Feeds:
Posts
Comments

Archive for juni, 2013

I mitt fortgående trålande efter allt relaterat till författaren har jag nu kommit till Frans G. Bengtssons lyrik med kommentarer, en skrift där nio olika alster belyses på olika sätt av var sin medlem i Frans G. Bengtsson-sällskapet, under redaktion av Lennart Ploman.

Med undantag för stycket om Inför kvinnan ställd, som redaktören själv fått på sitt bord (med den fnoskiga kommentaren att han som kvinnoläkare borde vara den som har bäst möjlighet att kommentera den), består kapitlen av dels det poem som skall kommenteras, och sedan en längre eller kortare text som anknyter till det, från Bertil Rombergs verstekniskt inriktade kommentar till »En ballad om franske kungens spelmän« över Jonas Ellerströms superlativa hyllningar till »En ghasel« (avslutad med en beklagan att Bengtsson inte fortsatte med poesin) till Sven Wittboldt minnen av hur »Förbannelse över byråkratismen« kom till, tydligen efter det att någon beskäftig typ fordrat licens för staffanssång (man anar en händelse som skulle ge perspektiv på dagens debatter om skolavslutningar i kyrkor, och önskar att minnena var mer utförliga) och Tryggve Emonds översättning av »To Bessie N.«.

Rombergs inledande text är den bästa, i alla fall den som lyckas ge mest perspektiv på det man är intresserad av samtidigt som den ger nödig historisk bakgrund; försöken att göra detsamma med Can Grande och Dante i Verona eller Lunds universitet urartar så man undrar om inte författarna glömt vad de egentligen har att skriva om, och texten om »Stenlegendens lockelser« (som behandlar det runristade lejonet som nu befinner sig i Venedig) är farligt nära samma problem.

Men visst, för den intresserade är det en trevlig liten bok, och det är svårt att riktigt tycka illa om avvikelser från ämnet när författaren de skriver om själv var högst benägen till intressanta sådana.

Read Full Post »

Den främsta anledningen till att läsa Göran Everdahls Kom nu’rå stavas» nostalgi«, ty få saker är lika nostalgiskt färgade som de där fantastiska programmen som gick på TV när man var liten, till skillnad från all kommersiell skit som går idag. (Set är i sammanhanget intressant att hela idén med kringprodukter på allvar introducerades i Sverige med John Blund, dock-tv från Östtyskland!)

Jag hör förmodligen till den sista generationen för vilken delar av materialet är begripligt: jag minns att det fortfarande var spännande (om än inte helt ovanligt) med tecknat när jag var liten, så att även anslagstavlan och vinjetten för soltiderna var en aning spännande att se på, trots att SVT vid det laget ackumulerat tillräckligt med tecknade serier för att man skulle kunna få en liten dos även annars varje dag. Och en hel del av programmen har ju gått i repris, så att man sett dem även om det var långt i efterhand (intressant nog dock inte dramaserierna: av dem har jag bara sett de signerade Astrid Lindgren).

Det är ändå mycket som gått i TV: östblockstecknat, västblockstecknat (svårt att säga vad som är bäst), Astrid Lindgren, Stefan Westerberg, Godnattstunden med Beppe, Fem myror…, Tårtan, Anita och Televinken, Kenny Starfighter, Julkalendern, mer Astrid Lindgren (tydligen har förresten dubbade Pippi Långstrump någon sorts camp-status i USA), Boktipset (ni na ni nanna)… Det finns också med ett par mer udda nummer som mer är tonårs-TV: Buffy och Beverly Hills (som till skillnad från det mesta annat inte gått i stats-TV). Det blir alltså många chanser att framkalla minnen från TV-soffor klockan kvart över sex. Har man också sådana minnen så är allt väl, då räcker det i princip med en bild och ett namn och så gör ens hjärna jobbet själv. Har man dock inget namn så blir det lite knepigare, nästan omöjligt att förstå storheten i program som Fablernas värld eller Modiga mindre män. Men boken är nog trevlig som den är, i alla fall om man inte är alltför ung (i år), eller gammal (i sinnet).

Read Full Post »

Om det är något nästan alla personer i Mass Effect har gemensamt, så är det problematiska föräldrarelationer. Så också i  Homeworlds, en samling med fyra serier som fokuserar på någon episod i James Vegas, Talis, Garrus och Liaras liv: i alla förutom Liaras är relationerna med figurernas fäder en viktig komponent. James skickas ut att plocka upp ett paket röd sand till sin far, Tali har gett sig ut på sin pilgrimsfärd och har med sig ett meddelande från amiralen, och Garrus minns de råd hans far gav honom medan han sitter på Omega och övar prickskytte på legosoldater.

Liara, å sin sida, ger sig ut på jakt efter information från proteanerna i hopp om att hitta något sätt att stoppa Reapers, och denna berättelse injicerar en aning välbehövlig logik i vad hon höll på med i början av Mass Effect 3. Även Talis historia fyller ett visst behov: hur kom hon egentligen att få tag på den där röstinspelningen som var så viktig där i början av första spelet? Garrus och James historier ger då snarare lite mer insikt i deras karaktärer (Garrus tycker tydligen om att återanvända ord, eftersom man hört delar av vad han säger ordagrant tidigare).

Så, själva historierna är genomgående bra, till och med bättre än i tidigare serier. Problemet är att teckningarna inte är det: De i James och Liaras berättelser är bra (Liaras är tecknad av Omar Francia, som också gjorde Invasion) och de i Garrus är i stort sett adekvata, med lite blyertskänsla med många tuschade linjer vilket fungerar bra för aktionsekvenser men sämre i mer stillsamma scener. Talis är dock rena katastrofen: två personer har varit inblandade, och den som gjort huvuddelen tycks helt sakna känsla för anatomi (då hjälper det inte att miljöerna är bra), och den andra visserligen har en mer intressant stil, men bara gjort ett par sidor, och tycks följa den förstes konstiga anatomiska val. Tråkigt, dåligt, och borde inte fått gå igenom kvalitetskontrollen.

Read Full Post »

Henry James När skruven dras åt (även på svenska som Skruvens vridning) hör till spökhistoriegenrens klassiker, och visserligen är den satt på en herrgård, men i övrigt är det en påfallande otypisk historia: upplösningen utspelas visserligen på hösten, men mycket av den sker i strålande sommar, man kan utan några som helst problem välja att anta att berättaren är helt opålitlig, och att spökena är hennes påhitt istället för drivna av någon slags ondska som stod kring dem redan i livet, med inriktning på två små barn som berättaren är guvernant för.

Sagda guvernant, är den enda som kan se spökena, förutom barnen då – eller? Den historia guvernanten för fram är att barnen är på något sätt i maskopi med spökena, och gör allt för att inte låtsas om dem, men man kan om man vill se det som att hon är den som till slut lyckas suggerera fram dem, eller ännu värre…

Detta låter ju bra: herrgårdar och guvernanter är ju allmänt bra komponenter i historier, liksom berättare vars eventuella opålitlighet framstår någorlunda tydligt, men ändå: historien lider av att anta lite för mycket, berättaren antar att känslor och reaktioner skall framstå som förståeliga (trots att hon borde veta bättre). Det finns också en känsla av att berättarens opålitlighet borde gjorts något mer av: det kanske är så att det spökar, men att spökena inte är de onda varelser man ständigt får höra att de är? Som den är nu är historien visserligen omskakande, men på något sätt sitter man efteråt med lite fel frågor om vad som egentligen var sant.

Read Full Post »

Även om jag bara köpte in Om Lund och det lundensiska för att ett av bidragen kom från Frans G. Bengtsson, så fanns det tack och lov fler duktiga författare som en gång legat där nere i syd, så genomläsningen av resten av häftet var inte helt onjutbart det heller. Visst finns det – naturligt nog – ett visst mått av självförhärligande och den sortens längtan till den gamla klang- och jubeltid som man vanligen träffar på i akademiska sammanhang – så även från den yngste av bidragsgivarna, Ivar Harrie, som är noga med att påpeka att han minsann fick uppleva den gamla tiden före kriget (första världskriget; boken tillkom under andra).

Sådant är dock i huvudsak en angelägenhet för lundensare, och tillsammans med åldern gör detta att man nog bör vara specialintresserad för att verkligen få ut något av de flesta styckenas detaljer (generalisering till ett högre plan kan dock som sagt ge insikter om studenter i allmänhet, även dagens), med två undantag: Frans G. Bengtssons lilla skildring av ett tidningsrummet på universitetsbiblioteket, och Fritiof Nilsson Piratens anekdot från en natt med alkohol och en av de många debatterna mellan tro och vetande – dessa må ha hänt just i Lund, och det är måhända så att de rent faktiskt omöjligt skulle ha kunnat hända på någon annan ort, men som berättelser höjer de sig över sitt ursprung och blir litteratur. Tack för det.

Read Full Post »

August Strindberg skulle troligen själv funnit det mycket passande att jag dagen innan jag började läsa Inferno rotade fram Strindberg and Helium, utan att veta att dessa byggde på citat ur just den boken. Just sammanträffanden är nämligen något som ständigt uppmärksammas i boken, som tecken på förföljelse, Makternas välvilja eller deras straffdom.

Och ungefär där tar möjligheterna slut att tala om boken utan att ta upp den stora frågan: är Inferno det slutliga beviset på att Strindberg var galen, paranoid och manisk, eller är det att betrakta som skönlitteratur, förvisso med en närmare koppling till verkligheten än vad som är vanligt men likväl oduglig att bruka som det utdrag ur hans dagböcker han i boken påstår det är? Mitt svar: skönlitteratur. (Det görs idag mycket av att biografins rågångar mot skönlitteraturen inte upprätthålls. Strindberg skulle kunna skratta och citera predikaren.) Strindberg må ha varit småtokig, och tog uppenbarligen vissa av vansinnigheterna på allvar, som guldmakeriet och den allmänna orienteringen mot Swedenborg, men jag tror ändå inte han gick omkring och trodde att kvistar på marken gav budskap om att han skulle sammanfoga järn och svavel för att få guld.

Just alkemin och paranoian är dock det mest roande: man borde kanske inte roas av en stackars människa som tror att alla oljud skapas för att han inte skall få arbetsro, eller att hans hotellgrannar använder elektriska apparater för att döda honom, eller att hans negativa tankar är förgörande och anledningen till att personer omkring honom drabbas av olyckor och sjukdomar, men det gör jag. Det hela är så vrickat att det bara inte går att ta på fullt allvar.

Ett par sista ord måste också sägas om språket: Inferno skrevs av Strindberg på franska – en högst säregen och oidiomatisk franska –, och översattes sedan till svenska av Eugène Fahlstedt. Nationalutgåvan är tvåspråkig, med originalet till vänster och översättningen till höger av varje uppslag (och när man är klar med boken känns det plötsligt väldigt märkligt att läsa en bok på normalt vis). Denna översättning är dock en stark omarbetning av Fahlstedts, med korrigeringar från Strindbergs manuskript, stiländringar och ordval som är menade att få svenskan närmare ursprungsförfattarens! Kommentarer överflödiga!

Nåväl, det bästa i boken är tämligen oberoende av de exakta formuleringarna. Ett stycke som

Anländ till Marolles-en-Brie i sällskap med doktorn, mötas vi av tre dåliga nyheter. En vessla har dödat ankorna; en tjänsteflicka har blivit sjuk; den tredje har jag glömt.

skall det mycket till för en översättare att lyckas förstöra. Och som hela boken kan det bara skrivas om man är mycket frisk eller helt förvirrad.

Read Full Post »

OK, så det är inte helt fel att säga att Anne Rices Interview with the vampire har skuld i Twilight-frågan: detta är trots allt boken som förnyade vampyrgenren efter att den mer eller mindre fastnat i slängkappor och ungerska dialekter och gjorde att vampyren slutade vara enbart ett monster som berättelsernas hjältar hade att dräpa, och istället fick en egen röst och chans till egen moralisk upprätthet: bloddrickande var plötsligt inte längre bara en monsterattack, utan något som smärtade även den som fick sin näring av det.

Det är vampyren Louis som bekänner sig inför någon form av ung journalist, och berättar om sin tillvaro som vandöd: hur han återförlöstes av den lätt skabbige Lestat, hur de tillsammans sedan skaffade sig Claudia, fången i en femårings kropp, och hur han och Claudia sedan sökte sig till Europa för att finna vampyrer som kanske kan ha fler svar på frågan om var de kommer ifrån än den tystlåtne Lestat, och hur mötet med vampyrer där till slut leder till katastrof.

Jag är inte speciellt förtjust i boken. Den är preciös, och tycker om att beskriva känslor obskyrt men som de ändå skall vara självklara. Louis tycks vilja få sig en moral dikterad istället för att hitta den inom sig, och tycks vara hämtad direkt ur nånting av Lagerkvist, men med en fasans massa fler ord. Boken spiller ord på att säga att olika personer älskar varandra, men det är ständigt en kärlek som plågar, och väldigt sällan som den gör något utöver det.

Det är möjligt att boken var revolutionerande när den kom. Idag lever vi dock efter denna omvälvning, och utan nyheternas förtrollning tycks inte boken fullt kapabel att klara sig. Liksom vampyrerna den beskriver tycks den överlevt så länge att den stelnat och blivit irrelevant.

Read Full Post »

« Newer Posts