Feeds:
Posts
Comments

Archive for oktober, 2011

Ohh. Trettiotal, oknytt, antikvariat, Skåne. Trevligt. Huvudpersonen i Dennis Gustafssons Viktor Kasparssons makabra mysterier är någon form av frilansande monsterdödare, och får, klädd i långrock och keps, tampas med lite av varje: vandöda, varkreatur, strömkarlar och demoner.

Massor av stämning, akvarellfärger och i alla fall hyfsade historier – två av dem är dock nästan ren aktion, vilket inte riktigt fungerar, i synnerhet inte med Batmankitschisga ljudeffekter. Bättre då med de två lite mer mysterieartade, där mer av tid och plats kan framgå – ett av mysterierna är vad som hänt ungdomen vid en dansbana i skogen, ett annat vilar mycket på antikvariat och numismantik, och även om de båda möjligen skulle kunna placerats i dag så skulle de förmodligen förlora något, medan de båda andra bara skulle behöva lätt annorlunda rekvisita.

Inte för att allt är helt perfekt – språkkänslan brister ibland; i synnerhet vad som skall föreställa en tidningsartikel är skrivet på ett så erbarmligt språk att det knappt skulle förekomma i lokaltidningen ens idag; i ett annat fall är en trycksak satt i frakturstil men nystavad. Annars finns det dock inte mycket att anmärka på här.

Read Full Post »

Och på den tredje dagen förtalde de ekivoka berättelser, och Anders läste, och Anders såg att det var  gott.

Egentligen var temat för Decamerons tredje dag »människor som vunnit något som de åtrått, eller återvunnit något de förlorat«, men det verkar som det enda de åtrått var älskarinnor, eller i något fall älskare (i ett fall i form av sin egen make, men dock): allt handlar ytterst om att få sex. Det är den unge mannen som låtsas vara dövstum för att få arbete vid ett nunnekloster och lägrar alla dess nio unga nunnor, det är lurade äkta män och liderliga munkar, älskande dårar och villiga kvinnor – det verkar helt omöjligt för en kvinna att motstå en uppvaktande man, utom möjligen i ett fall, där han får ta till något som i våra dagar skulle ses som våldtäkt innan hon faller till föga. Å andra sidan skall det framhållas att synen på sexualitet, även kvinnlig sådan, är högst frigjord: den som vill komma med teorier om den repressiva katolska kyrkan under medeltiden får inte mycket ammunition här.

Berättelserna fokuserar dock på hur de olika personerna burit sig åt för att få den eftersträvade att hamna i sin säng, inte så mycket vad som tillgår där, men det är ändå roliga och ibland lätt bisarrt, som mannen som rentvår sin älskarinnas make från anklagelserna om att ha mördat sig själv. Den avslutande berättelsen, som är menad att vara något av ett avbrott, är dock kanske på sitt sätt den mest chockerande: en ung flicka (mycket ung), som egentligen vill lära sig mer om kristendomen och ger sig ut på något som till en början mest liknar en saga, får istället lära sig att »skicka djävulen i helvetet« – och ja, det är en eufemism, och ja, den syftar på det mest uppenbara, och ja, den fick mig att rycka till. Ordentligt.

Tredje dagen bäst hittills, mer sånt här.

Read Full Post »

Jag gillade början av Sigfrid Siwertz Mälarpirater: huvudpersonen Georgs fostermor beskrivs som havandes ett ansikte som en kalvstek, och en lektor vid hans gymnasium som spatserandes runt på gatorna tigandes på sju språk. Bra grejer. När han, lillebror Erik och den »farlige« Fabian sedan tar sig ut på Mälaren på en eka, förliser och istället tillskansar sig en segelbåt som de far omkring på är det också upplagt för en intressant berättelse.

Problemet är väl strängt taget Fabian: han beskrivs som någon sorts tjuvunge, fräck, lockande och i viss mån kapabel, men lat och obenägen att lyssna på andra. Detta är väl inte helt omöjligt, men att man kommer att förstå att han är detta på grund av sitt genetiska arv, inte på grund av andra omständigheter är det. Än värre blir det när Georg skall ta över, efter att ha läst sig till encyklopediska seglarkunskaper på någon dag (vilket för mig verkar sannerligen överdrivet): nävslagsmål och våldsromantik, och en till synes kuvad Fabian som går och ruvar på hämnd.

Dessförinnan dock långa vackra seglardagar, småstölder från fiskare och strandboende, besök hos en underlig greve och dennes galna biodlare till kusin, en kräftskiva och ett mord. Till slut återvändo till den tråkiga tillvaron hos fosterföräldrarna, dock med tankar om frihet, oberoende och stordåd. Bra idé, fina stycken, men med en bitter bismak på grund av en del tankar: grumliga föreställningar om den inneboende kvaliteten, moralisk och fysisk, hos vissa människor som gör dem bättre än andra som idag knappast skulle våga yttras, men dock en bra bit ifrån att vara direkt frånstötande. .

Read Full Post »

Jag borde nog tittat lite närmare innan jag införskaffade Ibsens Peer Gynt på originalspråk. Inte för att norska i allmänhet är så omöjligt, utan för att norska på vers är lite värre än jag riktigt klarar: arkaismer och ovanliga vändningar och ordval underlättar inte läsning.

Annars är det inget större fel på berättelsen om skrävlaren Peer Gynt som drar ut i världen för att slippa ta ansvar, och ständigt sig själv nog släpar ihop förmögenheter bara för att förlora dem, innan han kan återvända hem och äntligen finna försoning – förutom då att den inte riktigt verkar syfta någonstans. Det är lite märkligt med en berättelse som börjar i ett närmast tidlöst lantligt Norge med Dovretroll som vill gifta sig med Peer, på villkor att han också blir troll och förändrar sin syn, som sedan mellanlandar i Marocko och ett sinnessjukhus i Egypten innan den återvänder, men det fungerar i stort sett.

Moralen om att inte bara se till sig själv är kanske lite banal (fast jag tror jag missade ett par essentiella punkter), men inte värre än man kan leva med den, speciellt när den delvis levereras av gestalter som passar på att spränga fjärde väggen. Omdömet hade troligen blivit både bättre och säkrare med en svensk utgåva, men det får möjligen bli något för framtiden. Avskräckt är jag i varje fall inte, vilket är en klar förbättring mot förra gången jag sysselsatte mig med ett Ibsenverk för första gången.

Read Full Post »

Besvikelse: detta är den främsta känslan efter att ha läst det sjätte albumet med allas favoritalkoanka, Arne Anka: Manövrer i mörkret. Jag har visserligen missat det femte, men ändock: åldern har helt klart tagit ut sin rätt mot denne evige cyniker; utfallen mot allt och alla är färre, fränheten klart mildrad, och den råa humorn verkat har blött ut.

Visst finns det ett par exempel där ankan tycks tillbaka i gammal god form, som när han går på sportbar med Machiavelli (ja, florentinaren), men annars gnistrar det främst till när han, för att säkra arvet, drar med sin närmare hundraåriga farmor på krogen: det är tydligen vem i familjen han brås på, även om hon tycks hålla uppe avskyn för tillvaron och skärpan bättre än han förmått.

Problemet ligger kanske i att ankan tycks ha lidit av illusioner. Tidigare gjorde det inte så mycket att allt bara blev djävligare, för han förväntade sig inte mer, men nu tycks han genuint besviken, en känsla som inte är riktigt passande när ens uppgift är att visa ett långfinger åt allt som finns inom synhåll. Lika poänglöst känns försöken att kommentera dagsaktuella händelser: det är en sak att bråka med nynassar, en annan att kverulera mot vad Maja Lundgren och Linda Skugge gjorde igår.

Nej, Arne Anka är inte den han en gång var. Tyvärr.

Read Full Post »

Andra dagen i Decameron är tämligen tråkig. Visst, Boccaccio berättar ofta hur roligt de tio har det och att de skrattar gott, men det gör inte jag. Temat för dagen är »svåra motgångar och sedan lycka«, vilket ju skulle kunna ses som en rätt bra beskrivning av en god andel av världens berättelser, men märkligt nog känns det mesta helt otillfredsställande: olyckorna känns ofta tämligen abstrakta, eller ordnas upp lite för snabbt, eller så känns det hela lite för tursamt.

Låt mig ta andra berättelsen som exempel (detta är ändå en av de bättre, då den dessutom har lite sedesamt sängrullande): köpmannen Rinaldo är på vinterfärd, slår sig i lag med skurkar, blir rånad in på skinnet och kan inte ta sig in i någon stad innan portarna stängs; han förebrår sin skyddpatron Julianos, men räddas då in i en vacker ung änkas hus. De delar säng, och nästa dag upptäcks att rånarna tillfångatagits och han återfår nästan alla sina tillhörigheter. Slut.

Hyfsat uppslag? Visst: det här hade mycket väl kunnat bli en passabel novell. Problemet är att av de fem sidorna, så är det bara en som handlar om hur han fryser och fruktar, medan mycket går åt att beskriva hur bra han har det hos änkan, något som man annars lätt hade kunnat föreställa sig. Och värre: det finns inget eget driv, bara en försyn som snabbt och redigt ordnar upp det hela för den olycklige Rinaldo.  Som moralitet är den möjligen inte helt omöjlig, men som berättelse är den det.

Lika intressant, och potentiellt än osedesammare, är berättelsen om sultanen av Babyloniens osedvanligt vackra dotter – en riktig liten Helena, som flera gånger får män att begå mord eller starta krig för att få henne i sin säng. Och det får de: icke färre än nio olika bäddar värmer hon innan hon kan komma hem, och tack vare en vänlig hovman med sitt goda rykte i behåll. Ingen egen handlingskraft alls, och man tycker nästan att det hade varit mer tillfredställande om hon sprungit hemifrån och satt sig på bordell eller liknande, eller åtminstone gjort  som kvinnan i avslutningsberättelsen som vägrar återvända till sin åldrade, svage man när hon tagits av en ung, stark piratkapten: möjligen en för tiden mer otänkbar berättelse, men fan så mycket roligare idag.

Nej, andra dagen led av en distinkt brist på förmåga hos huvudpersonerna att själva göra något för att bättra sina öden: det är nästan bara det blinda ödet och vänliga främlingar som får dem på benen igen. Synd.

Read Full Post »

Tranströmer

Något koherent skall väl presteras nu när en svensk har gått och fått Nobelpriset i litteratur för första gången på fyrtio år (och tack och lov en som inte bör få Akademien att vänta lika länge igen av pur skam); till yttermera visso som det är första gången som det tilldelats någon jag faktiskt läst en hyfsad mängd av (vilket inte är någon större bedrift när det gäller poeter, speciellt inte så sparsamma med sin förmåga som denne). Fast nä – tidningar och annat kommer vara fyllda nog med hyllningar och analyser, så jag nöjer nog mig med »Storm« (vald mest med tanke på årstiden):

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

Och så en länk till min recension av Samlade dikter 1954-1996.

Read Full Post »

Om en författare på två försök misslyckas med att fånga mig är jag beredd att uppge denne som hopplös. Med Herr von Hancken har därför Hjalmar Bergman försuttit sina chanser, och kommer därför knappast vinna mer utrymme i mina bokhyllor inom överskådlig framtid.

Även om boken med den gamle, grinige och bittre titelpersonen, berättad av en något självgod före detta informator åt dennes efterblivne son, är bättre än Hans nåds testamente i det att det i alla fall inte råder mycket tvivel om vad som skall vara roligt, så är det inte det: huvuddelen av skämten är av den obehagliga typen »låt oss skoja med någon lättlurad«. Detta fungerade måhända i Don Quijote, men då bara för att skojarna var de som framstod som de mest fnoskiga och den gode riddaren själv var åtminstone på vissa plan överlägsen. Här är det istället någon form av fransk doktor och en kvinna i dennes sällskap som tycks stå för skämten (och det är alltigenom oklart vad de syftar åt), och den stackars von Hancken som råkar ut för dem: han förbereder en mottagning för kungen på den ort dit han och hans familj dragit sig för att dricka brunn, trots att han borde veta att kungen inte skall komma dit, och sedan skall han istället anordna revolution (det är sen, sen gustaviansk tid). Visst, han må vara en löjlig figur i sig själv, men just därför känns det bara fegt att tuta i honom än mer fånigheter. Fast humorn funkar knappt ens när inga utomstående är där och eggar: det känns bara sorgligt pinsamt.

Nej, Herr von Hancken är inte en bok jag kan riktigt tycka om: vissa scener må vara komiska, och figurerna  är fåniga, men problemet är att det är allt de är: behållare endast innehållande vissa kvantum av olika skröpligheter, inte allsidiga människor.

Read Full Post »

Främsta reaktionen efter att ha läst en hög H.C. Andersen-sagor? Förvåning. Förvåning över hur jäkla bra de ibland är, hur totalt jävla menlösa de kan vara, hur uppenbart skrivna för de vuxna de ibland framstår, och över hur jag ibland kunde känna igen vändningarna, trots att jag nu läste på danska.

Det jag läste var egentligen tre olika böcker som bundits ihop till en enda (inte egentligen så udda, förutom att de tre hade varsitt ISBN. Trodde inte sådant förekom när dessa introducerats), med totalt dryga tjoget sagor. Dels sådana man förväntade sig, som »Kejserens nye klæder« och »Den lille pige med svovlstickkerne«, den av mig på något talband en gång ofta genomlystnade »Fyrtøjet«, och allas favorit »Den grimme ælling« – danska är oftast ganska lätt att läsa, utan alltför många falska vänner, men ibland undrar man om vi inte missat lite guld när vi fokuserat på norrmännen.  »Skruptudse« är ju ett helt underbart ord för »vanlig padda«.

Nåväl, sådant som framhålls som en författares bättre verk är ofta också just detta, och även om det finns en del annat trevligt också (Andersen har en ibland väldigt fin känsla för detaljer och vändningar), så är det fullt förståeligt att inte en historia som »Den flygene kuffert«, med underlig ramberättelse och fullständigt intetsägande inre berättelse, hör till de delar av Andersens författarskap man förväntas känna till. Berättelsen »Kærestefolkene« må å andra sidan vara en i sig helt rimlig allegori över hur ett hårt liv kan förstöra ens chanser, men det vete fan om det är något man vill berätta för sina ungar.

Något annat som var intressant var att kunna jämföra med Svenska folksagor. Jag vet inte om det är Andersen som diktat om äldre stoff eller hans berättelser som nått folkdjupet, men med tanke på en liten notis är det inte otroligt att han sanerat »Klods Hans« så att den skall kunna berättas för barn, och det är heller inte omöjligt att »Lille Claus og Store Claus« är hans egen uppfinning, ty grymhet ryggar han då inte för.

Nåväl, slutomdöme: Läs för allt i världen Andersens sagor (Eventyr), men gör det i pålitligt urval. Det finns gott om vete, men likaså en massa agnar som man lätt kan strunta i.

Read Full Post »

« Newer Posts