Att folk försöker göra sig en hacka på gamla välkända figurer är välkänt. Att Adrian Conan Doyle – son till sir Arthur – tillsammans med John Dickson Carr således skrivit ihop några berättelser om sin fars mest kända skapelse, baserade på fall som nämnts i förbigående, och publicerat dem under namnet Sherlock Holmes bedrifter är således inte ämnat att förvåna. Samlingen är inte helt oäven, men visar upp ungefär samma variation av fall, från de lätt genomskådade till de mer fantastiska, som faderns, låt vara att variansen är något lägre. Man får inte se något riktigt lysande, och Holmes iaktagelseförmåga i bisaker är ganska snålt tilltagen, men berättelserna når heller inte de bottennivåer som kom från ursprungsförfattarens penna. Bäst är kanske berättelsen om det låsta rummet, vilket inte är helt förvånande när man betänker vem den ena av författarna är – även om han inte sägs ha varit den som skrivit lejonparten av detta.
Ett par randanmärkelser måste dock göras: dels så motsägs med flit ibland det Arthur Conan Doyle själv skrev, vilket drar ner betyget. Detsamma gör det faktum att Holmes här faktiskt yttrar »elementärt, min käre Watson«; ett av världens mest kända citat som aldrig sagts. Sådant går givetvis inte för sig. Något som däremot är ganska skönt är att till skillnad från när Hercule Poirot är i farten så är sluten inte alltid helt tillfredsställande för de goda; fästmän som dödar fästmöns släktingar åker dit utan att fästmön kompenseras, och detta trots att Holmes principer inte på samma sätt som hans belgiske kollegas likställer vad som är enligt lagen med vad som är rätt.
Nåväl, som slutomdöme: om du läst alla originalberättelser och vill ha mer i samma stil så är denna bok något att titta närmare på. I annat fall bör man nog först vända sig till den äldre Conan Doyle.
