I min bokhylla har länge stått två band med fyra shakespearetragedier som en gång hört hemma i ett bibliotek. Jag har inte kommit mig för att läsa dem förrän nu; jag tror ett tidigare försök strandade på språket, som är från tidigt nittonhundratal, med pluraländelser och två betydelser på ordet ›vi‹.
Romeo och Julia har jag visserligen fått läsa i gymnasiet (vi fick även se Baz Luhrmans filmatisering). Detta verk avviker kanske mest från de övriga; karakteriseringen som »komedi som slutar olyckligt« är välfunnen. Till skillnad från de andra finns här ingen egentlig skurk; Tybalt är förvisso högdragen och stridslysten, men han är inte den som driver handlingen. Detta är en del av pjäsens styrka, då det är det olyckliga öde, på samma sätt som i Kung Oidipus, som är ansvarig för olyckan, inte en teaterskurk. Tyvärr ingriper detta öde inte helt lyckat i slutet; fram till dess har det varit äran och andra känslor som tvingat fram den ena olyckliga tilldragelsen efter den andra, men för att det hela skall sluta olyckligt måste det till en tillfällighet som hindrar broder Lawrences sändebud från att nå Romeo.
Det är lämpligt att Hamlet gjort de båda älskande sällskap i samma volym; båda har mycket större inslag av lättsinne och i båda så är det främst de goda som orsakar att det blir någon pjäs av det hela. Hamlet är, såsom Frans G Bengtsson framhållit, den ende av de tragiska hjältarna som är riktigt intelligent; han styrs minsann inte av några känslostormar utan av en långsam hämndlystnad. Tyvärr låter sig hans ordvitsande inte riktigt översättas, och man går således miste om en hel del fina poänger.
Av helt motsatt kynne är Othello; värdig, men känslosam. Här följes handlingens enhet, allt handlar om hur Othello låter sig luras av den genomonde Jago och till slut, galen av svartsjuka, mördar sin älskade Desdemona. Jago är så mästerligt intelligent att pjäsen nästan förstörs; man får aldrig någon riktig chans att hoppas att det skall gå väl innan det till slut går åt helvete med allt.
Detta får man å andra sidan i Kung Lear (eller »Konung Lear«, som det står i min upplaga). Här har man inte mindre än trenne onda genier som driver handlingen framåt, men samtidigt som de är mindre intelligenta än Jago är det också mer mänskliga. Jago är bara ond; man förstår aldrig varför han är sådan eller hur han kommit så i Othellos gunst. Det sista är förvisso också sant för de smilande, otacksamma döttrarna i Kung Lear, men där finns i alla fall ett element av klar maktlystnad med som gör att de går att greppa om. Tragedin blir också större av att det faktiskt finns så många goda krafter som verkar för att hindra ondskan, och även om de skändliga inte får triumfera – i alla fyra pjäser straffas skurkarna vederbörligen med döden – så lyckas de ändå ställa till med många fula ting.
Som sagt är det dock svårt att säga hur mycket som gått förlorat vid översättningen; det är bara från andra källor jag vet att när Hamlet säger »Gå i kloster, Ofelia!« så är det i original en ordlek: »nunnery« kunde förutom ›kloster‹ även betyda ›horhus‹. Nä, att läsa dessa har varit trevligt, och aptiten har helt klart väckts att läsa mer av Barden, men då skall det nog vara på originalspråk. Med utförliga noter.
