Det var väl egentligen inte oväntat att konungens ring skulle gå ur familjen Bertelskölds händer i delen som handlade om stora nordiska kriget. Eller att den skulle föra över sitt beskydd på Karl XII. Det som inte riktigt är klart är hur han förlorade den, speciellt som Topelius är av den beundrande skola som vill ha honom till halvgud utan krokigheter i sin själ.
Den medlem vi huvudsakligen följer, Gustav Adolf Bertelsköld, tycks dock klara sig någorlunda utan en sådan ring: en urstark bjässe, som deltar i nästan varje större drabbning innan han till slut försvinner i de jämtländska fjällen, en karolin som kan utstå allt utom kvinnors blickar. Brodern Torsten, som egentligen skulle haft ringen, är en politiker, med alla ordets negativa bismaker oförtagna: en intrigmakare, svikare och usling.
De tre delarna ägnas i tur och ordning åt tiden fram till Poltava, försöken att försvara Finland mot övermakten, samt de sista årens allt bittrare motstånd mot det oundvikliga slutet. Man får se slagfälten i Polen och Finland, belägringar och fältslag, partigångare och vad som snarast får kallas bondeuppbåd. Det är i botten inte något vackert krig, även om Topelius ändå låter sig imponeras.
Den ohöljda beundran för Karl XII och allmogens förmåga att ständigt ställa sig upp och försöka bjuda upp till en ny omgång blir i längden något tröttande. Nationalismen är dock för det mesta någotsånär rimlig, främst byggd på stolthet över vad man själv åstadkommit. Omständigheterna kring tillkomsten gör att boken endast någon enstaka gång kan fara ut i attacker mot Ryssland och Peter den store, men alla inställningen framstår ändå som klart mer åldrad än exempelvis språket, den något enkla intrigen eller de porträtten av förvånansvärt självständiga kvinnor.
