Feeds:
Posts
Comments

Archive for september, 2010

Det finns få läroböcker som överlever seklen som sådana: det finns säkert de som fortfarande lär sig geometri från Euklides, retorikstudenter kan sannolikt fortfarande få nytta av Retorik till Herennius och liknande, möjligen finns det autokrater i vardande som läser Machiavelli, och det är inte omöjligt att det fortfarande går att vinna kunskap ur  sanskritgrammatikor, men på snart sagt varje annat område har utvecklingen farit hårt fram med gamla kunskaper. I den korta listan undantag finns dock ett som står ut extra mycket: The Art of War, ett verk som tillskrivits den halvt mytiske Sun Tzu, men troligen snarare utvecklats organiskt från en liten kärna med bidrag från ett flertal lärjungar.

Verkets förmåga att överleva är dock inte så märklig som det först kan synas när man betänker hur mycket ingenjörsmöda som lagts ned på området genom århundradena. Förvisso finns det några passager som talar om stridsvagnars placering i hären och annat som idag knappast finns kvar i samma form som på mästare Tzus tid, men boken försöker snarare lära ut en filosofi för generaler än vara en uppradning av regler – en sorts lärdom som för övrigt rakt ut förkastas:

These are the victories of the military lineage
They cannot be transmitted in advance

Som synes har läsningen skett på engelska, i form av resultatet av Denma Translation Groups mödor – på det hela taget lyckade sådana, måste erkännas: verkets ålder och kantighet kommer tydligt fram i deras stenstil. Det kanske inte alltid är helt lättpenetrerat, men det är bra läsning.

För att återgå till vad som lärs ut, så är detta förankrat i en pragmatisk, avvaktande inställning: den största segern är den som vinns utan att ett enda slag fallit. Segrar gör man genom att hindra motståndaren från att agera, eller än hellre, vinner över honom till sin egen sak. Den som inte känner sig själv och sin motståndare är inte nog förberedd. Den skicklige generalen får allt att verka i sin favör, så när ett slag väl faller, så faller det snabbt och utan att kunna motstås – mycket bygger konceptet shih, som kan tolkas ungefär som »omständigheternas makt«: det gäller att alltid ha dessa med sig.

Förutom själv översättningen med nödvändiga kommentarer så finns dessutom tre essäer i boken; en om bokens historia, en om de koncept som författarna rör sig med och en om den vise general som avporträtteras. De första två är generellt sett bra och klargörande, men den sista har, tillsammans med förordet, en märklig ton som får hela boken att framstå som någon slags metafysik – och metafysik är tråkigt.

The Art of War kan läsas som en grundkurs i hur man skall tänka för att vinna krig – men den innehåller även annan visdom, säkerligen nyttig för folk som sysslar med mer konstruktiva ting – men till dess förtjänster hör att den förstår att krig förvisso är högst destruktiva, och att det är bättre att kunna undvika att utkämpa dem. Dess lärdomar är dock i första hand anpassade för situationer med tävlan om begränsade resurser, och dess användbarhet skall därför inte överdrivas.

Read Full Post »

Egentligen är det väl något sent att läsa Malcolm Gladwells Den tändande gnistan vid det här laget: dess stund i rampljuset är över sedan länge, och nu är det väl andra populärvetenskapliga verk om samhället som tjusar publiken. Ändå så är dess försök att förstå hur vissa fenomen plötsligt tycks finnas överallt värda att titta på.

Det är ingen liten uppgift författaren satt ut för sig: han försöker förstå hur fenomen plötsligt tycks finnas överallt, och  lyckas så täcka bland annat moden, nyheter, brottslighet och rökning. Grundidén är att små förskjutningar av en jämvikt kan få stora betydelser, en idé som sedan grenar ut sig i tre: att vissa personer är mer inflytelserika än andra, att vissa budskap fastnar bättre än andra, samt att vissa sammanhang gynnar vissa beteenden. Dessa teorier hänger nu inte överdrivet samman, även om författaren gör tappra försök att snickra broar och förbindelser dem emellan. Detta gör dock inte så mycket, utan är snarare en styrka: det är nästan befriande med en förklaring där någon enskild del kan vara oriktig men resten sunt.

Teorin om människorna går i korthet på att tre typer – de supersociala, med kontakter i många olika kretsar, de undersökande, som av nyfikenhet undersöker påståenden och sedan i kraft av sitt kunnande förändrar andras beteenden, och säljarna, vilka övertalar med kraften i sin personlighet – står bakom många plötsligt uppdykande fenomen: genom att sprida ordet till många, varav endast en del kommer att lyssna, eller genom att verkligen få ett fåtal att göra det. Kapitlet om budskapets klibbighet fastnar i ett långt stycke om barn-tv, men handlar i korthet om att det viktigaste är att verkligen fånga uppmärksamheten och få folk att agera, inte att alltid vara genomproducerat eller upprörande; att det inte behöver vara det man tror som är det avgörande för att något påverkar. Sammanhangets betydelse, slutligen, visar på att människors beteende, ja, deras karaktär, förändras beroende på omgivningen: är det helt och rent omkring en så är man mer benägen att uppträda väl, håller man sig till mindre grupper kan dessa arbeta effektivare än om man har en stor hierarki.

Mycket av det som presenteras kommer från olika enskilda psykologiska studier, och sammanhanget är som sagt inte alltid självklart, även om det nästan alltid är intressant. Skall man klaga på något är det väl att bokens ursprung ibland skiner igenom lite väl starkt: dels genom det sätt som författarens teser presenteras på, dels genom några onödiga anglicismer. Ibland är bevisningen också något oklar: det tycks vara mycket korrelation men få bevis (vilket egentligen inte behöver betyda att författaren har fel, bara att hans argument inte i sig själva är belägg nog).  Detta undantaget är det dock en intressant och läsbar bok.

Read Full Post »

Ny lägenhet, ny bokordning

Att flytta är i allmänhet inget roligt göra, och att flytta med böcker än mindre: de är kompakta, men tar mer plats än man kan tro, relativt hårda, men samtidigt ömtåliga. Bästa packningen tycks vara i påsar; då riskerar man inte att få så många i en att den blir för tung att bära, vilket lätt händer med lådor. Å andra sidan gör lådan att risken för omslagsskador blir mindre.

I vilket fall så får man när böckerna väl kommit in i den nya lägenheten i alla fall viss kompensation för det tidigare slitet: nu har man ju ånyo chansen att åstadkomma den perfekta hyllordningen. Min sådan är skäligen eklektisk: visst försöker jag hålla mig med några grundläggande kategorier: svensk historia, klassisk historia, allmän historia, biografier och memoarer, språk (som står i ett annat rum: SAOL skall man ju ha lättillgänglig, och så följde resten efter naturligt då det fanns plats att expandera), övrig facklitteratur; svenska klassiker, utländska klassiker, böcker på utrikiska, deckare, essäer samt poesi.

Min bokhylla

Min bokhylla

Gränserna är dock flytande, och andra hänsyn kan ta överhand– vilket min omtyckta hylla som börjar med diverse mytologier och slutar hos Frans G Bengtssons essäer visar på: jag kan inte gärna separera Eddan och Heimskringla, ergo mytologi och isländska sagor, och från de senare är ju spåret rakt över Röde Orm. I andra fall är det snarare pragmatiska övervägande som får spela roll: visst hade det varit tjusigt med en hylla med enbart de vackra Tolkienböckerna som kom ut i samband med filmerna, men i en hårt packad hylla måste alla utrymmen utnyttjas, och därför fick det som var mest närliggande i omfattning och ämne ta plats där: Astrid Lindgrens fantasy, och fotoböckerna får vackert samsas med serierna: både på grund av att båda använder stora format och för att de är halvt otjänliga för högläsning.

På omvänt sätt blir det med Argonautika: även om den borde stå tillsammans med all annan episk diktning blir det omöjligt då jag dessa är pocketböcker, och sådana har fått en speciallösning; hyllorna är egentligen designade för cd-skivor, men det går fint att stoppa in böcker i dem också, även om det är svårt att få till någon vidare ordning – epik och Shakespeare funkar fint, liksom vanlig poesi, men facklitteraturen står lite hursomhelst. Det kan också noteras att hyllmeter börjar bli en bristvara, så några böcker bor ovanpå hyllan, och kommer kanske få åka in på någon garderob i framtiden, om inte det blir en ny hylla först. Jag har en bra vägg i det andra rummet…

Read Full Post »

Var stod Sveriges vagga? Frågan är gammal, infekterad och i botten tämligen ointressant, troligen till och med felställd. Länder är inte saker som uppstår på en plats för att sedan växa fram, och beroende på vad man fokuserar på och hur man definierar »Sverige« kan man få helt olika svar. Sådan bekymrar dock inte Mats G. Larsson, ty han vet svaret: Sveriges vagga stod i Uppland, någon gång under romersk järnålder eller vendeltid, och sedan växte det unga Sverige (eller snarare sveaväldet) likt en bakteriekoloni ut från denna centralort, med våld inlämmandes andra gamla centralorter, tills det någon gång vid övergången mellan vikingatid och medeltid var i stort sett färdigt, varefter man kunde ta en paus och roa sig med att inbördes strida om vem som skulle få kalla sig sveakung. Sedan får historiker tycka vad de vill.

Detta är i alla fall den bild som ges i Färder till Sveriges födelse, samlande de tidigare verken Svitjod: Resor till Sveriges ursprung och Götarnas riken: Upptäcksfärder till Sveriges enande. Förutom varianterna på »ursprung« bör resandet noteras: mycket av berättandet är uppbyggt kring att Larsson tar sig någonstans, knatar runt lite i landskapet, och upptäcker hur det var förr, när de överlägsna svearna levde – ett upplägg som i all sin hybris direkt skulle ha fallit platt till marken om inte det vore för att Larsson faktiskt är en kapabel skribent, bättre än många andra som författar populärhistoriska verk. Speciellt duktig är han när någon antik auktoritets mödor skall skildras; hans skildring av Tacitus vedermödor i det stökiga Rom som sitter och skriver om barbarer långt i norr hör till de starkaste öppningar jag sett i genren.

Tyvärr är ju inte flyhänthet med pennan någon garanti för tillförlitlighet, och Larssons tro att Sveriges födelse är en linjär, okomplicerad historia om modiga svear som åker runt på båtar och kräver skatt och grundar kolonier är snarast en återgång till den pre-Weibullska historievetenskapen, då isländska sagor, runstenar, gravhögar och socialdarwinism blandades ihop till något som idag smakar lite väl mycket som unket härskarfolktänk. Larsson försöker i viss mån dölja denna smak genom att krydda med ortsnamnsforskning, men detta hjälper föga: även om den västgötaskola han då och då förlöjligar (välförtjänt: att utforska forntiden medelst pendlar låter mer som Tintin än trovärdig arkeologi) är ensidig och enfaldig så är det knappast skäl nog att ta lika ensidig ställning för att allting stammar från Uppland.

Men, låt oss vara generösa: i den första delen, Färder till Sveriges födelse, så håller han sig åtminstone mestadels i svearnas hemtrakter och är därmed lite mindre outhärdlig, och att trakterna kring Gamla Uppsala var en framstående ort under lång tid går knappast att förneka. Problemet är bara att detta inte innebär att den kontinuitet som till exempel Ynglingatal ger sken måste vara sann: det går lika bra att tänka sig en motsvarighet till det medeltida Rom, prestigefyllt på grund av ålder och hävd, men likväl ett hopplöst bakvatten i andra avseenden, igånghållet endast av den påvliga kurian. Överhuvudtaget tycks Larsson vara beredd att läsa källor utifrån sina syften: om de stöder hans hypotes är det ett bevis på att de stämmer, oavsett om »hyperkritiska« historiker skulle underkänna dem som godtagbara källor. Detta är synd, för i andra stycken, speciellt i första boken, så gör han ett välbalanserat intryck: när han reder ut den för svearnas överlägsenhet tämligen likgiltiga frågan om vilka Beowulfs geater var erkänner han tämligen utan omsvep att det inte går att få ett ordentligt svar.

Ibland leder detta bändande av källor till skojiga resultat: i första boken hävdar han att götarna inte syns i gamla källor emedan de var landbundna, för att sedan inleda den andra med att meddela att de minsann nämns av Ptolemaios! Senare leds han in på svårigheter av sin ortnamnsforskning, då svealändska namn dyker upp i Ätrans översta lopp – och hur få dit en koloni svear, när Ätrans nedre lopp bevisligen var danskt område? Tja, inte mycket att göra: de fick ro förbi danskarna, för längst upp i Ätran skall de ju, och som de raska gossar de ju var måste det säkerligen ha gått för sig. Bättre exempel på den allt genomsyrande oviljan att tro på eller ens överväga andra förklaringar än de krigiskt skattpåläggande – såsom slump eller andra typer av anknytningar – kan knappast ges.

Read Full Post »

Sherlock Holmes äventyr är över, dags att återgå till Kyrklundheten, nu från början: Ångvälten, ett av de verk som utgör den andra samlingsvolymen Berättelser, Dramatik, Anföranden, Artiklar. Ångvälten är en bra titel, ty få saker är så omedgörliga som en dylik, och novellerna handlar i hög grad om det omedgörliga i människans villkor: detta är noveller där hopp är något för andra än huvudpersonerna, som själva oftast sitter fast i en väv de inte förmår slita sig loss från.

I »Prognos: negativ« är det en ung kvinna som hamnat på militärsjukhus med en hjärnskada; militärsjukhus då hon träffades av en bomb i närheten av detta och en läkare tog in henne då hon ändå snart skulle dö, vilket dock visade sig ta längre tid än beräknat. Inte för att detta gjorde varken från eller till; det viktigaste resultatet av det hela tycks vara att de anställda på detta sjukhus fick plundra hennes på papper med personuppgifter tomma handväska. I »Abel Amatus Ohmberg« är det en ung mobbad pojke som följs på livets stig, men då det inte är en moralitet så finns det ingen räddning för mobboffer, hur begåvade de än må vara. Detta är de båda lite längre novellerna; även kortare nummer finns, med nästan lika hopplös grundstämning, och alla skrivna på samma vackra Kyrklundprosa. Av dessa övriga noveller kan den som boken tagit titel efter, om hur en ångvält en dag kom på besök i en villaförort, nämnas särskilt då det känns som om den är skriven för att analyseras. Ångvältar kan nämligen överges av sina förare, barn kan få för sig att leka i dem, och barn kan även hamna under dem – och det kan visa sig svårare än väntat att få stopp på dem, eller ens att hoppa av; om detta inte är tänkt att kunna tolkas symbolsikt vet jag inte vad som är.

Ångvälten är en debut värdig Kyrklund: pessimistisk, exakt till språket, stundom ironiskt gycklande mänsklig skröplighet.

Read Full Post »

När Dag Hammarskjölds flygplan 1961 störtat över Kongo, hittades i hans bostad ett manuskript med titeln Vägmärken, en samling kortare texter rörande Gud, livet och döden som han började nedteckna 1925 och sedan fyllt på under resten av livet. Dessa texter gavs ut i den form som Hammarskjöld själv givit dem.

Eftersom jag inte normalt läser andlig litteratur, är det inte ett lätt göra att bedöma och försöka se var dessa vägmärken kan leda – jag är helt enkelt inte lagd för den typen av grubblerier. Hammarskjöld tyckts dock ha drivit av en ovanlig pliktkänsla: att se andra som mål, aldrig som medel, sig själv som medel, och att försöka bortse från denna världens tomma prakt.

Visst finns det mycket som inte är uttryckligen kristet, men fundamentet är det: många av märkena handlar om Gud och förhållandet till denne, om själens räddning, och hur obetydligt allt det vi kan yvas över i detta liv är. För den icke-religiöse kan väl detta bli lite väl asketiskt, men det är i alla fall tack och lov inte alltför högljutt kristet.

Skall jag rekommendera Vägmärken? Den som känner ett behov av religion kan säkerligen finna mycket nyttigt i den, och den som är intresserad av människan Hammarskjöld skall absolut läsa den. Men andra? Mer tveksamt. Det är fint skrivet, en del är tänkvärt, men ytterst är det nog ett verk främst för de som anser tron vara alltings fundament.

Read Full Post »

Det är egentligen inte så mycket som går att säga om Karl den stores liv, skriven av hans vän och lärare, munken Einhard: det är precis vad det utger sig för att vara, en tidigmedeltida biografi över en härskare.

Det är en kort bok, så det blir inte mycket sagt, speciellt inte när så mycket utrymme ges åt att beskriva de krig som Karl var inblandad i – och om man syftar till att återupprätta det romerska riket så får man slåss en del. Det finns förvisso även en del annat, som redogörelserna för de kungar som Karl var vänligt inställd mot – vilka inte var så värst många, och i allmänhet hade minst ett kungadöme mellan sig och det frankiska. Lite personliga detaljer, som hans förkärlek för inhemsk klädesdräkt och hans syn på uppfostran och familjekärlek finns det också.

Intressant är det dock bara när Einhard skriver om annat än Karl, som när han skildrar slutet på den merovingiska dynastin – och hur långt hade inte de fallit, dessa långhåriga härskare som en gång hade gjort tillvaron osäker för det mesta vad som kunde tänkas komma i deras väg, men som nu fallit djupt och inte hade mer inkomster än vad som räckte till ett par tjänare, och som fick färdas riket runt i en oxkärra.

En annan trevlig berättelse är den om Karls farbror Karloman – inte att förväxla med Karls bror med samma namn, som han först delade makten med men som lägligt nog dog i sjukdom när de höll på att tröttna på att endast härska över halva riket. Nej, denne Karloman drog sig självmant tillbaka och gick i kloster i Rom – men fann snart att alla landsmän som passerade där ville träffa honom, så han fick dra bort än en gång för att finna friden.

Lite av intresse finns det dock vad det gäller krigen – här finns den invasion av Spanien som senare tiders skalder skulle omvandla till Rolandssången, och Einhards skildring av hur den tålmodigt vänlige Karl ständigt ger sig tid att straffa de bråkiga saxare som inte fann sig i frankiska krav på överhöghet är med sin ton av att handla om en skolmästares uppläxning av uppstudsiga elever intressant i sin totala partiskhet.

Karl den stores liv är ett vänporträtt, kortfattat och inte alltid speciellt intressant. Tillkommet under den karolingiska renässansen skall det finnas en del material lyftat från Suetonius, vilket måhända kan uppmärksammas av den med gott minne men för övriga kommer passera obemärkt. Det är dock en kort bok, och inte alltför bedårat av subjektet. Hygglig läsning för en timme eller så, men absolut inget som man måste ha i sin bokhylla.

Read Full Post »

Indien, en stor och skrämmande värld; Indien, en stor och vacker värld: ett av de många skäl att läsa Rudyard Kiplings Kim. Den som månne väntar sig att få se detta myllrande, levande, leende Indien ur en erövrares endast ytligt skådande ögon misstar dock sig: Kim är i högsta grad en lovsång skriven av någon som älskar dess innevånare och dess motsägelser. De obehagliga personerna är inte underliga österlänningar, utan de som inte vill förstå, de som tror sig redan besitta all kunskap och därför inte vill se att det finns mer än vad de drömt om i sin teologi.

Och ehuru skildringen av Indien i sig vore nog, så finns det dessutom en spionhistoria av en typ som känns igen från film: Det stora spelet om Indien och Centralasien spelas inte bara av män beväpnade med gevär, utan i minst lika hög grad av agenter, beväpnade främst med sina huvuden; kvicktänkta, överallt insmältande män, alltid på jakt efter kunskap som kan tjäna regeringens syften.

Det är dock kanske bäst att ta det  från början: Kim är vid historiens en föräldralös pojke – men med papper från sin fader som skall göra honom till en stor man, en sahib – boende i Lahore, ibland ute på ärende åt Mahbub Ali, en hästhandlare som ofta färdas bortom kejsardömets gränser. Kim möter en dag en gammal lama på jakt efter den flod som uppstod då Buddha avlossade sin pil i en bågskyttetävling, en flod som skall kunna tvätta bort all synd. Av pur nyfikenhet blir han lamans chela, hans följeslagare och lärjunge (texten är full med indiska glosor; en ordentligt kommenterad version rekommenderas), och tillsammans vandrar de ut i Indien, där Kims världsliga kunskap hjälper den nästan överandlige laman. Så en dag träffar de på ett regemente, och Kim fångas in av regementsprästerna och tvingas – prövning över alla prövningar – gå i skolan. Han har dock fångat blickarna hos den brittiska säkerhetstjänsten, som, när han till dem lagt en ordentlig skolning, planerar att utnyttjas hans kunskaper om Indien och hans snabba tanke.

Så går åren, med långa skoldagar, lov tillbringade ute på vägarna, stulna dagar med den älskade laman, och specialträning för mannen som kan bota pärlor, innan han en dag läpps fri från skolan och får ett halvårs nådetid att följa sin lama. Kims samtal med laman är en fröjd att läsa – ännu ett skäl –, speciellt i början, när de förs på en lätt styltig men mycket högtidlig engelska (egentligen hindi): det är tydligt att de två egentligen mycket olika individerna har den största respekt för varandra, även om de inte alltid har samma syn på saker och ting, och Kim inte alltid kan eller vågar berätta skälen till allt han gör för laman: han kan inte hålla sig utanför det stora spelet, och även om han till en början är säker på att han vill spela det leder det till slut till en andlig kris, och när boken är slut är det högst osäkert om han skall fortsätta följa laman eller bli agent på heltid.

Read Full Post »

Med The Case Book of Sherlock Holmes lyckades Arthur Conan Doyle till slut lägga sin främsta skapelse till vila; han påstår i förordet att han inte ångrat hans återuppståndelse en sekund, något som ekar rätt ihåligt efter en historia med titeln »His Last Bow«.

Märkligt nog är The Case Book faktiskt något bättre än sin föregångare: det är förvisso sant att det finns åtminstone ett riktigt genomuselt alster och ett par stora besvikelser, men det finns faktiskt även ett par historier där Holmes är tillbaka i riktigt god form. Dessutom frångår boken konventionen med Watson som ens nominell berättare – det hade visserligen redan gjorts i »His Last Bow«, men här görs det i hela tre berättelser, i två av vilka Sherlock får ta över pennan. I alla tre är förändringen framtvingad av berättelsernas inneboende logik: i »The Adventure of the Mazarin Stone« skulle det vara helt omöjligt att behålla någon som helst spänning med något annat än en opersonlig, allseende berättare, och i både »The Adventure of the Blanched Soldier« och »The Adventure of the Lion’s Mane« skulle doktor Watson ha minst lika goda förutsättningar som Holmes att lista ut åtminstone delar av problemet. Lite synd är det dock: Holmes behöver Watsons vänliga blick för att självgodheten skall mattas något, och de är ingendera någon av de bättre alstren. Båda är i grunden goda idéer, men den förra lider av Holmes berättarstil, och den senare dels av att Sherlock framstår som direkt korkad (en man har hastigt dött på en badstrand, och Holmes sluter sig till av att han inte badat genom att titta på hans handduk, inte genom att se om mannen är blöt i håret), dels av att lösningen delvis ligger i för läsaren otillgängliga kunskaper – dock inte så obskyra att det blir helt omöjligt att gissa vad som skett.

Sådant fusk förekommer bara i »The Adventure of the Creeping Man«. Detta är den utan tvekan sämsta av alla Holmes-berättelser: lösningen bygger på en vetenskaplig upptäckt som avslöjas först i slutet, och det hela blir därför mest en obehaglig berättelse med fånig poäng, ovärdig Holmes talanger.  Det finns även ett par andra svaga nummer – »The Adventure of the Three Gables« är inte mycket att hänga i julgranen, »The Adventure of the Three Garridebs« är i sig själv mycket bra, men liknar tyvärr lite för mycket ett tidigare äventyr för att få högsta poäng, och »The Adventure of the Illustrious Client« skulle vara rätt förglömlig om det inte vore för idén att skurken för en lista över avlagda kvinnor; jag vet inte om detta är denna idés uppkomst, eller om den använts i en deckare förut?

Berättelserna är överlag något annorlunda mot tidigare: mörkare, med mer våld, galenskap och vanställda figurer. Följdriktigt finns det en med det smått löjliga namnet »The Adventure of the Sussex Vampire«, där en kvinna tycks försöka suga sitt barns blod – tack och lov finns det en fullt naturlig förklaring, ehuru baserad på en annan sorts myt. Tillsammans med »The Adventure of Shoscombe Old Place« och »The Adventure of the Retired Colourman« utgör de bokens solida kärna; bra berättelser, med en Holmes i sitt rätta element. I två av dem blir det desto bättre som det inte är frågan om uppenbara brott som skall lösas, även om saker i den vägen dyker upp under historiens gång. Även i den återstående börjar det tämligen milt, men slutar på ett för dagens läsare extremt obehagligt sätt – en sådan historia hade knappast kunnat ses som riktigt acceptabel om den skrivits idag. Samlingens höjdpunkt är dock »The Problem of Thor Bridge«, med ett riktigt djävulskt problem för Holmes att reda ut, vilket han gör med den äran.

Något annat som kan noteras är att Doyle tagit upp en tråd från ett par av sina tidigaste berättelser, och låter Holmes i sina fall assisteras av olika underliga figurer: tjallare och skvallersamlare, konkurrenter och hantlangare, vilket ibland är trevligt, ibland blir lite väl löjligt. Och ja, just det: en andra referens till fallet med »the giant rat of Sumatra«, en gnagare vi tyvärr aldrig kommer få läsa om på riktigt.

The Case Book of Sherlock Holmes framstår för många som den absolut sämsta boken om den store detektiven. Detta är helt sant, om man vill se den som en kedja: här finns det många svaga stycken. Bortser man från dessa finns det dock mycket som är klart läsvärt.

Read Full Post »

Ibland kan det kännas tråkigt att svenskan är ett så obetydligt språk; till skillnad från de verkliga kulturspråken så finns det ingen garanti för att verk ur världslitteraturen skall finnas tillgängliga i översättning: man är utlämnad till vad förlagen för tillfället valt att satsa på och vad som kan grävas fram på antikvariat. Å andra sidan finns det även glädjeämnen: är man bara någorlunda språkbegåvad så har man åtminstone tillgång till sagda litteratur på engelska eller annat skolspråk, samtidigt som man har en inhemsk litteratur att falla tillbaka på, och dessutom verk skrivna på grannspråk.  Och oavsett vad som i övrigt finns tillgängligt så vore det synnerligen en förlust att missta Frans G Bengtssons essäer. Här är det Silversköldarna som skall behandlas, och anledningen därtill är enkel: bland övrigt material finns i den essän om Froissart, 1300-talets store krönikör. Barbara Tuchmans A Distant Mirror hade gett mig en visserligen från Doktor Dryasdusts – för att låna en tankefigur som spelar stor roll i en helt annan av essäerna, den om Carlyles historieskrivning – sövande metoder i stort sett förskonad version, men likväl en som ändå var skriven som historiebok och inte därför inte kunde stanna vid att plocka russinen ur en i detta fallet vad det verkar ovanligt välspäckad kaka.

Hursomhaver, Silversköldarna är en något framtung samling. Inga direkta fel vidlåter de inledande essäerna, som i tur och ordning behandlar Alexander den stores elitförband – de som gett namn åt hela verket –, indisk historia – som är ovanligt rörig och väl ämnad att illustrera tesen om all värdslig makts fåfänga –, sagde Froissart samt Ulysses S. Grant – samlingens exempel på den Bengtssonska svagheten för amerikanska inbördeskriget –,  men de är alla långa, och skulle mått bra av några snabbare mellanspel för att pigga upp läsningen. Essän om Grant är dock speciellt  intressant för den klarsyn som kommer fram i synen på kriget: Bengtsson står visserligen på sydstaternas sida, då han uppfattar deras vilja att utträda ur unionen som helt legitim, slaveriets avskaffande är något som senare kommit till för att ge moralisk resning åt nordsidan, en gest vars tomhet sammanfattas som att

[…]negrerna [hade] aldrig i främsta rummet varit vare sig »slavar« eller »fria«, utan i främsta och avgörande rummet varit vad de måste förbliva, nämligen just negrer, den konstant som en gång för alla bestämmer deras ekvation.

Den som vill kan ju läsa detta som ett uttryck för samma syn som kommer till uttryck i den Bengtssonska produktionens mest olyckliga alster, essän om ambassadören, författaren och, framför allt, rasteoretikern Gobineau, som bestås med ett överväldigande positivt omdöme; det är sant att jag ett tag också hade en sådan läsart, men förutom att det som en följd av att ordet »neger« blivit nästan obrukbart utan vidföljande citattecken så hade något liknande troligen kunnat uttryckas av en skribent av det cyniskare slaget än idag: oavsett att det naturligtvis i en abstrakt mening är bättre att vara slav än att vara fri så var inte skillnaden så stor som man skulle vilja att den var.

Kanske inte om just enskilda ords lämplighet men åtminstone andra ingripanden i språket har Bengtsson en del att säga: han ondgör sig över herrar pedagogers klåfingriga försök att förenkla stavningen, över bibelkommissionens översättning av Jehu framfart, över en välvilligt menlös översättning av sagan om Egil Skallagrimsson: sällan är han så frejdig som i angreppen på allt vad stillöshet heter, säker i kunskapen om sin egen överlägsenhet på området. Essän om Egil är dessutom intressant på annat sätt: här kan man direkt se en del inslag som senare skulle hjälpa till att forma Röde Orm, som att dennes anlag för inbillningssjuka troligen är bildad på mönster av  Grette Ásmundarsons mörkrädsla.

Förutom dessa finns det betraktelser över Vergilius, Andrées polarfärd, danska ballader, teoribildningar kring Hamlet, vikingarnas bedrifter och självbiografier från två svenska 1800-talstjuvar – Lassemaja och Carl Fredrik Lilja –, allt högst utmärkta ting, förträffliga i sin art, omöjliga för andra skribenter att tävla med, men ändå lite av standardprodukter: alls inget att förakta, med utmärkt stilistik – all världens teaterfigurer manas på fantastisk manér fram i essän om Halmet –, men de ger ändå en känsla av att de kommit till något av en slump.  Så egentligen också med slutkapitlet om kärleksbrev, men detta får en helt egen ton när medvetandet om samtiden tränger på: denna utmärkta genre ligger nu på sotbädden, oförmögen att komma riktigt till sin rätt i en tid när de flesta brev skickas elektroniskt, och även om det även tidigare var osannolikt så är det nu i det närmaste helt otänkbart att Abelards och Heloises alster någonsin skall överträffas.

Silversköldarna kommer alltid vara en befläckad produkt; essän om Gobineau är ett fullt märke på vad som annars skulle ha kunnat vara något i stånd att mäta sig med De långhåriga merovingerna. Allt det övriga ringer dock klart, och den glädje som bereds en av formuleringskonsten och kunskapen skymmer i någon mån denna fläck.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »