Jag känner mig lurad. Molières Hustruskolan har ett upplägg som sutte man och såg en idiot tro sig styra förloppet när egentligen alla andra skrattar åt honom, vilket är ett bra upplägg, och dessutom antytt av den inledande essän. Till slut får den dryge Arnolphe också den besvikelse han förtjänar, men det beror egentligen bara på ett rent dickenskt sammanträffande, att precis rätt person vandrar in i handlingen i sista akten.
Arnolphe är annars en man med en plan: han vill inte bli bedragen, så han har uppfostrat den unga Agnes till att bli nästan helt okunnig om världen så att hon skall bli för dum för att vara otrogen. Sådan inbilskhet måste naturligtvis bestraffas, och Agnes får en dag se på den unge Horace, son till en av Arnolphes vänner från landsorten, de förälskar sig i varandra, och pjäsen handlar sedan om hur Horace försöker ta sig förbi Arnolphes två småkorkade väktare, samtidigt som Arnolphe och Horace då och då har ett förtroligt samtal, eftersom Horace inte förstått att Arnolphe och den sure gamle herre som spärrat in Agnes är en och densamme.
Tyvärr visar det sig inte att Horace och Agnes haft någon supersmart plan för att få Arnolphe att ge upp, utan allt är mest tur och dumhet. Inte heller är jag glad åt översättningen, för jag gissar att Molière inte skrev obunden men grötrimmad vers.
