Feeds:
Posts
Comments

Archive for september, 2010

Ibland gör modern kunskap att mycket av det som en gång gjorde en bok läsbar förtas: känner man till vad varulvar är för något förstår man vad som pågår när någon plötsligt utvecklar smak för rått kött och inte längre befinner sig i sin egen säng vid fullmåne. Ett sådant öde har drabbat Joseph Sheridan Le Fanus Carmilla, men boken lyckas ändå överleva.

Det är en kort historia, igenomläst på ett par timmar: berätterskan Laura bor med sin far och två guvernanter på ett isolerat schloss i Steiermark. En dag blir välter en vagn utanför deras slott, och en av resenärerna, Carmilla, en flicka i Lauras ålder, måste stanna kvar för att återhämta sig. Carmilla är uppenbart dragen till Laura, som mer och mer besvarar känslan, även om Carmillas ibland underliga beteende får henne att skygga. Samtidigt kommer nyheter om en märklig sjukdom som får unga kvinnor i trakten att dö, en sjukdom som börjar efter att de fått påhälsning från en mystisk varelse. Så insjuknar också Laura…

Har man av någon anledning struntat i att läsa vad det är för bok man köpt förstår man det rätt snart: det allra första som sker i romanen är att Carmilla hemsöker Laura när hon fortfarande är ett ungt barn, varvid Laura ser och kan senare känna igen Carmilla, men visiten avslutas när hon känner två nålstick högt upp på bröstet och börjar skrika. Spännande blir det i viss mån ändå: en fördel med vampyrromaner är ju att de kan ta livet av personer men ändå låta dem skriva ner sina minnen, och det finns åtminstone en liten möjlighet till att undra om Carmilla skall lyckas med sina mordiska uppsåt och förvandla även Laura till vampyr.

Carmilla är alltså den första i raden av lesbiska vampyrer; vad jag förstår kanske till och med den första kvinnliga vampyren och en av de första av den mer aristokratiska sorten som inte bara drar omkring på natten och biter vad de råkar komma över. Hon spelar rollen med den äran: hon är morbid och förförisk, mystisk, för det mesta energilös, lyckas alltid förminska de mystiska tilldragelserna kring Laura genom att själv råka ut för något liknande. För de som vill leta sig tillbaka till vampyrgenrens rötter, eller gillar gamla gotiska romaner, är därför Carmilla förvånansvärt läslig än idag.

Read Full Post »

Det skall direkt erkännas att jag blev en smula besviken på Barbara Pyms Excellent Women – och inte för att inlagan var uppochner, utan för att mina förväntningar trissats upp: »en modern Jane Austen« och liknande var hade upprepats, och då är det ju inte konstigt att man väntar sig mycket.

Men visst, jag är beredd att se likheterna: det är fråga om personer med viss klass som visserligen är långt ifrån fattiga men inte har riktigt de tillgångar de en gång vant sig vid, det är en sorts humor som roat ser på de mänskliga skröpligheterna, och det är ett exakt och elegant språkbruk. Det är bara det att det är så livlöst, som Övertalning utan kapten Wentworth: melankoli och plikter, utan någon riktigt utsikt till att njuta dygdens lön.

Huvudperson och berättare är Mildred Lathbury, ungmö, kristen, utan familj men med en liten inkomst, vän med den lokale kyrkoherden och hans syster, fast i sina rutiner, på  god väg att bli en gammal ungmö, även om hon inte är där riktigt, riktigt än, och ett av titelns utmärkta fruntimmer: de kvinnor som bär upp församlingen, skvallrar, och som resignerat ser livet gå dem förbi medan de offrar sig för andra. En dag flyttar så nya grannar in i hennes hus, liksom hos pastorns, och snart börjar saker hända: Mildred dras in i sina grannars äktenskapsbekymmer, och pastorn verkar på väg att gifta sig – men vad skall då hända med hans syster?

Som synes knappast den på förhand mest fängslande av handlingar: det som bär bokens är Mildreds skarpa tunga och den stegrande känslan av instängdhet och det omöjliga att få ett annat liv, till viss del hjälpt av en underliggande känsla för tiden: just efter kriget, med brist på vissa livsmedel men annars inga större problem. Liksom Mildred tjänar den sitt ändamål utan att stå ut på något sätt glänsa – trevlig läsning, men inget som bedårade mig.

Read Full Post »

Stackars Arthur Conan Doyle, som aldrig tycks kunna frigöra sig från Sherlock Holmes. His Last Bow är ännu ett försök att avsluta serien med berättelser (dock utan att ta livet av detektiven), och det skulle visa sig lika misslyckat som de tidigare.

Värre än dessa försök att i berättelserna få pensionera detektiven är den påtagligt försämrade kvaliteten: detta är verkligen inte Sherlock Holmes i högform. Han misstar sig, glömmer bort kunskap han tidigare haft, och berättelserna är inte alls lika intressanta som vad som bjöds i tidigare samlingar: i »The Adventure of Wisteria Lodge« lyckas han visserligen lista ut en del av vad som pågår, men träffar samtidigt på någon som helt lyckas lura honom – en händelse man kanske hade varit mer beredd att förlåta om resterande texter framställde honom i bättre dager. »The Adventure of the Cardboard Box«, som egentligen hör hemma i The Memoirs of Sherlock Holmes är intressant, om också blodig, men fördärvas en aning då inledningen hemma på Baker Street återanvändes i ersättaren »The Resident Patient«. Bokens två bästa nummer är »The Adventure of the Red Circle« och »The Adventure of the Devil’s Foot«, som faktiskt når upp till gammal god standard – men vad hjälper det när Holmes i »The Adventure of the Bruce-Partington Plans« visar sig helt ha glömt bort vilka storspioner som opererar i London, trots att han själv gav två av de tre namn som nämns i »The Adventure of the Second Stain«? »The Adventure of the Dying Detective« är småintressant, men inte mycket mer än utfyllnad. Titelnovellen »His Last Bow«, slutligen, är på många sätt bra, men skulle ha varit mycket bättre som mer anonym historia på egen hand, inte i en samling av Sherlock Holmes-noveller, eftersom mycket av poängen ligger i Holmes oväntade uppdykande på scenen.

Historierna i His Last Bow är tack och lov inte helt urartade – sådana får man vänta till The Case Book of Sherlock Holmes för – men de visar helt klart tecken på att detektiven börjar tackla av. Den som vill läsa allt om Holmes kommer inte ha några större problem med den, men här börjar det verkligen bli ont om smör att sprida ut över brödet.

Read Full Post »

Det skall till en särskild sorts kortsiktighet för att ge sig på att läsa en bok som utspelar sig på ett segelfartyg på annat än ens modersmål; även på ens eget språk är det för den oinvigde lätt att kollras bort bland mesanmaster och storsegel, båtsmän och kadetter, slupar och fregatter, men på främmande språk blir det hela än mer oöverblickbart. I vilket fall, Patrick O’Brians Master and Commander utspelar sig till största delen på briggen Sophie, som nyss tilldelats kommendörkapten Jack Aubrey. Under hans befäl befinner sig även kapten James Dillon och doktor Stephen Maturin, och det är de två förras göranden som får en att ständigt famla efter ordboken.

Detta är endast den första i en lång serie böcker om Aubrey och Maturin – totalt 20 stycken, plus en oavslutat – och det kan man nästan ana: detta är en bok som utan någon övergripande intrig; snarare en skildring av hur det rimligen kan ha gått till på ett krigsskepp stationerat i Medelhavet mot slutet av franska revolutionskriget (»rimligen«, förresten: mycket är förvisso sådant som faktiskt utförts, till och med av en enda person, men det är inte utan att man börjar tvivla även på verkligheten). Man kapar mindre båtar, går i konvoj, kapar större båtar,  jagas av krigsskepp, tas till fånga; livet på Sophie skildras utan att de mindre trevliga sidorna av den brittiska flottan skyls över; Aubrey och Maturin spelar musik tillsammans, Aubrey och Dillon har svårt för varandra, Dillon och Maturin har gemensamma hemligheter. Spännande är det ofta, men sällan av någon känsla för att något skall gå ohyggligt fel.

Som första del av en serie åstadkommer boken det den skall: Aubrey och Maturin är vid boken etablerade till karaktären och i sin vänskap, den är tillräckligt välskriven för att man skall vilja läsa mer, men jag tror ändå att man har störst nöje av den om man kan återkomma till den efter att ha läst igenom hela serien, likt till en gammal vän.  För den intresserade av historisk roman i marin miljö är den med all sannolikhet ett säkert kort.

Read Full Post »

John Clelands Fanny Hill (egentligen Memoirs of a Woman of Pleasure) har nu upprört sinnena i över 250 år; den har förbjudits igen och igen, och är väl tillsammans med Lady Chatterlys älskare själva sinnebilden för litterär erotik. Det är tydligt att inte mycket har ändrats under bokens historia – och vissa saker har väl snarast gått åt fel håll.

Som kan väntas av en bok i genren så finns det inte mycket till intrig: Fanny hamnar i London utan släktingar och vänner, luras till ett glädjehus, och förlorar om inte sin kroppsliga så i alla fall sin mentala oskuld innan hon flyr med Charles, en ung man hon förälskar sig i, för att bli hans älskarinna. När han så tvingas på en resa till Söderhavet så tvingas Fanny bli mätress åt en äldre, rikare man, och upptäcker att man kan ha bra sex även utan kärlek. Detta ger mersmak, och när hennes älskare upptäcker att hon haft sex med en av hans tjänare, skickas hon ut på gatan. Hon träffar dock genast Mrs. Cole, som driver en slags lyxbordell, med ovanligt vackra och förfinade flickor. Där tjänar Fanny ihop pengar, och lyckas till slut bli åter bli fast älskarinna, denna gång åt en rik köpman, som dör och lämnar henne en större summa pengar, varefter hon åter träffar Charles och kan gifta sig med honom och framleva sina dagar som respektabel kvinna.

Som sagt är inte mycket nytt under solen: Fanny träffar på Män Av Ovanlig Storlek, använder Innovativa Eufemismer och ger kunder Utlopp För Fetischer – orgier, sadomasochism och förförelse av oskuld (två gånger! första kom hon undan – personen i fråga var en ful best och hon fortfarande en i stort sett oskyldig flicka –, andra gången lurandes en depraverad men ofarlig stackare). Hon är dessutom något av en voyeur, och ser en gammal kvinna och en yngling, sin älskare och sin tjänarinna, sin kollega och en abnormt välutrustad fåne samt två män ha sex. Chockas gör hon dock bara tillfälligt av sadomasochismen (ett experiment hon får njutning av men inte vill upprepa) och de två männen, som hon försöker få arresterade – vilket förefaller aningen inkonsekvent idag, speciellt som hon själv haft sex med en kvinna. Möjligen är det sodomin som är den springande punkten; trots alla övriga experiment så är hon konservativ i just den frågan. Å andra sidan är hon tillräckligt tidigt ute att komma undan senare tiders fnoskigheter om att kvinnor inte kan njuta av älskog, och även om man idag kanske snarare fördömer den för att den skildrar en protistuerad som trivs med sitt yrke och dessutom tjänar ordentliga pengar på det, så låter boken alltid de personer som försöker tvinga till sig sex med någon ovillig framstå som repulsiva även för läsaren.

Och läsarens njutning då? Tackar som frågar! Undantaget att beskrivningarna ibland kan upprepa sig något och en viss främmande känsla inför de kärleksfulla skildringarna av manlig anatomi så är det en bok som på hela taget uppfyller sitt syfte, även om det är helt omöjligt att ta de sista sidornas framhävande av dygden framför synden på riktigt allvar – vilket Cleland själv tycks ha varit medveten om när han skrev dem.

Read Full Post »

Vid läsning av Anne Fadimans Ex Libris: Confessions of a Common Reader drabbas man snart av svåraste avundsjuka: att författaren till en sådan bok  njuter av svårartad läshunger är ju en grundförutsättning, men att hennes hela familj – mor, far, bror, make, och vad det verkar, barn – skall vara minst lika svåra läsare är ju nästan outhärdligt lyckosamt.

Annars är det inte mycket som kan få en att ogilla denna lilla trevliga volym: Fadiman skriver lika njutbart som brett om olika bokrelaterade ämnen: att slå ihop bibliotek med sin make (vilket de inte gjorde förrän fyra år efter att de gift sig), hyllan för udda litteratur (i hennes fall polarexpeditioner; i mitt fall är det väl snarast böckerna med naturskildrande essäer), hur man hanterar böcker (familjen Fadiman hör till de som inte visar någon vördnad för bokens fysiska form; alltså en horribel sekt ikonoklastisker), kärleken till långa, ovanliga ord (med en lista över sådana hon inte kunde förstå när hon träffade på dem i en essä, varvid jag kunde konstatera att datorrollspelande och historieintresse i alla fall varit nyttigt för ordförrådet), plagiat (med fotnoter, överallt fotnoter) och högläsning – alltså snarare om böcker som artefakter och allmänfenomen än som enskilda läsupplevelser.

Någon gång är det kanhända inte helt välanpassat för en ickeamerikansk läsekrets: essän om beställningskataloger är svår att hänga med i för de som snarast tänker på Borås eller Insjön när sådant kommer på tal, och även om diskussionen om lämplig maskering för tredje persons pronomen för undvikande av slentriantänkande har viss bäring även på svenskan, så tycks ju utvecklingen här gå åt ett håll där språket kommer undan utan alltför mycken ärrvävnad.

Var det hur det vill med detta, essäerna i Ex Libris lyckas hela tiden med den sköra balansen mellan det personliga, det specifika, och det allmänna. För alla som lider av den rubbning som gjort att läsning inte är en förströelse utan ett måste kan den inte nog rekommenderas.

Read Full Post »

Efter The Hound of the Baskervilles återvänder Arthur Conan Doyle i The Valley of Fear till formeln för de två tidigare längre berättelserna om Sherlock Holmes: först ett brott som detektiven får klara upp, sedan en novell som kunnat stå på egna ben om dess förhistoria.

Greppet fungerar dock betydligt bättre här, eftersom det fortfarande finns en viss spänning kvar; här får man inte förrän alldeles mot slutet veta på vad som föranlett hämndlystnaden, och själva historien är intressant nog is sig själv, långt från de fantastiskt romantiska skildringarna av hämndlystna mormoner och juveltjuvar som de båda första Holmes-berättelserna bjöd på.

Själva mysteriet är också ett av de bättre – ett mord i ett slott med vallgrav, en mystisk cyklist som lämnat sin cykel i närheten av brottsplatsen, en hustru och en gammal vän till den mördade som inte verkar speciellt sorgsna, och en massa märkligheter som ingen mer än Holmes verkar bry sig om, trots att poliserna annars är mer samarbetsvilliga än vanligt. Lägg därtill att Moriarty figurerar i bakgrunden (låt vara på ett sätt så att han lätt kunnat skäras bort, och som motsäger Watsons okunskap om honom i »The Final Problem«), och summan blir en långnovell som visserligen inte riktigt når upp till The Hound of the Baskervilles, men som ändå hör till det mer läsvärda kring Sherlock Holmes.

Read Full Post »

Få sekel kan kallas lyckliga, 1300-talet mindre så än andra. Första halvan var visserligen högmedeltidens kulmen och en tid av relativt lugn, men nedgången blev snabb och fruktansvärd: alla apokalypsens fyra ryttare var på språng för att plåga européerna. Hårt, kanske hårdast av alla, drabbat blev Frankrike: förutom digerdöden så skulle hundraårskriget, rövande krigarband, ständiga uppror, skatter upptagna för futila krig och den osäkerhet som kom av den kyrkliga schismen plåga landet. Detta är historien som Barbara Tuchman berättar i A Distant Mirror: the Calamitous 14th Century, en historia om mänsklig girighet och moralisk skröplighet, högmod och fall.

Även om boken egentligen aldrig erkänner sig ha något visst land i speciell åtanke så är det ändå Frankrike som framträder tydligast, följt av England och Italien samt i någon mån det Tyska riket och Spanien, och vad övrigt var får nöja sig med omnämnanden eller hastiga blickar. Till viss del beror detta på att berättandet byggts upp kring en fransk adelsman, Enguerrand VII av Coucy, ansedd som en av de förnämsta icke-kungliga franska adelsmännen, styvson till Edvard III av England Han var en klok och försiktig herre, som fram till fiaskot vid Nicopolis kunde ståta med att aldrig besegrats i strid, trots kampanjer mot i princip alla Frankrikes fiender, och en skicklig diplomat, ofta anlitad för kinkiga ting. Denne centralfigur, liksom intresset för nedgång och fall, gör att man skall uppfatta undertiteln snarast som »den olycksfyllda andra halvan av 1300-talet«.

Klokhet och försiktighet var annars egenskaper som 1300-talets höga herrar i stort sett saknade; Karl V av Frankrike var det enda andra tydliga undantaget. De franska olyckorna kom ofta på grund av en ständig önskan att hävda sig i strid, vilket ledde till försök som antingen rann ut i sanden och inte åstadkom mer än oro bland de som pålagts skatter, eller, de få gånger som det faktiskt kom till öppen strid, blev till rena fiaskon på grund av oförmågan att lägga av de chevalreska odygderna.

Denna bild uppmålas metodiskt och med finess; det historiska skeendet avbryts ofta av rundmålningar av t.ex. livet i Paris, eller ceremonierna vid äktenskap, eller någon annan intressant aspekt som man knappt visste att man ville veta mer om. För den som vill läsa mer om detta tumultartade halvsekel är det svårt att tänka sig ett bättre verk.

Read Full Post »

« Newer Posts