I min utgåva följs Molières Misantropen av ett brev som skrivits för att berömma pjäsen, och det är nästan den roligare läsningen: låt gå för att Misantropen är en någorlunda välkonstruerad komedi, men sättet som Jean Donneau de Visé öser ut överord för att Molière i tredje akten låter två författare komma överens om något och detta sedan i femte akten visar sig få – vilken otrolig idé – konsekvenser gör att man riktigt ser elizabethanska pjäsförfattare sitta och nicka som man gör när små barn plötsligt klarar av fem simtag.
Som sagt finns det dock sådant som faktiskt förtjänar beröm, som att titelrollen Alceste egentligen inte är så fel ute i sin kritik mot hovlivets förljugenhet, och den halva av handlingen som drivs av hans ovilja att kalla Orontes sonett för annat än usel framstår som fullt berättigad, för den kan knappast kallas för annat än obegripligt trams. Detta skulle kunna bero på översättningen, men Ulf Peter Hallberg har i övrigt någorlunda styr på alexandrinerna (det eviga rimmandet är lätt irriterande, men versen är inte i övrigt fri).
Hur som haver: den andra halvan av handlingen går ut på att Alceste är förälskad i Clitandre, en ung änka som inte alls har hans stränga krav på besk ärlighet utan snarare flörtar och umgås med vem det må vara för att sedan elakt baktala dem. Alceste ser hennes svaga karaktär, men hoppas på att kunna övertala henne till bättring. Inget slutar dock särskilt väl för honom, och komedins krav på avslutande kärlekslycka får istället fyllas av ett par bifigurer.
