Det finns få läroböcker som överlever seklen som sådana: det finns säkert de som fortfarande lär sig geometri från Euklides, retorikstudenter kan sannolikt fortfarande få nytta av Retorik till Herennius och liknande, möjligen finns det autokrater i vardande som läser Machiavelli, och det är inte omöjligt att det fortfarande går att vinna kunskap ur sanskritgrammatikor, men på snart sagt varje annat område har utvecklingen farit hårt fram med gamla kunskaper. I den korta listan undantag finns dock ett som står ut extra mycket: The Art of War, ett verk som tillskrivits den halvt mytiske Sun Tzu, men troligen snarare utvecklats organiskt från en liten kärna med bidrag från ett flertal lärjungar.
Verkets förmåga att överleva är dock inte så märklig som det först kan synas när man betänker hur mycket ingenjörsmöda som lagts ned på området genom århundradena. Förvisso finns det några passager som talar om stridsvagnars placering i hären och annat som idag knappast finns kvar i samma form som på mästare Tzus tid, men boken försöker snarare lära ut en filosofi för generaler än vara en uppradning av regler – en sorts lärdom som för övrigt rakt ut förkastas:
These are the victories of the military lineage
They cannot be transmitted in advance
Som synes har läsningen skett på engelska, i form av resultatet av Denma Translation Groups mödor – på det hela taget lyckade sådana, måste erkännas: verkets ålder och kantighet kommer tydligt fram i deras stenstil. Det kanske inte alltid är helt lättpenetrerat, men det är bra läsning.
För att återgå till vad som lärs ut, så är detta förankrat i en pragmatisk, avvaktande inställning: den största segern är den som vinns utan att ett enda slag fallit. Segrar gör man genom att hindra motståndaren från att agera, eller än hellre, vinner över honom till sin egen sak. Den som inte känner sig själv och sin motståndare är inte nog förberedd. Den skicklige generalen får allt att verka i sin favör, så när ett slag väl faller, så faller det snabbt och utan att kunna motstås – mycket bygger konceptet shih, som kan tolkas ungefär som »omständigheternas makt«: det gäller att alltid ha dessa med sig.
Förutom själv översättningen med nödvändiga kommentarer så finns dessutom tre essäer i boken; en om bokens historia, en om de koncept som författarna rör sig med och en om den vise general som avporträtteras. De första två är generellt sett bra och klargörande, men den sista har, tillsammans med förordet, en märklig ton som får hela boken att framstå som någon slags metafysik – och metafysik är tråkigt.
The Art of War kan läsas som en grundkurs i hur man skall tänka för att vinna krig – men den innehåller även annan visdom, säkerligen nyttig för folk som sysslar med mer konstruktiva ting – men till dess förtjänster hör att den förstår att krig förvisso är högst destruktiva, och att det är bättre att kunna undvika att utkämpa dem. Dess lärdomar är dock i första hand anpassade för situationer med tävlan om begränsade resurser, och dess användbarhet skall därför inte överdrivas.
