Feeds:
Posts
Comments

Archive for november, 2010

Den som är intresserad av den bevarade antika litteraturen får ofta ta vad som bjuds: jag skulle egentligen vilja äga någon komplett upplaga av Plutarkos biografier – vilka lär vara de mest intressanta skildringarna av livet för diverse romare och greker – men på de språk jag behärskar verkar det endast finnas en sådan i tryck: Drydens. Ja, den Dryden, 1600-talspoeten och kappvändaren. Efter honom finns det bara översättningar i urval, något som i viss mån kan ursäktas när det gäller skadade texter och liknande, men inte på det sätt som här är fallet. Eftersom något är bättre än intet får man dock hålla till godo med vad som bjuds, och nu bjuds alltså 5 biografier, behandlande bemärkta romare, i översättning av Ingemar Lagerström.

Sagda romare är av det mer martialiska slaget (det var de flesta av de personer Plutarkos biograferade): Coriolanus, så konservativ att han begick landsförräderi hellre än tålde att folket fick makt, surgubben och slavdrivaren Cato den äldre, som för övrigt ansåg att Kartago borde förstöras, den omåttligt rike och snåle, men i övrigt inte alltför otrevlige Crassus, Julius Caesar, som knappast behöver närmare presentation, samt Markus Antonius, den förres gamle vapendragare som förlorade inbördeskriget mot Octavianus, sedermera kejsar Augustus. Alla dessa figurer är intressanta på sina egna sätt, och Plutarkos har onekligen bidragit till att hålla intresset uppe: det var på hans biografier som Shakespeare baserade sina pjäser om tre av de ovan nämnda romarna, det är han som är källa till vissa av de berömda romarcitaten, och det är han som kanske mer än någon annan format eftervärldens bild av sagda personer.

Biografierna är ofta roliga i sig själva, även om de militära kampanjerna mest är tröttande, men som allra bäst är Plutarkos i sina utvikningar: han är typen som gärna låter sig själv komma fram i texten, och kan därför få för sig att gå i polemik mot Catos åsikt att man bör sälja av gamla orkeslösa slavar istället för att ta hand om dem på ålderdomen. På det hela taget är också Plutarkos en human figur, även om hans bild av Kleopatra är så negativ att den knappast kan vara sann: sådär feg och lika uppenbart som meningslöst trolös kan inte gärna någon som lyckades styra sitt land i 20 år ha varit.

Översättningen lämnar dock lite att önska: det är svensk normalprosa, vilket jag i sammanhanget finner aningen urvattnat. Nog finns det lite mer färg i originalet? Lite mer av romersk stenstil (låt vara att översättningen är från grekiska)? De noter som boken försetts med är också märkliga: ofta förklaras flera saker i en och samma not, som därför finns i texten flera gånger, ibland rentav i olika stycken, vilket ger intryck av att de hafsats ihop lite på måfå.

För den som vill ha något relativt kort att läsa om diverse romerska marmorgestalter finns här mycket intressant, både från ett historiskt och ett mänskligt perspektiv: den ärkekonservative misantropen Cato den äldre är nästan tänkbar idag, en stenrik Crassus som fuskar på områden han inte behärskar likaså, liksom en Markus Antonius som offrar världslig makt för en ung kvinnas skull. Plutarkos har fortfarande mycket att ge.

Read Full Post »

Chinua Achebes Allt går sönder har fått status som en modern klassiker, den bok man först vänder sig till om man vill läsa om kolonialismens förstörelse av gamla strukturer skildrat av någon med rötter i en av de kulturer som därför brustit. Gott så: den som vill läsa om detta kommer finna det som sökes. Men för övriga då? Som berättelse står den på två ben: exotism runt igbofolket, och porträttet av huvudpersonen Okonkwo, en herre drabbad av självmedvetandets gissel och med bara ett verktyg att lösa konflikter – våld.

Okonkwos liv skildras, från barndomen med den late och slarvige fadern, vilken han skämdes så för att han fick överstora ambitioner och lika stor arbetsvilja tillsammans med en oförmåganatt lyssna på vad han själv känner istället för att göra vad han tror förväntas av en riktig karl. Okonkwe har både glädjeämnen och sorger: det går bra för honom, men hans äldste son Nwoye verkar bli vad han ser som en veklig odugling, utan den sorts manlighet Okonkwo själv bekänner sig till. Av sina barn är det egentligen bara dottern till andra hustrun, den sjukliga Enzinma, han riktigt uppskattar, även om ingen av de andra är en besvikelse likt Nwoye.

Handling är som sagt inte så mycket att ha: visst händer det saker, men det är inte förrän på slutet, när engelsmännen börjar komma i form av missionärer och kolonisatörer som det blir lite verklig nerv i det hela. Inte för att det tidigare varit odramatiskt – Okonkwo är som sagt en våldsam man, och det händer ofta att blodet flyter –, men det verkar inte finnas någon större poäng med det än att skildra någon aspekt av Okonkwo eller igbofolket. Detta hör man dock inte så mycket om i olika sammanfattningar av boken, som snarare får den att låta som om den mest skulle handla om Okonkwos kamp mot kristendomen: så är inte fallet. Visserligen är det en snabbläst bok, men det är inte förrän i sista femtedelen de två makterna drabbar samman. Vid det laget vet man dock vad det är som står på spel: igbofolkets gemenskap, men också deras rätt till i västerländska ögon motbjudande seder som dödande av tvillingar vid födseln.

Allt går sönder må kunna räknas som en modern klassiker för att den införde nya perspektiv, men hade den skrivits idag hade den troligen gått rätt så obemärkt förbi. Jag vill absolut inte avråda från läsning, men dess kraft är inte vad den troligen en gång var.

Read Full Post »

För nästan exakt hundra år sedan pågick den stora striden om rösträtten i Sverige:  kvinnor och män utan förmögenhet krävde med allt starkare stämmor att få säga sitt om styret av landet. Denna kamp är bakgrunden till Elin Wägners Pennskaftet, som främst följer två kvinnor engagerade i kampen: Cecilia Bech, som för ett antal år sedan sveks av sin älskade och sedan gått omkring krossad, innesluten is sig själv, samt titelfiguren; egentligen döpt till Barbro Magnus är Pennskaftet det namn som oftast används om den unga oförsagda journalisten som utkristalliserar sig som bokens centralfigur.

Förutom att skildra kampen för rösträtt finns här inte så värst mycket till handling: Pennskaftet uppfostrar sin arkitekt Block från att söka fallna flickor att kyssa (mindre trassel med sådana än fina!) till en hel karl som kan skriva in sig i föreningen för kvinnlig rösträtt. Samtidigt finns det från Söderberg igenkända huvudproblemet där: hur kunna sätta bo om inte mannen har fast inkomst? Nå, boken är i allmänhet rätt ljus (ehuru verkliga eländesproblem tas upp och ges sådan behandling de förtjänar, från Cecilias krossade hjärta till prostitutionen), så till skillnad från hos Söderberg ordnar det sig rätt bra till slut.

Pennskaftet skulle lätt ha kunnat bli en agitationsroman, och trots att den ibland svajar i den riktningen är känslan idag snarare dokumentär än  debatt: visst finns det ett tydligt ställningstagande för kvinnlig rösträtt, men återigen känner man igen sig från Söderberg i att förfäktade åsikter idag känns helt självklara. Samtidigt är den ibland i efterhand ironisk, som i uttrycket om att det väl skulle kunna kämpas i hundra år till innan det blir lika lön för lika arbete, eller den passus om hur nyblivna mödrar tvingas ta ledigt i en månad (obehagligt aktuellt), vilket här dessutom kunde leda till att man var tvungen att söka hjälp från samhället och därmed förlora sin chans på rösträtt.

Pennskaftet är kanske inte speciellt märkvärdig som berättelse, men som en lätt omdiktad historia är den troligen svårslagen; när man kommer ifrån den med nya perspektiv är det på grund av insikter i hur kampen för allmän rösträtt fördes än för att man dragits med i personernas öden. Detta skall dock inte tas som alltför allvarlig kritik, för det är inte många romaner som ens kan bjuda något sådant.

Read Full Post »

En tidig vårmorgon hittar Mumintrollet, Snusmumriken och Sniff en hatt. En hög, svart hatt. En trollkarlshatt! Fast de vet de ju förstås inte själva – inte förrän den förvandlat Mumintrollet till ett monster där allt som var litet har blivit stort och allt som var runt har blivit smalt. Hatten kan också förvandla äggskal till moln, vatten till saft, och myrlejon till igelkottar. Och så kan den ju vara bra att ha om Mårran skulle komma.

Att det är frågan om Tove Jansson, och Trollkarlens hatt, säger sig alltså nästan sig självt. Sagda trollkarl samlar på rubiner och rider på en stor svart panter, och är på jakt efter den stora kungsrubinen, som han tror finns på månen – en herre man nog helst skulle vilja hålla sig borta från, speciellt som han också syns till i åskvädret över hattifnattarnas ö. Det är nämligen en hel del som pågår: förutom det som kommer från hatten och trollkarlen övervakas sagda småknytts årliga möte, varvid hemulen hamnar i problem, man träffar Tofslan och Vifslan, två småttingar  som snackslar så andra har svårtsla att begripsla, och som bär på en mystisk kappsäck. Ja, och så den köldspridande Mårran då.

Om jag kanske hade vissa reservationer efter förra delen i serien är de i stort sett borta nu (även om jag kan sakna att Snorkens ständiga planerande försvunnit och han blivit utslätad): det här är roligt. Och spännande. Och faktiskt överraskande. Slutet väntade jag mig inte alls, men det passar mycket bra i en i övrigt alltigenom väldigt rolig bok.

Read Full Post »

Efter att ha förälskat mig i Fredrik Sjöbergs serie med biografiska essäer (eller hur man nu vill placera dem), så var allt upplagt för besvikelse på Den utbrände kronofogden som fann lyckan; det är få förunnat att kunna publicera antologier med tidningstexter och hålla intresset uppe. Besvikelsen uteblev dock: möjligen hjälptes det hela av att boken tog närmare en vecka att läsa på grund av diverse distraktioner i form av en konferens och resor i samband med denna, men nog var detta trots allt bra: inte riktigt fantastiskt som tidigare lästa böcker, men gott nog för nöjd vidareläsning.

Ämnena som avhandlas är väl i stort sett vad som kan förväntas tas upp av en biolog, närmare bestämt en entomolog: lite evolution, inte så mycket för att avfärda kristna fundamentalister (i ordets ursprungliga betydelse), utan snarare för att försvara möjligheten att använda evolutionsteori för att förstå mänskligt beteende utan att därmed sanktionera det (människan kan stå emot vad evolutionen försöker diktera. Tro på evolutionens betydelse för framväxten av vissa sorters beteenden är inte en form av fatalism), naturvård, samt en del utblickar mot relaterade ämnen som Nabokovs liv och leverne eller livet på Runmarö.

Just naturvård är kanske bokens främsta tema; Sjöberg är en fritänkare (med allt vad laddning detta ord från början hade), och hävdar till exempel att moderna marktyper (som ledningsgator) kan vara nog så goda ersättningar för försvunnet odlingslandskap, att nationalparker kanske inte är det bästa för den svenska, fortfarande hyfsat oförstörda naturen, att stora skogsarealer inte är detsamma som god natur, och så vidare. Jag vet inte om man skall tro på allt, men nog är han övertygande för stunden.

Språket är trevligt, även om formatet med återpublicerade artiklar gör att det inte alltid är riktigt lika njutbart som i de mer sammanhållna biografierna – å andra sidan upprepar han sig förvånansvärt lite; redigeringsnivån verkar således föredömlig, och Den utbrände kronofogden som fann lyckan är en på alla sätt mycket trevlig bok.

Read Full Post »

Jag vet inte riktigt vad som gjorde det, men nog sjuttsingen tyckte jag att jag begrep mig på Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag betydligt bättre än Bock i örtagård. Möjligen är det för att genren var mer välbekant: ungdomar som hittar på ofog är betydligt vanligare att skildra än irreligiösa män som blir kyrkovärdar. Bombi Bitt är på flera sätt ett amalgat av Tom Sawyer och Huckleberry Finn, med den förres påhittighet och den senares allt annat än lyckliga familjesituation, även om de vuxna rumlarna här i allmänhet är någorlunda hyggliga mot småpojkar, även om de stjäl åtminstone rampljuset (de som däremot stjäl kyrksilver bör man akta sig för: de är inte hyggliga någonstans).

Episoden Fiskafänget (det är i högsta grad en episodroman) kan få illustrera: Bombi Bitt och berättarjaget Eli får följa med Jöns Pumpare (ansvarig för kolning och vattenpåfyllning vid den lilla ortens järnvägsstation) och konstnären Vricklund på fiskafänge – den folkilskne och avskydde Sverigesvenskamerikanen Swansons del av ån skall tömmas. Vilket sker, men inte efter att den med väldiga kroppskrafter utrustade Vricklund brottats med en jätteål och knivhuggits av sin hunsade, vackra flickvän Elisa – om det var med flit eller ej lämnas öppet. En bra skröna på alla sätt, men som synes: varken Bombi Bitt eller »jag« spelar någon huvudroll.

Fast inte gör det så mycket, när den halvgalne Vricklund eller storskojaren Nils Gallilé, sju häraders skräck, är såpass fullödiga och intressanta upptågsmakare, eller när det ibland närmast bibliska språket så kontrasterar mot den rätt småaktiga handlingen – skildringen av skojerierna som pågår vid Kiviks marknad är klassisk.

Bombi Bitt och jag är kanske inte en favoritbok än, men jag har en känsla av att den bara kommer bli bättre av fler genomläsningar. Den som lever får se.

Read Full Post »

Arkeologi är en på många sätt lycklig vetenskap: det är uppenbart vad grundidén är, den gör sig bra på bild, nytt material tillkommer hela tiden, den är tillräckligt lokal för att man inte skall behöva oroa sig för konkurrens från mer välfinansierade amerikaner och tillräckligt många är intresserade av den kunskap som produceras för att fältet inte skall ifrågasättas. Därför är det också möjligt att producera en bok som Anna Lihammers Arkeologiska upptäckter i Sverige – pröva att byta ut titelns »arkeologi« mot valfri annan disciplin och resultatet blir genast lätt absurt som bok riktad till allmänheten beaktat.

Arkeologiska upptäckter i Sverige ligger rätt så nära den typ av bildrika och textfattiga böcker man av någon anledning skall ha liggande på kaffebord (hur nu ett sådant ser ut – min erfarenhet säger att kaffe vanligen dricks vid vanliga matbord eller skrivbord, men jag tvivlar på att endera är vad som avses): formatet är relativt stort, och bilderna är många och stundom väldigt bra (jag gillar i synnerhet fotot från Kronan av en dödskalle med allongeperuk i form av någon sorts sjöväxt). Tyvärr är väl texterna också lite väl korta: en viss utgrävning hinner knappt mer än introduceras innan det är dags att dra vidare till nästa, och man önskar ofta få reda på mer: mer information om utgrävningarna av backstugor som inte visade sig nödvändigtvis vara de eländeshål man föreställer sig, mer information om kyrkoruiner och stenåldersbosättningar, mer information om masugnar och samiska offerplatser. Välkända platser som Birka och Eketorp eller fyndtyper som runstenar hade gärna fått utgå för att detta skulle bli möjligt; de är ändå så välpresenterade i andra historieböcker.

Detta är inte en bok för arkeologiexperten, snarare för den med diffust intresse och små till hyfsade kunskaper; en bok att upptäcka vad man inte visste fanns för att sedan kunna ge sig vidare: det finns också en väl utarbetad avdelning för vidare läsning, liksom hänvisningar till var de olika fynden förvaras i slutet på varje kapitel, vilket uppskattas. Ett kort stycke som beskriver en arkeologs arbetsgång är också välkommen. I slutändan är boken kanske något tunnare än jag hoppats på, men långt ifrån någon besvikelse.

Read Full Post »

Det skall erkännas att jag inte läste mycket om mumintrollen som barn: hemma fanns Vem skall trösta knyttet, och jag tror jag var mer än en smula rädd för den, och det färgade av sig på annat som Tove Jansson skrev. Jag såg visserligen på den japanska tecknade serien, men vad jag förstår så ses den av äkta muminfantaster som en styggelse, och kan därför knappast heller räknas. Det finns alltså en hel del att hämta in, och även om det inte är att riktigt från början, så har jag nu läst Kometen kommer.

Här får man möta många, men inte riktigt alla, av de viktiga figurerna: Mumintrollet själv, den rädde och girige Sniff, Muminmamman och Muminpappan (som ingendera spelar så värst stor roll), Snusmumriken (mumrik: enfaldig karl med hafsigt uttal (SAOB)) med sitt lugn och förakt för världsliga ägodelar, de småfnoskiga hemulerna (hemul: äganderätt, besittning; garanti för riktighet) som bara bryr sig om sina samlingar, den ohejdat byråkratiske Snorken (snork: borgarbracka, kälkborgare; om den yttersta delen l. ändan av l. slutet på ngt; vaktpost placerad i utkant av militärt vaktställe; ett snarkande l. rosslande l. frustande o. d. läte) och den vackert luddiga Snorkfröken. Liksom hattifnattar och ett och annat knytt.

Handlingen sammanfattas väl av titeln: en komet är på väg mot jorden, och Mumin och Sniff ger sig iväg mot observatoriet för att få reda på vad som kommer ske. De träffar på och slår följe med Snusmumriken och sedermera Snorken och Snorkfröken, tar sig hem, och gömmer sig i en grotta medan kometen bränner jorden. Enkelt, äventyrligt, ibland underfundigt: kort sagt väldigt trevligt och bra, kanske inte riktigt så fantastisk som jag förväntat mig, men det kan ju ha att göra med brist på minnen i samband med boken.

Första mötet med Muminfamiljen i bokform var trevligt och gav mersmak, men än är jag inte riktigt frälst. Det finns dock gott om böcker att göra det på, och jag ser fram emot dem med förväntan.

Read Full Post »

« Newer Posts