För två gånger tjugo år sedan mördades Martin Luther King, en av ledarna för den amerikanska medborgarrättsrörelse som lyckades få USA att göra sig av med de segregationslagar som dittills hade hindrat de stolta orden i självständighetsförklaringen om hur »alla människor är skapade jämlika«, ord som King själv använde i sitt tal 1963 i Washington vid Lincolnmonumentet, ett tal som hölls inför 300 000 människor, sim samlats inte bara för att demonstrera för svartas rättigheter utan även för vänsterfrågor som jobb – även om president Kennedy hade fått arrangörerna att dämpa tonen. Talet är med rätta ihågkommet som ett av de bästa i den amerikanska politiska historien, tillsammans med Lincolns tal i Gettysburg som alluderas till i inledningen:
Martin Luther King var baptistpastor, och använde ofta ett bibliskt språk i sina tal, något som framstår med all önskvärd tydlighet i slutet av det tal han höll dagen innan han sköts av James Earl Ray:
I talet hade han då precis talat om ett tidigare mordförsök mot honom, och hur ett plan han åkt med hade blivit försenat på grund av säkerhetsgenomgången för att skydda honom.
King hade 1968 till viss del börjat tappa greppet om medborgarrättsrörelsen, och grupper som inte höll med om hans ickevåldsprinciper började växa sig starka. Efter hans död släpptes dessa krafter loss, och redan samma natt bröt våldsamheter ut i städer över hela USA. Ett undantag var Indianapolis, där Robert Kennedy hade planerat att hålla tal till väljarna, men istället fick meddela dem den sorgliga nyheten.
Två månader senare sköts även han till döds.
