Feeds:
Posts
Comments

Archive for november, 2011

Jag vill minnas att vi i gymnasiet någon gång fick till uppgift att läsa och skriva essä på Pär Lagerkvists Dvärgen – ett av dessa favoritobjekt för svensklärare , då den är kort och begriplig  men samtidigt bär på uppenbara djup – och därvid producerade något svammel om dvärgen som hans furstes onda sida, nyttjad vid behov, men till slut bara ett av flera verktyg. Utöver detta är det enda jag kan minnas en stark irritation över hymlandet med den förekommande konstnären, som uppenbart föreställer Leonardo da Vinci men istället getts namnet Bernardo.

Båda dessa punkter känner jag än idag har giltighet: likheten med Leonardo är så uppenbar att namnbytet är som att klä sig i fiskenät och tro sig vara skyld, och liknande lekar förekommer inte annars. Dvärgen som symbol för härskarens onda sida är fortfarande en fruktbar läsart, men kanske inte den enda. Det finns också en hel del annat att fundera över: berättelsen är värd mer än att låta sig reduceras till ett symboliskt schema. Det finns till exempel den lidelsefulla furstinnan och hennes förbindelse med lord Riccardo, som dvärgen ser som en odugling men där läsaren lämnas undrande, eller Dvärgens starka motvilja mot allt kroppsligt: blod och inälvor, könsumgänge och ätande, allt äcklar denne. Samtidigt ogillar denne onde lille person även allt vad högre känslor heter: allt det som räknas är de uppenbara försöken till makt, antingen via våld eller svek, och gärna båda samtidigt.

Det vore lätt att kalla Dvärgen för machiavellisk, men då har man inte förstått någondera särskilt väl: Machiavellis betoning på att förefalla dygdig låter sig knappast sammanjämkas med Dvärgens ständiga pockande på våld och svek, och när väl fursten tar till sveket gör han det så oskickligt att man förvånar sig över att han kan ha trott att det skall ha haft chans att lyckas. Ondska för ondskans egen skull är inget sätt att behålla eller utvidga sin makt, och florentinaren skulle troligen skakat på huvudet över den klumpighet som gör att en av höjdpunkterna blir direkt kontraproduktiv, även om fursten på andra sätt framstår som en rätt lyckad elev.

Nåväl, Dvärgen är likväl en mycket läsvärd berättelse om ondska, svek och död i renässansens Italien.

Read Full Post »

Shakespeares Sonetter sönderfaller i trenne distinkta partier: den första, där en ung adelsman uppmanas att sluta spilla sin egen säd på marken och istället finna en ung jungfru som kan vara behjälplig i att bevara hans skönhet för eftervärlden, den andra, där diktarjagets kärlek till denne vackre yngling skildras, inklusive svartsjukeepisoder och kärlekslågans falnande, och slutligen affären med den mörka damen, erotiskt opålitlig men svår att motstå.

Ungefär så långt kan man tämligen lätt komma även vid läsning på engelska; ja, det är möjligt att även uppskatta några av sonetterna och deras lekar med metaforer och ord – men såsom varandes ett högst bundet format används det även okonventionella vändningar och ordval på ett sätt som gör det svårläst, speciellt när det gäller dubbeltydigheter som annars inte lever idag. Just därför är det svårt att tänka sig ett bättre sätt att ta del av magin än det som Eva Ström valt för sin översättning: först originalet, därefter hennes tolkning, och slutligen en kommentar – vilket gör det uppenbart att man inte kan se hälften av vad som pågår om man försöker på egen hand (och här talar erfarenheten).

Själva dikterna formar som sagt berättelsen om två förälskelser, där den fagre ynglingens är den klart dominerande, med dess många i efterhand ironiska kommentarer om hur skalden med sina dikter reser monument varaktigare än koppar – men ack! monument där den avtecknades namn utelämnas. Skoj för litteraturvetare, som har arbete till döddagar med att komma med teori och sabla ner andras gissningar, inte riktigt lika skoj för oss andra (även om akademiska strider kan vara ett nog så gott skådespel på lite avstånd). Detta tema ingår även i vad som kan vara världslitteraturens mest älskade sonett, vilken även kan få tjäna som exempel på Ströms översättarkonst:

Ska jag likna dig vid en sommardag?
Du är mer ljuvlig, mer mild och ljum,
majs skira knoppar slits av vindens tag
och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.
För hett ibland kan himlens öga skina
och ofta skymd är hennes gyllne hy,
allt som är vackert skall en gång förtvina,
av ödet ändras, allt är dömt att fly.
Men din sommars skönhet vissnar ej,
förlorar inte glansen som du bär
och dödens skryt kan aldrig träffa dig
när evigt rader i min dikt du är.
Så länge män kan andas, ögon se
ska detta leva kvar och liv dig ge.

Ofta ligger hon förvisso något längre ifrån originalet, men takten och rimmen sitter där de skall. Detta är ett alldeles fantastiskt sätt att möta en av historiens främsta, med i alla fall några av historiens slöjor lyfta.

Read Full Post »

Alltså, med tanke på hur ofta jag recenserat böcker av Jan & Maria Berglin så är jag mest förvånad över att jag ens försöker med Bronto Berglin, speciellt som jag redan täckt åtminstone den sista tredjedelen. Trots att boken täcker 1999-2008 är det också tämligen jämntjockt: allt står ut som fantastiskt, och det är bara i något enstaka fall man inte förstår vad de anspelar på.

Nej, om jag har något klagomål på denna samling av serier är det väl endast detta: varför finns det inget sätt att sätta upp ens favoriter på väggen? Att klippa ur någon vore ju dels helgerån, dels skulle det ju förstöra möjligheten att läsa vad som står på andra sidan. Nog borde det väl finnas någon som förstått att det finns grova pengar att tjäna på att sälja Berglinsserier på bättre papper? Om inte, så får ni idén här och nu. Bronto Berglin är i alla fall min, och den skall nu bestås en plats i min bokhylla.

Read Full Post »

Sjunde dagen i Decameron, och temat är »hustrur som bedrar sina äkta män«. Vilket tydligen bara kan tolkas som att bedrägeriet skall ha med sängkammargäster att göra.

Inte för att jag direkt klagar – berättelserna är i huvudsak bra, även om jag blir lätt trött på konventionerna med kvinnor som förälskar sig i vem som än förklarar sin kärlek till dem, eller som bestämmer sig för att vara otrogna på grund av sina svartsjuka karlar (speciellt som istället för det tämligen begripliga »om jag ändå skall ha plågan kan jag lika gärna ha nöjet« motiveras som det något otydligare »hämnd!«). Nåja, när återstående delar av berättelserna som drivs av denna otrohet blir bra så får väl man stå ut med viss schablonmässighet i andra partier. Annat, som att man tydligen inte har något sätt att avgöra om någon är full eller nykter – vid två tillfällen lyckas flinka hustrur övertyga omgivningen att deras makar är fulla och bara pratar dynga– är dock svårare att begripa sig på.

Nåväl, trots en viss enformighet i temat så är det här en av de bättre dagarna.

Read Full Post »

Antik mytologi har nog de flesta åtminstone vissa föreställningar om – Herkules storverk, gudarna vid Olympen, trojanska kriget, och så vidare. Men religion? »Offer« och »tempel«, samt »mumier« och »pyramider«, är väl vad som minnet kan bistå med, men så mycket mer blir det knappast. Läge alltså för en bok som Ingvild S Gilhus och Einar Thomassens Antikens religioner, vilken tämligen koncentrerat behandlar religionerna i fem antika civilisationer: Egypten, Mesopotamien, Grekland, Persien samt Rom.

Fokus alltså på regioner från vilka det finns skriftliga vittnesmål, och i synnerhet de mer kända sådana (att Persien fick vara med var därför mer än trevligt). Dessutom fokus i huvudsak på centralmaktens religion: vad gäller Grekland främst med atenskt perspektiv, för Romarriket främst sådant som dyrkades i den eviga staden. Förståeligt, men ändå lite av en besvikelse: det hade varit skoj även med keltisk eller iberisk religion, eller mer än bara omnämnanden av Kartagos människooffer.

Vad gäller vad som faktiskt finns är det i huvudsak nyktert och välhanterat: fokus ligger verkligen på kulthandlingar, inte på kosmologi och myter, även om dessa tas upp i den mån de är relevanta. Det är naturligtvis fortfarande mycket som skall täckas: Egyptiska frälsningsläror, eluseiska mysterier, stadsgudars betydelse, vestaliska jungfrur och vem den där Zoroaster kan ha varit. Resultatet är visserligen att väldigt få saker kan ges en djupare diskussion, men även jag som kände mig åtminstone aningen orienterad gällande romerskt prästerskap lärde mig en hel del om detta. Antikens religioner är inte en bok för specialisten, men även den intresserade amatören kan förmodligen lära sig åtskilligt.

Read Full Post »

Jag vet att jag någon gång i mellan- eller högstadiet tittade i Bram Stokers Dracula på biblioteket och tänkte »Tråkigt!« – dokumentromaner föreföll då av någon anledning som helt oläsbara. Nåväl, nu vet jag bättre: detta är långt ifrån tråkigt, även om berättandet ibland är lite omständligt.

Det är en hel grupp berättarröster som kommer in, från Jonathan Harker, den unge advokat som åker till Transsylvanien för att hjälpa en greve med pappersarbetet inför dennes flytt till England, över dennes fästmö Mina till den gamle läkaren och allmänexperten Van Helsing, med vad det verkar närmast encyklopediska och alltigenom korrekta kunskaper om vampyrer. För det mesta fungerar det väl, även om detta ständiga journalskrivande ibland blir krystat: vad gör ung dam som nyss sett sin mor dö genom att en varg störtat in i hennes sovrum och vars alla tjänare är drogats och som känner sig lite konstig (efter vampyrbesök)? Jo, sätter sig ner och beskriver hur allt det här gått till!

Annars är det en bra och varierad berättelse: från Harkers upplevelse i Transsylavien, till försöken att rädda Lucy Westanra från Dracula, till en vild jakt efter denne så att han inte längre skall kunna förstöra några fler liv. En del var jag beredd på, men inte annat: i persongalleriet ingår bland annat en stackars dåre som fått förtärandet av levande varelser på hjärnan, två doktorer, en trio kvinnliga vampyrer (sensuella, vackra och hämningslösa: det finns mycket material här för den som vill skriva om viktoriansk förtryckt sexualitet), två engelska kvinnor som Dracula söker göra till vampyrer, i allmänhet dock enligt schemat manliga män och änglalika kvinnor. Mest förvånande är nästan hur lite Dracula själv syns: antingen är han igång när någon som inte ser honom för ordet, eller så är han på väg att bli fångad. Man får en känsla av att Tolkien läst och lärt mycket här. Visserligen bygger berättelsen på att vissa av personerna uppvisar tillfällig stupiditet (»Oj, en stor fladdermus på fönsterblecket. Så underligt. Nåväl, tillbaka till att diskutera greve Dracula!«)

Men totalt sett en bra historia, även om Van Helsings högstämda stil och klumpighet med engelska språket snabbt blir tröttande. Det är förståeligt varför detta är den stora vampyrboken som allt annat skall jämföras med.

Read Full Post »

Till det som jag är mest nöjd med min morgontidning för hör de serier som regelbundet publiceras där: Berglins skulle ju på egen hand kunna få en att prenumerera, och Mumins och Dragos äventyr gör att även de dagliga behovet tillfredsställs. När man dessutom varje fredag får läsa Pelle Forsheds och Stefan Thungrens Stockholmsnatt (vilket alltså även är namnet på deras andra kompilation), om en grupp åldrande hipsters, besatta av att ständigt vara först med att överge det senaste, så kan man inte gärna hoppas på mer.

Även om en sådan serie tämligen lätt skulle kunna bli något som endast de invigda skulle kunna få glädje av fungerar det faktiskt riktigt väl: man behöver inte veta alltför mycket om de trender en sådan grupp faktiskt skulle följa för att skratta åt det nervösa i det hela, och de faktiska åkallanden av specifika band eller märken som sker håller sig som mest på en nivå där man av sammanhanget förstår vad som skall signalleras.

I andra fall är det som sagt en begynnande åldersnoja: att träffa yngre bekantskaper som startat familjeliv medan man själv hänger på klubbar, eller allmän satir om stackars reklamare som beklagar sig över att finanskrisen inte låter dem skaffa senaste macbooken. Att se figurerna driva med kungahusets förlovningsvideo är fortfarande bisarrt roligt, även om det hela troligen kommer vara obegripligt i längden.

Nåväl, om albumet inte är helt tidsbeständigt är det fortfarande väldigt, väldigt roligt. Läs innan det är för sent.

Read Full Post »

Sjätte dagen av Decameron är temat »kvicka svar« (grovt förkortat. Hela beskrivningen är ironiskt lång). Tyvärr är det hela nästan outhärdligt tråkigt, ty kvickheterna är i nästan alla fall helt platta, och när de inte är det, har man sett poängen komma långt i förväg.

Ett försonande drag är dock att berättelserna i allmänhet är korta.

Inför den sista berättelsen säger sig även Dioeno, som annars avslutat med något som brutit av, vela följa dagens tema, och man stönar inombords. Tack och lov klarar han sig dock, genom att låta svaret utgöras av en lång berättelse i god Mandevillestil, som en munk drar för att kunna förklara hur det relikskrin han sagt skulle innehålla en fjäder av ärkeängeln Gabriel istället innehåller en hög kol, som ett par vänner lagt i istället för att driva med honom, varigenom han lyckas lura allmänheten att kolet kom från den helige Laurentius bål. Till skillnad från allt övrigt under dagen är detta faktiskt roligt.

Read Full Post »

« Newer Posts