Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Paris, slutet på 20-talet. Rättegång. Louise Landy och Paul Grappe skall avhandlas. Man och hustru, födda på 1890-talet. Gifte sig precis innan Paul fick rycka in för värnplikt. Så kom kriget. Skyttegravar, granatchock. En vän med avskjutet huvud. En möjlig väg ut: kapa av fingret, låta det infekteras. Tills det inte går längre och militärerna vill att han skall ut, trots att han inte kan skjuta gevär. Hellre ett offer än en sängbunden. Fly, in på hotell. Louise får arbeta som sömmerska för att få ihop pengar. Instängt, inkrökt, outhärdligt.

Vägen ut: att klä sig i kvinnokläder. Först bara en kväll, sedan alltmer permanent. Kriget tar slut, men minnena finns kvar. Även i staten: desertörerna är fortfarande efterlysta. Så Paul får fortsätta vara Suzanne, och det verkar mer och mer angenämt.

Där är vi ungefär halvvägs in i Chloé Cruchudets Lånat kön, en serieroman baserad på verkliga händelser. Det är inte någon lycklig historia, och det är inte någon enkel sådan heller: öppningar finns för klagomål från alla möjliga håll, för även om man känner för både Paul och Louise så är i alla fall Paul en trasig människa; den glädje han kanske finner som Suzanne är tillfällig, ett rus.

Stilen är enkel, gråskala med enstaka klarröda detaljer, huvudsakligen realistisk, förutom när Paul inte längre klarar att tänka, när granatchocken tar över eller alkoholen. Då löses allt upp, och till slut så går det inte längre att hålla sig undan olyckan.

Read Full Post »

Tredje pjäsen ut av Ibsen är Gengångare (om ni undrar var nummer två blev av så var det Ett dockhem, som jag recenserade för flera år sedan). Dramatiskt känns det nästan som ett steg tillbaka, som att det är ett par olika berättelser som har gemensam början men ofärdigt slut. Kanske mer som livet, men mindre som teater.

Mitt i pjäsen står fru Alving, änka efter en kapten som hon ägnat livet åt att städa upp bilden av: han var en rumlare, suput och kvinnokarl, men med gott rykte. Pengarna efter honom skall gå till ett barnhem, deras son Osvald har sluppit växa upp i samma hus, och hans utomäktenskapliga dotter Regine har fått gå som tjännarinna i huset. Fru Alvings motpart är pastor Manders, en högoskariansk moralist, feg inför folkhopen och oförsonlig inför allt det han anser vara osedligt. Sist ut är snickare Engstrand, föregiven far till Regine och med förstånd att sätta tummen i ögat på andra.

Det är mycket elände som kommer av lögnerna, och inte mycket blir bättre av sanningen. Materialet spretar dock, och även om frågor om äktenskaplig frihet, kärlek och livlögn finns där så är det mycket få svar eller ens fördjupningar man får.

Read Full Post »

Maigret har egentligen dragit sig tillbaka för att odla sitt kål sina pumpor sina vattenmeloner. Men så kommer en ung man till honom och berättar hur de brev han får från sin far ändrat ton, och ber honom följa med för att ta reda på vad som händer. Och så hamnar Maigret i New York, där han träffar fadern, lyckad affärsman, och av någon anledning börjar gräva i dennes förflutna som varietéartist.

Som vanligt är mysteriet mest underligt, speciellt hur Maigret nästan bara ramlar över precis saker som råkar vara viktiga för hans fall och nästan ingenting utöver det. Egentligen handlar böckerna mer om att återse Maigret, hans drickande, ätande, samliv med fru Maigret och vanor på Quai de Orfèvres, och här en del av lokalfärg från New York.

Inte bättre eller sämre än något annat, så kanske värt att plocka upp om man inte läst annat om Maigret, vill läsa allt om honom, eller är intresserad av just New York. Men har man läst Maigret och inte särskilt charmats kommer knappast det här få en att byta åsikt.

Read Full Post »

Nu börjar hela historien i de senaste serievolymerna från Dragon age bli tydligare: i Blue wraith hamnar vi i sällskap med Fenris, och får också en tydligare sammanfogning av historierna från Knight Errant och Deception, med varandra och tidigare händelser.

Unga Francesca Invidus vill inget hellre än att visa sin far sitt värde, och väljer att jaga efter honom medan övriga huvudpersoner jagar den artefakt som fortsätter att driva handlingen. Vaea följer henne, och de båda övertalar Fenris om att de åtminstone inte är fiender. Sedan följer strider, några smärre avslöjanden, avsked och så en paus i väntan på vad som troligen blir en avslutande del.

Inte dåligt, men inte heller något speciellt. Poänglöst för den som inte läst förut, och högst troligt inte mer än bakgrund till någon sidohistoria.

Read Full Post »

Det finns nästan för många ingångar till att analysera Ken Keseys One flew over the cuckoo’s nest: det är en kamp om makt, en kamp mellan manlig och kvinnligt, mellan civilisation och frihet, mellan ordning och kaos. Till den ytterst välordnade avdelning på sinnessjukhuset som syster Ratched styr med järnvilja, söndring och insinuationer kommer Randle Patrick McMurphy. Det är oklart om han egentligen borde vara där, eller om det bara är ett sätt att komma undan tvångsarbetet han blivit tilldömd. Å andra sidan verkar det som flera av de andra som är där inte heller behöver vara där: epilepsi och neuroser verkar vara rätt tveksamma grunder att använda för att låsa in folk på dårhus.

Randle är dock något annat än de flesta andra: han låter sig inte kuvas av den syrefria atmosfären eller Ratcheds taktik, och han gör sådant som tidigare var otänkbart: han spelar om pengar, sover förbi reveljen, försöker se på baseball och bryter ned all ordning. Ratched inser att hon har en svårare nöt än annars att knäcka, men hon har egentligen all makt, och även om hon också har vissa regler att följa så vet hon att tiden är på hennes sida: hon styr om McMurphy skall skrivas ut, och även om han måste göra ett misstag för att hon riktigt skall komma åt honom, så vet hon att det räcker med ett.

Under tiden så reagerar de andra patienterna: de som tidigare varit för rädda lockas sakta ur sina försvar, och ser att Ratched inte är oövervinnerlig, och att livet inte måste vara en lång räcka möten långsamma dagar, avbrutna av stormöten ägnade att lura dem att mobba varandra. Inte ens bokens berättare, den ängslige indianen Bromden, med paranoida vanföreställningar och som fått alla att tro att han är dövstum, kan i längden hålla sig undan.

Sätten att analysera den på är som sagt många. Att Ratched inte är en person som borde ges makt över andra står till slut skrivet i eldskrift, men McMurphys totala oförmåga att underordna sig auktoriteter är knappast någon rimlig lösning den heller. Att de personer som huvudsakligen agerar inte borde vara på sinnessjukhuset är en sak, men det gör inte att de som sitter där mer i bakgrunden kan släppas fria (låt gå att försöken att kurera dem i flera fall gjort dem till de vrak de är). Hur man läser boken säger till slut mer om en själv än den.

Read Full Post »

Det är inte något litet ämne han tagit sig an Gunnar Wetterberg, i Ingenjörerna: en stor och mångsysslande yrkesgrupps historia i Sverige, på cirka 350 sidor. Det blir naturligtvis hattigt, speciellt som ingenjörshistorien i mycket överlappar med industrihistorien, så att mekanikerna vid SKF:s historia inte nödvändigtvis är densamma som väg- och vattenbyggarnas, eller elteknikerna vid Aseas, eller kemisternas. Ingenjörerna har varit samlade i kårer, och har ibland uppträtt enat, men i mycket handlar deras historia också om dagligt arbete med att förbättra eller förändra någon enskild del i någon produkt.

Historiens början är som vanligt oklar. Polhem framhålls ofta, men även han hade gått i lära, och vid bergsbruken och järnverken, för att inte tala om i armén, fanns rimligen även tidigare ingenjörssysslor. Man kan lika gärna börja med artonhundratalet, och de formella utbildningar som då växte fram.

Skall man hålla boken lite på håll och försöka bedöma den utifrån vad den säger och vad den inte säger framgår rätt tydligt att det Wetterberg intresserat sig för är historier, snarare än historien. Det är många tämligen korta, tematiska kapitel. Bredden på det ingenjörer gjort framkommer, liksom ibland oförtjänt undanskymda insatser, men på bekostnad av mer övergripande värderingar. Lite av detta skymtar då och då till, men boken riktar sig snarast till den som är intresserad av teknikhistoria, inte kåren som helhet.

Den fråga jag kanske främst hoppats få besvarad blev således inte alls uppmärksammad: skiljer sig den svenska ingenjörskåren från den i andra länder, och i så fall hur? Att svensk företagskultur gör det sägs rakt ut, men beror det på ingenjörerna, eller är det bara en del i deras vardag? Finns det något som svenska ingenjörer gjort som kanske inte gått på andra ställen? Eller något som svenska ingenjörer av någon anledning aldrig skulle klarat?

Read Full Post »

Det finns en del att säga om svenska översättningar av superhjältenamn. För den serie som fått det övergripande namnet Invincible Iron man: Ironheart, vars första samling heter Riri Williams, behöver man inte nöja sig med att anknyta till Stålmannen eller en vissa riddare med klo av järn och hjärta av sten, utan kan dessutom skoja med det fruktansvärt otympliga namnet (förhoppningsvis snart kortat).

I vilket fall: Tony Stark är bortgången, har lämnat företaget till sina biologiska mor (tydligen en massa drama där jag inget vet om och inte riktigt bryr mig om heller). Ute i ingenstans sitter supergeniet Riri och bygger på en egen ståldräkt, och får sig ett paket med precis vad hon behöver tillskickat: en AI som kan hjälpa henne att styra dräkten. En AI med Tonys personlighet.

Sedan följer träningsmontage, sidoblickar på andra viktiga personer runt Iron man (bland annat ytterligare en AI som lärt sig humor av EDI), och så en strid med en av gamle Iron Mans sista fiender, som har förmågan att ta över teknologi och i princip snor rustningen från runt Riri och Pepper Potts (som sagt: jag har ingen koll på vad som exakt hänt här tidigare). Såväl detta, som tidigare träning, löses genom snabbt ihopkodade datavirus, en lösning lika osannolik som mycket annat i dessa serier, men därtill en som är tämligen ointressant.

Däremellan lite återblickar på Riris 15 år korta tidigare liv (inklusive tragedier), en del välkoordinerad men rätt intetsägande action, och så en mors oro för sin dotter. Kan möjligen bli bra, men det återstår att se.

Read Full Post »

I förordet till den första av de två samlingarna med Ibsens Samtidsdramatik omnämns han som en av de som i slutet av 1800-talet skapade den moderna teatern. Må så vara, men i alla fall i den första pjäsen, Samhällets stöttor, tycks man snarare hamnat i en grekisk tragedi som bara råkat förirra sig till en norsk kuststad under förrförra seklet. Stadens främste man, konsul Bernick, har bidragit till att nöjen förjagats och ersatts med tråkborgelighet, med all den förljugenhet som förknippas med den oscarianska tiden.

Bernicks ställning vilar på lösan sand: han har en gång fått sin svåger att ta fallet när han själv setts fly från en cirkusprimadonnas lägenhet, för att sedan lämna sin trolovade för hennes halvsyster som satt på pengarna. Efter det är det snarast en fråga om man tror på liberalismen om han varit samhället till gagn: vid pjäsens början tycks han i varje fall vara i färd med att ersätta arbetare med maskiner, och är dessutom ute i skumraskaffärer kring en järnväg som är på väg att dras genom landet.

Men så reser sig det förflutna: svågern och halvsystern återvänder, hans moraliska auktoritet hotas. Lögner hotar att läcka ut, och nya, små, alltför lätta lögner, och möjligen någon underlåtelsesynd, lockar.

Inte är detta någon av de mest klassiska Ibsenpjäserna, men den är likafullt ordentligt hopsnickrad. Någonting måste någon gång brista, och frågan är bara vad som blir kvar efteråt, eller om det går att släppa på trycket på annat sätt. Förutom Oidipus går tankarna till Markurells i Wadköping: skillnaden mot dessa är dock att huvudpersonen här är den som sitter på all information, och det är ingen liten skillnad, utan en allt avgörande: det är skillnaden mellan en skurk och en hjälte.

Read Full Post »

Så var det över: sista boken i huvudserien om Skivvärlden, Raising steam, är läst. Jo, jo, det kvarstår en del: en bok om Tiffany Aching, ett par som inte hade kommit ut i de nya utförandena när jag köpte dem, lite noveller och kringmaterial. Men ändå, den sista fullängdsboken är stängd, och solen får nu cirkla runt Store A’tuin utan att Terry Pratchett kommer och tittar till vad som sker.

Ska man läsa boken som en möjlig avrundning? Ibland känns det som att författaren medvetet försöker få så mycket som möjligt att glida in, och av de återkommande figurerna är det egentligen bara häxorna i Lancre som gås förbi. Moist von Lipwig är fortsatt inte min favorit, men här finns också en rätt stor dos Sam Vimes, trollkarlarna får en roande egen liten tablå, och även en del mindre figurer får hastigt passera.

Det som hänt här, och titeln antyder, är att järnvägen äntligen uppkommit, i enlighet med Skivvärldens lagar hastigt och påfallande komplett: det tar inte lång tid från fungerande ångmaskin till att en linje dragits från Ankh-Morpork till Uberwald och naturligtvis visar sig viktig. Det som står på spel här är snarast det som Vimes lyckats uppnå: såväl den nya freden mellan dvärgar och troll som vättarnas nyfunna status som tänkande varelser.

Problemet ligger hos dvärgarna: de konservativa, närmast religiösa ledarna i djupen som med ovilja ser på framstegen och nu vill vrida klockan tillbaka: en något oväntad grupp att ha som motståndare i en bok som annars handlar huvudsakligen om järnväg. Kapten Morot dyker inte heller upp, vilket också är konstigt, men kanske ville Pratchett inte behöva ta tag i att han sedan tidigare har status av dvärg? I vilket fall, så är känns handlingen något ostadig: länge utspelas järnvägens utbyggnad och dvärgarnas motstånd tämligen parallellt, med en olycklig korsning halvvägs igenom, vilket gör att det känns som Moist får det lite för lätt: Pratchett får istället använda Vetinary som draglok för att få saker på plats till slutet, med vad som väsentligen är en lång stridsscen på ett tåg som dock känns ganska tam.

Sista boken och avstigning för samtliga: inte ovärdigt, men kanske lite mindre fantastiskt än vad jag hoppats på.

Read Full Post »

John Lindow har med Trolls: an unnatural history skrivit en bok med en klar men lite ledsam förtjänst: den känns alltför kort. De gränsvarelser den handlar om, såsom många varelser från folktro betydligt mer svårfångade än vad moderna roll- och datorspel vill göra gällande, skulle säkerligen kunnat diskuteras på minst dubbelt så många sidor utan att ämnet tömdes. Visst, de klassiska höjdpunkterna, som fornnordisk mytologi, Asbjörnsen och Moe, Ibsen, Lagerlöf, Fröding, Bauer och Jansson passeras alla, men likväl missas mycket – Ludentuss, och Bland tomtar och troll, Karius och Baktius, eller för den delen att min farstu nu borde vara knökfylld.

Nåväl, det som faktiskt sägs är på det hela taget rimligt. Det presenteras tidigt en teori om hur även människor som kanske egentligen inte tror på troll kan få syn på dem om de är i rätt sinnestillstånd och får lagom lite intryck från omgivningen, men denna teori dras inte alltför hårda växlar på, utan istället försöker Lindow i alla fall i någon mån ringa in trollens natur: de sågs inte som mänskliga eller normala, men därutöver kan de historiskt ha varit lite vadsomhelst: magiker, vandöda, bärsärkar eller mörkhyade människor. Lindow vill ha dom till antisociala, men jag skulle nog snarare säga att det som verkar förena dem är avsaknad av präktighet: troll kan ibland vara goda eller i alla fall ofarliga grannar för den som inte stör dem, men även då är de grovkorniga och inte helt rumsrena.

Boken är som sagt läsvärd, och formatet gör att det är svårt att tröttna på dem, men trots ett tappert försök så känns det ändå som vissa aspekter på trollen fortfarande kunnat hålla sig undan och förbli fria. Fast det är nog som det skall vara.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »