Paris, slutet på 20-talet. Rättegång. Louise Landy och Paul Grappe skall avhandlas. Man och hustru, födda på 1890-talet. Gifte sig precis innan Paul fick rycka in för värnplikt. Så kom kriget. Skyttegravar, granatchock. En vän med avskjutet huvud. En möjlig väg ut: kapa av fingret, låta det infekteras. Tills det inte går längre och militärerna vill att han skall ut, trots att han inte kan skjuta gevär. Hellre ett offer än en sängbunden. Fly, in på hotell. Louise får arbeta som sömmerska för att få ihop pengar. Instängt, inkrökt, outhärdligt.
Vägen ut: att klä sig i kvinnokläder. Först bara en kväll, sedan alltmer permanent. Kriget tar slut, men minnena finns kvar. Även i staten: desertörerna är fortfarande efterlysta. Så Paul får fortsätta vara Suzanne, och det verkar mer och mer angenämt.
Där är vi ungefär halvvägs in i Chloé Cruchudets Lånat kön, en serieroman baserad på verkliga händelser. Det är inte någon lycklig historia, och det är inte någon enkel sådan heller: öppningar finns för klagomål från alla möjliga håll, för även om man känner för både Paul och Louise så är i alla fall Paul en trasig människa; den glädje han kanske finner som Suzanne är tillfällig, ett rus.
Stilen är enkel, gråskala med enstaka klarröda detaljer, huvudsakligen realistisk, förutom när Paul inte längre klarar att tänka, när granatchocken tar över eller alkoholen. Då löses allt upp, och till slut så går det inte längre att hålla sig undan olyckan.
