Efter att Stig Hadenius på DN Debatt get luft åt sin åsikt att brottslingar borde hängas ut, med bilder, har reaktionerna inte låtit vänta på sig. Det flesta verkar ha den i mitt tycke vettiga åsikten att vi inte skall låta medierna döma i sådana här fall, och att publicering skall vara restriktiv. Hadenius åsikt att bilder bör publiceras på alla sådana fall eftersom det skulle kunna göra folk med uppmärksamma, och frågar
Kanske hade Englas mamma inte låtit sin dotter cykla ensam även om det var ljus eftermiddag och de båda hade mobilkontakt? Bara de vetat om faran.
Jo, det skulle de.
Den man som nu erkänt brottet bodde två mil bort, och den senaste gången han dömdes för sexualrelaterad brottslighet (blottande) var för åtta år sedan. Med såpass lösa kriterier så blir föräldrarna nog tvungna att flytta till Norrland om de vill kunna känna sig trygga. Trygghetsvinsten är minimal; antingen får föräldrar aldrig klippa navelsträngen eller så får man faktiskt acceptera den låga risken att som det innebär att leva i ett öppet samhälle.
Tyvärr verkar det dock som mediernas, förvisso bräckliga, motstånd mot att publicera namn är på väg att kringgås nu i internets glansdagar. Om detta talade PO Yrsa Stenius i P1:s publicerat. Men, och detta påpekar hon visligen själv, på internet är man tvungen att själv söka upp denna typ av information. När aftonpressen tapetserar staden med löpsedlar finns det knappt någon möjlighet att gå utanför dörren om man vill undgå att meddelas namnet på den senaste mördaren.
Det som tyvärr troligen blir resultatet av sådan information är snarare det motsatta vad Hadenius tror: inte färre brott, utan fler, den här gången riktade mot forna borttslingar. Man kan förvisso fråga sig om man efter avtjänat straff inte borde få ytterligare vård, men detta är återigen samhällets, inte den enskildes, ansvar. Det som framgått av den senaste veckans stohej visar att det tycks finnas mycket att göra på detta område innan det är dags att kapitulera för medborgargardetänkandet.
