När François Villon år 1462 tillsammans med några vänner – bland dem bråkmakaren Robin Dogis – en kväll passerade utanför den påvlige notarien Ferreboucs hus så gjorde de vad inte så få oputsade själar gjort vid passerandet av hus där fridens lampa lyser långt in på natten: de stannade för att reta de skrivare som arbetade vid den sena timmen. Bråk utbröt, i vilket notarien själv skadades, och trots att Villon tycks ha försökt sig hålla sig utanför bråket hamnade även han inför skranket och dömdes till döden.
Som han tillhörde till de skalder som nyttjade sådana tillfällen för att författa – detta gjorde han även i frihet, men kanske inte med riktigt samma fokus, då horhusbesök och stölder troligen var roligare respektive mer profitabelt – och den här gången blev resultatet »De hängdas ballad«; han lyckades dock återigen bli fri och försvann sedan; vad som blev av honom har helt undgått forskningen. Innan han hamnade på finkan hade han dock framställt sitt största verk: Det stora testamentet, som förutom själva testamentet med sina åttaradiga strofer – vari Villon med upphöjd fräckhet hånar sina fiender genom att till dem testementera diverse saker han inte ägde, de inte behövde, som inte fanns eller helt enkelt var värdelösa – även innehåller andra insprängda dikter, däribland hans kanske mest kända, »Ballad om flydda tiders damer«, som beskriver diverse klassiska skönheter (för det mesta smått förvrängda) och undrar var de nu tagit vägen.
I Axel Österbergs tolkning har det försetts med omkvädet »Men var är nu fjolårets snö?«, som tyvärr kanske inte är den allra bästa av hans översättningar (den äldre varianten »Men var är nu den snö som föll i fjol?« har klart bättre schvung): roligare är då den närmast därpå följande »Ballad om flydda tiders kaveljerer«, om en samling tämligen nyligen avlidna franska herrar, där omkvädet är det lite mer naivistiskt komiska »Och vart tog Karl den store vägen?« På det hela taget är det dock en mycket trevlig översättning, som hellre bevarar saker som rim och akrostikon än versfötter: någon enstaka gång med konstlat resultat, men för det mesta lättflytande.
För att återvända till damerna från förr är detta ett exempel på ett av de stora temana (förutom smädandet av fiender): alla tings förgängelse inför tiden. En annan alldeles utmärkt ballad är den om hjälmbärerskan, en gång firad prostituerad, nu med
En knotig hand, en arm så kort.
En mager skuldra och ett öra
så mossigt att man knappt kan höra.
Brösten, springan – slappt och torrt.
Så kan oss tiden grymt förstöra.
Sist blir man skarn av sämsta sort.
Villon kan alltså även visa viss ömhet mot de sorgligare figurerna i samhället: balladen till hans gamla mor, en fattig, olärd men from kvinna är mycket rörande. För det mesta återgår han dock snabbt till ironin och hånet, eller för den delen den rena avskyn: när det kommer till den enligt Villon menedande François Perdrier så beskriver han hur han skall anrätta dennes tunga, en dikt som i sina vidriga infall till och med går utanpå vad Shakespeare i en av de bättre scenerna i Macbeth åstadkommit i samma genre:
I hjärnan av en katt med vattuskräck
så gammal att han inte ens har tänder,
i dräglet från en bandhund, och i träck
i skummet av en hetsad mulas länder[…]
skall alla avundsjuka tungor stekas.
Oftast är det dock något mildare och mindre uppenbara saker som drabbar de rättstjänare och uslingar som ådrar sig Villons vrede. Nästan allt är dock lika lysande och mycket väl värt att läsas – så länge man har en utgåva med goda kommentarer, för mycket kan vid en första anblick te sig dunkelt; som väl är dock humorn såpass potent att det är roligt även när man får skämtet förklarat.
Read Full Post »
