Roms fall sätts normalt till år 476 efter Kristus, det år vandalerna intog den eviga staden. Vid det laget hade den dock närmast förvandlats till en provinsiell angelägenhet. Västrom hade tidigare styrts från andra städer, men den grekisk-latinska kulturens verkliga centrum låg långt österut, i Konstantinopel. Där kvarlevde det Östromerska riket, eller Bysans, i nära tusen år till. 1453 föll dock även det sista resterna, och kvar av det romerska riket fanns egentligen bara två saker: dels titeln »romersk kejsare«, som i väst kvarlevde som beteckning på härskaren över det Tyska riket, och i öst i titeln på härskaren över »tredje Rom«, Moskva, dels påvedömet, med säte just i Rom.
När Östrom väl föll hade ännu inte de sista resterna av prestige kramats ur korstågsbegreppet (Sten Sture lyckades få ett krig mot Ryssland förklarat som korståg av Alexander IV, historiens kanske mest ökände påve), och påven Nikolaus V började predika för detta. Han dog 1455, innan något reellt hade kommit ur hans ansträngningar, och man valde således snarare en krigsfähig påve än en teolog. Calixtus III (Alonso Borgia, ovannämnde Alexanders morbror) hade tidigare utrotat det albigensiska kätteriet, och även om han försökte få till stånd ett korståg så misslyckades han, liksom sin efterträdare. Det återstår dock ett minne av hans ansträngningar, både i katolska och protestantiska riken, även om – eller kanske på grund av – orsaken till dessa gått förlorad. Till påminnelse om korståget skulle nämligen alla kyrkklockor ringa klockan tolv på dagen. Således kvarstår påminnelsen, men vad det var som skulle kommas ihåg har glömts sen länge.
