Eftersom åtta år hade passerat var det kul att se ännu ett av Theos ockulta kuriositeter i form av Den magiska cirkeln – men skulle det kunna hålla stilen? Nja: mycket energi läggs först på att berätta att Theo ägnat flera år att söka efter Felicia, och tappat kontakten med gamla vänner, och nu har han hamnat inför rätta, stämd(?) av en brännvinsåklagare som slagit sig samman med hennes mor. Konstigt, och mest ett sätt att klumpigt påminna om vad som hänt förut fast med alltför mycket helt ovidkommande grejer (i bakgrunden skymtas dock en belgisk journalist tillsammans med en sjökapten, vilket är trevligt).
Huvudgrejen är istället hur ett par tokar med strömningskameror brutit sig in på Säter och där hamnat i en konstig ritual: en har dött, den andre har flytt, och den unge som fått följa med som pris i något lotteri är tydligen besatt. Det hela slutar dock ovanligt illa: en galning med svärd, en mumie med makt och vaga planer, och en förtärande ande innebär alla trubbel på olika sätt.
Tecknarstilen är vad den alltid varit (med något olyckligt undantag), men berättandet är lite halt: handlingen med Felicias mor verkar rätt poänglös och löses till slut mest upp i intet, den större berättelsen verkar ha i alla fall ett hål av Säterformat, och Amir Kairo fortsätter att vara en skurk som egentligen verkar göra mer nytta än skada.
