Det är redan från början tydligt att något inte är riktigt som det skall i Tamsyn Muirs Harrow the Ninth, uppföljaren till det underbart gotiska mysteriet Gideon the Ninth: ingen författare som vet vad den gör griper osökt efter berättande i andra person. Ganska snart noterar man också att de dödskallar som placeras vid kapitelrubrikerna ibland är skeva eller trasiga, och det i samma kapitel då det blir tredje person. Ergo: något är ruttet.
Att någonting är skevt är lika tydligt i berättandet: Harrowhawk är här vare sig den dödens vestal hon tidigare velat framstå som, eller den något mer ödmjuka version hon var efter att ha genomlevt händelserna i Kanaans hus; hon är inte ens riktigt den stormäktiga liktor hon från början hoppades på att bli – och hon är också tydligen ensam om att se en gengångare som ibland ger henne råd, vi får då och då återvända till Kanaans hus i minnesbilder där helt fel personer uppträder, och hon har en hop brev som hon verkar ha skrivit till sig själv med märkliga instruktioner och underligt specifika krav på när de får öppnas.
Eftersom vi här hamnar i Gudakejsarens hemliga tillflyktsort, hans Mithraeum, medan en Stor Best långsamt släpar sig mot dem för att förtära dem alla, så finns det ännu färre personer att bry sig om: Harrow, Gudakejsaren, samt de fyra andra liktorerna, och kroppen från den nyss avlidna Cytherea; Harrow är alltså för en gångs skull den definitivt minst kapabla, och emotionellt minst härdade (vilket betyder den som gjort minst skada på sig själv, vilket säger en hel del). Och möjligen också den med minst knasigt kärleksliv (vilket säger nästan än mer). I alla fall är det där med ”lesbiska dödsmagiker” lite mer uttalat (inklusive den här återväckta tropen att sova i samma säng med ett svärd mellan sig).
Jag har inte gått in närmare på intrig här, och det är med flit: de mysterium som finns och som får sin förklaring är bra – man kan ganska enkelt lista ut ungefär varför Harrow är som hon är, och lite av vad som pågår – men precis som anstår andra boken i en serie så lämnas nu fler frågor tydligt obesvarade. Delvis är detta också en serie som lever på känslor: skräcket och äcklet rörde mig mindre än spänningen om vem som skall få leva, och hur fasen Harrow skall reda upp allt. En fördel har hon dock jämfört med många andra hjältinnor: med dödsmagi är inte kroppsfunktionernas upphörande nödvändigtvis slutet.
.
