I den fjärde cykeln av Fältskärns berättelser finns inte likt i den tredje en enda klar, bakomliggande historisk händelse, inget stort krig som alla förhåller sig till på ena eller andra sättet; där finns enbart den tidiga frihetstidens partipolitik: dess idiotiska krigsäventyr sker mellan delberättelserna, och den enda egentliga frågan som hålls vid liv berättelsen igenom är om Vasa stad skall ha stapelrättigheter, vilket får sägas vara en tämligen ringa fråga att be eftervärlden att engagera sig i.
Nej, detta är mer och mer en släktsaga, och nu till slut kommer familjen Larsson fram och spelar lika viktig roll som ätten Bertelsköld. De senare representeras främst av intrigören, politikern, ränksmidaren Torsten, som stödd på ringen försöker samlar krafter för att störta greve Horn och själv ta tyglarna, samt hans brorson Viktor, som verkar vara en mestadels redbar ung man med en passion för unga Ester Larsson, dotter till familjen Larssons överhuvud, den stålryggade riksdagsmannen för vällovliga borgarståndet i Vasa Lars Larsson.
Första berättelsen handlar dock om en helt annan gren, och egentligen en annan generation: det är tiden precis efter freden slutits, och poängen verkar främst vara att skildra den nöd som då rådde, och i någon mån utmåla Fredrik I:s olämplighet som kung. Ulrika Eleonora bestås då ett bättre betyg, då hon är den som får vara den monark som tillser dygdens belöning och alltings goda slut. Senare, i del tre, bestås Adolf Fredrik en något liknande roll, måhända med större moralisk rättvisa.
Den bästa scenen är dock den när Lars Larsson är den som för första gången visar på förstånd i fråga om hur man skall behandla någon som bär på konungens ring, då han medvetet får en särdeles ovärdig, krypande, lismande bärare att begå mened, och på så sätt för en stund står som moralisk segrare, innan hans oförsonlighet till slut knäcker honom och kanske på så sätt lämnar fältet fritt för en mer försonande upplösning på den ideologiska konflikt som tidigare annonserades men inte förrän denna bok kommit någotsånär i dagen.
