Sveriges historia är förvisso inte enbart dess konungars, men ändå tycks dessa ständigt vara den grund man börjar från när den stora historien skall skrivas – undantaget 1400-talet, då riksföreståndarna får spela denna roll, och 1700-talet, då riksdagens makt helt omöjliggör sådana företag. Karl XII är väl kanske det främsta exemplet; speciellt som han har fördelen av att kunna tolkas såväl som tragisk hjälte som demonisk förhärjare och således kan göra nytta som antingen postivt föredöme eller negativ avbild att undvika.
Frans G. Bengtsson utgår från hjältetolkningen. För honom är detta en grundsats, något som inte låter sig ruckas på. Därigenom reduceras subjektet för skildringen: Kungen och Hjälten kan endast svårligen fås att dela kropp, i synnerhet i eftervärldens ögon. Den Karl XII som målas upp är således endast krigsherren, av politik ointresserad, som när sådan drabbar honom står oförstående. På detta sätt låter sig det polska äventyret förklaras som baserats på hans oförmåga att förstå Polen. Man förstår av skildringen att det förvisso inte var så ödesdigert som man kan ledas tro; det ödade tid, men den stora nackdelen därav är snarast att invasionen av Ryssland kom att ske det abnorma året 1708. Således är det inte Hjältens fel, utan snarare de krav rollen ställer på ödets makt, som får det senare företaget att misslyckas så fatalt: helt plötsligt tycks alla underlydande ha drabbats av en svår släng av inkompetens, och tillsammans med vädrets makter, tidigare så bevågna kungarna av Sveriges och dessas krigiska påhitt, så tvingade detta fram katastrofen vid Poltava, Lewenhaupts kapitulation, och den skriande osmanska inkompetens som gjorde att föga kom av att Peter den store på egen hand lyckades försätta sig i en minst lika prekär situation som Karl XII:s efter Poltava.
För dagens sinnen, för vilka Hjälten är något som endast förekomma i sagans värld, speciellt efter att all källkritik dit förpassat de flesta av de tidigare exemplen på sådana, framstår således skildringen inte som speciellt trolig. 1900-talet har sällsamt effektivt utrustat oss med ett tvivel på sådana figurer, något som Bengtsson själv påpekat. Eftersom hans skildring dock byggts på sådan grund, ehuru han ibland erkänner hjältens felgrepp och brister – vilka snarast framställas som nu glömda dygder –, så blir den ganska osmaklig, speciellt som en hel del än vidrigare tankegods från samma tid följt med. Påverkan från Gobineau kan ohöljt skönjas, och stycket där Rysslands historia och Peter den store behandlas, liksom det inledande om Karls härkomst, betecknande kallat »Gammalt blod«, är faktiskt vämjeliga att läsa.
Verket är dock inte bara bemängt med brister, ty Bengtsson är en skicklig skribent och stilist, och även om hans essäer är långt bättre, så är dock grundarbetet gediget. De historiska skeendena verkar väl skildrade, pokulerandet i Karls huvud ofta väl genomfört, och ibland infinner sig den Bengtssonska trevnaden. Trots detta är det nog idag de som är intresserade av författaren snarare än objektet som skall läsa detta verk.
