostörda tillståndet: den stilla »En önskan«, där Södergran sannerligen inte förhäver sig:

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig…
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut…

Söderberg är modernist, och har således inte mycket av vare sig meter eller rim (utom i de tidiga dikterna, där ett par rim då och då visar sig, till glädje för ingen: en dikt skall ha nästan alla rader rimmade eller inga alls). Detta kontrasteras dock mot det ålderdomliga språkbruket, med pluralformer och arkaismer (finlandssvenskan är ju mer konservativ), vilket ibland ger ett lite märkligt men inte direkt oangenämnt resultat.

Hade det bara varit Dikter som resenserats hade omdömet blivit mycket, mycket högt. Tyvärr förödde Södergren både talang och tid på för mig så helt otilltalande dikter i ett alltför högspänt och högmodigt stämningsläge att jag nästan önskar att denna senare produktion uteblivit. Trist på en sådan förmåga.

Read Full Post »

Jag har tidigare beklagat att John Ajvide Lindqvist visat sina kort lite väl snabbt och att det bara är läskigt så  länge man inte riktigt vet vad som pågår. Människohamn understryker denne tes med råge (författaren erkänner det till och med själv vid ett tillfälle): de första 350 eller så sidorna sitter man där och undrar vad tusan det är som pågår, och när man sedan får reda på det är det inte alls lika roligt längre.

Men för att nu börja någonstans som kan kallas en begynnelse (vilket inte är den riktiga begynnelsen; boken blickar ofta bakåt och tidsperspektivet är långt)  så är det första man får möta en familj på skidutflykt från sitt lanthus på Domarö till fyren på Gåvasten; mamma  Cecilia, pappa Anders, dottern Maja. Dagen slutar dock i bedrövelse: Maja försvinner, och ingen har den blekaste aning om hur  det gått till: en unge i röd overall skall bara inte kunna gömma sig på ett hav belagd med ett par decimeter is och någon decimeter snö.

Nästan tre år går, Anders har gått ner sig; han röker och dricker för mycket , och Cecilia har skiljt sig från honom. Där, på botten, fattar han beslutet att åka tillbaka till Domarö för att komma ur sina destruktiva vanor. Snart börjar fler märkliga saker att tilldra sig. Kan det vara så att Maja går igen? Och varför beter sig öborna så underligt? Det är inte bara Anders som undrar, utan även hans fosterfarfar, den gamle magikern Simon som i många år varit särbo med Anders farmor, och som har egna krafter att ta till när havet är vrett.

Till skillnad från de tidigare böckerna är det alltså inte från början klart vilken sorts väsen eller kraft det är frågan om: det är någonting som har med havet att göra, och som kräver människoliv, så mycket står klart, men exakt vad och varför förblir höljt i dunkel. Tyvärr förblir det så i viss mån boken igenom; även om man förstår några samband så är andra långt ifrån klarlagda när allt är över. Möjligen beror detta på att Lindqvist gapat över lite för mycket; det är många olika aktörer och myter som skall vävas samman och det blir inte helt vattentätt. Å andra sidan gör det att det mystiska tonats ner att plats blir över för annat: skärgårdsskildring i Strindbergs anda, smuggelhistorier, urgamla pakter och modern tonårsmobbning.

Dessutom har jag en annan stor invändning mot slutet, som inte låter sig diskuteras ordentligt utan risk för att avslöja för mycket (varning utfärdas alltså härmed; den som inte vill få slutet avslöjat bör hoppa till nästa stycke): det är lite väl banalt. Anders får överta magiskt föremål, Anders gör slut på de hemska Smiths-citerande gastarna, Anders stiger ner i underjorden och räddar Maja. Alla glada, lyckligt slut, och, trots att havet reser sig och förstör Domarö, inget mer att oroa sig för. Frid och gamman, all sorg obehövlig, all oro onödig. Han verkar nästan vara på väg att få tillbaka Cecilia också…

Nej, även om Lindqvist är en mycket begåvad berättare, och även om han egentligen inte behöver skräckinslagen, så är detta troligen den svagaste av hans tre romaner. Fast det är ändå än riktigt, riktigt bra bok.

Read Full Post »

Andra delen av Fredrik Sjöbergs svit med hybrider av biografi och essäer, Flyktkonsten, behandlar målaren Gunnar Widforss, tämligen okänd i Sverige men uppskattad i det USA där han utövade sin huvudsakliga gärning. Han var landskapsmålare i en tid när modernismen på allvar började förvandla gallerierna från platser där man beskådade konst som ville föreställa något konkret till lokaler för abstraktioner. Normalt skulle detta gjort honom helt bortglömd såsom en målare hopplöst efter sin tid, om inte samtidigt det vuxit en önskan i USA att beskåda de vackra platser landet hade att erbjuda, och Widforss lyckades fylla denna lilla kvarlevande nisch. Widforss var också duktig, tydligen en av få som kunnat göra något vettigt av Grand Canyon utan att helt överväldigas av landskapets dimensioner. Han fick därför omsättning på sina tavlor och även uppdrag att avmåla diverse sceniska landskap i syfte att med målningarna propagera för att fler nationalparker borde inrättas.

Denna del är den där Sjöberg själv och hans blomflugor håller sig mest i bakgrunden; förvisso berättas det om hur han försöker finna ledtrådar att nysta upp för att få ordning på Widforss aningen trassliga liv (han hade ständiga pengaproblem, var starkt modersbunden och i alla fall i unga år rätt velig) och presenterar några skärvor av sin egen historia, men de blomflugor han ägnade så mycket utrymme åt i första delen och i sista delen gjorde uppräkningen med lyser här helt med sin frånvaro. Å andra sidan ägnar han en del möda att förklara varför han anser att nationalparker är rätt misslyckade projekt, som förvisso gör att naturen är fri från skräp, men som knappast gör någon större nytta för att bevara den biologiska mångfalden om man i övrigt inte bryr sig.

Boken är väl inte riktigt lika spretigt intressant som första delen, men yvig nog för åtminstone min smak: det berättas om tuggummiindustri och pusselfrenesi, figurer som Sigfrid Siwertz och Sven Hedin skymtar förbi, och på det hela taget är det en rätt trivsam promenad i vetandets utmarker, precis som goda essäer bör vara.

Read Full Post »

Hur Catullus kom att tillhöra den grupp latinska poeter som ingick i standardrepertoaren vid latinundervisning är inte helt lätt att bli klok på: borde inte herrarna i skolöverstyrelsen ha reagerat på det stundom väl explicita språket?  Visst, tar man bort smädesdikterna finns det fortfarande kvar en hel del gott material om Catullus längtan efter den sensuella Lesbia samt ett tämligen varierat utbud med andra ämnen, som elegin över den vid Troja begravna brodern eller dikten där han beskriver hur trevligt han haft det när han druckit vin och skrivit poesi i sällskap med Licinius (även om de troligen skulle haft invändningar mot den andra halva där han förgås av längtan efter samme Licinius), men ändå? Skall man verkligen utgå från en diktsamling där författaren är så tydlig med sådant som normalt förtiges?

Nåväl, numera har Catullusöversättarna, inklusive Gunnar Harding och Tore Janson,  definitivt skuddat av sig prydheten. Just dessa två herrars tolkningar har publicerats under titeln Dikter om kärlek och hat, och nu kan man alltså få läsa precis vad Catullus i dikt 16 ville göra med Aurelius och Furius när de anklagar honom för okyskhet (det är inte det mest logiska av försvar, om man säger så), ett par rader som för övrigt nyligen dök upp i en brittiskt domstol i ett åtal för  sexuellt ofredande. Även om man behöver bättre kunskaper om originalet än jag äger för att riktigt kunna avgöra det verkar det vara en lyckad översättning, även om den fräna naturen gör att den troligen kommer åldras snabbt: det enda som åldras snabbare än slang är väl mobiltelefoner (å andra sidan återfinns de runda orden i Stiernhielms dikt för att fira freden 1659 mellan Spanien och Frankrike, så de kan nog bevara chockverkan ett tag till).  Oförståeligare är väl då att de valt att bara översätta ett urval; även Homeros kan ju som bekant slumra, men Catullus samlade produktion är inte större än att man väl skall kunna stå ut med även mindre lyckad vers, speciellt som sådant tenderar att slätas ut vid översättningar.

Man skulle förutom fler verser önskat att de förklarande noterna utsträckt sig längre än till bara egennamn: i inledningen ges prov på att författarna mycket väl vet vad olika bilder som numera berövats sin symbolik en gång stod för, och att då förneka läsaren sådana förklaringar verkar svårt att försvara. Som exempel kan tas den korta dikt där Catullus egentligen bara hinner säga sig inte bry sig om huruvida Ceasar är »vit eller svart«, vilket troligen lämnar de flesta moderna läsare undrande över betydelsen, förutom att den troligen inte har mycket att göra med Michael Jacksons sång med liknande ordval (här påstås att det skall tolkas som total okunnighet, fast om det är hudfärg eller annat som åsyftas förklaras inte).

Förutom dikter drypande av förakt eller fyllda av flammande vrede mot rivaler finns här naturligtvis den sortens kärleksdikt som senare poeter efterbildade, om än mer återhållsamt. Förutom den sköna Lesbia riktas de mot både pojkar och flickor i Catullus närhet; men dessa tycks mest ha varit tillfälliga förbindelser. Passionen som Lesbia väckt växer dock, i synnerhet bär hon vänder sig till andra, och trots att han själv knappast är monogam och hon dessutom var gift vid förbindelsens början uppträder han förorättat och anklagar henne för att vara otrogen och lättsinnig.

Catullus dikter är inget för den pryde eller den som ogillar starka känsloyttringar. För övriga torde det vara utmärkt, om än något kortvarig, läsning.

Catullusöversättarna

Read Full Post »

Det var länge sedan jag utnyttjade ett riktigt bibliotek; jag föredrar att äga mina böcker. Dock så tycker jag inte desto mindre att bibliotek är viktiga, varför jag tyckte att Christer Hermanssons Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? lät som en intressant bok. Det var den inte.

Hermansson har jobbat i alla möjliga sorters bibliotek, som allt från ömfot till kulturchef i en kommun. Varför… är mestadels en samling med gamla krönikor och debattinlägg han skrivit, vilka han sedan omredigerat och utgivit för ett par år sedan. Tyvärr är krönikan ett uselt format att samla på detta sätt: den är alldeles för kort och lättviktig för att det skall kännas meningsfullt att läsa en hel bok. När dessutom mycket av boken behandlar sådant som man som icke-bibliotekarie inte kommer i kontakt med eller på annat sätt är skrivet främst för bibliotekarier måste det till en betydligt bättre skribent än Hermansson för att det skall bli uthärdligt i längden.

Någon gång blir det väl intressant, som de två sista inläggen där han brännmärker bruket att fylla biblioteken med sådana böcker man ändå kan köpa på snabbköpet, men mycket är tråkigt (han erkänner ju själv vid något tillfälle att ingen tycker hans humor är rolig, så varför fortsätta utsätta andra för den?) eller upprepningar.

Det Hermansson borde ha gjort är att han skulle tagit sina krönikor, skrivit om dem så att de blev en eller ett par sammanhängande, längre texter med tydligare fokus, och sedan inkluderat ett par av de lite mer udda. Då hade boken kanske varit värd att läsa som ett brandtal för biblioteken. Nu är den mest en tröttsam samling av nästintill intetsägande texter.

Read Full Post »

« Newer Posts