Feeds:
Posts
Comments

Archive for maj, 2009

Så var då DN-listan över de viktigaste svenskarna klar. Efter sago-fadäsen har det inte varit lika illa, även om fånerier som Svennis och Lill-Babs är kvar. Nå, jag får väl fåna mig lite själv då. För att mildra omöjligheten i det hela en aning har jag valt att göra två listor: en med politisk-historiskt och en med mer litterärt perspektiv; det gör dem något ensidiga men samtidigt mindre godtyckliga.

Politiken först, icke speciellt originellt:

  1. Gustav Vasa: Bara att ha satt sista spiken i Kalmarunionens kista vore nog, men kung Gösta införde samtidigt ny religion, orsakade enorm kulturell förstörelse och påbörjade omvandlingen till modern stat, bland annat genom att stenhårt krossa uppror. Viktigast, men knappast trevligast.
  2. Axel Oxenstierna: Sveriges störste statsman organiserade den nya starka staten och lade grunden för den starka ämbetsmannatraditionen och höll Sverige kvar i trettioåriga kriget, en av få gånger Sverige verkligen varit med och skrivit världshistoria.
  3. Karl X Gustav: Den kanske minst tilltalande av stormaktstidens kungar är samtidigt den vars krigiska verk blivit mest bestående. Utan honom vet man inte vilket språk skånska, halländska och bohuslänska hade varit dialekter av.
  4. Gustav II Adolf: Beslutet att gå med i trettioåriga kriget kan vara det enskilt viktigaste någon svensk fattat. Resultatet blev oerhört lidande för många, men även en ny diplomatisk ordning födelse och ett Europa som inte längre orkade föra krig inbördes enbart för att en stat skulle pracka på en annan sin religion.
  5. Per-Albin Hansson: Höll Sverige utanför Andra världskriget och lade grunden för välfärdsstaten.
  6. Karl XIV Johan: Den som förmådde stoppa de eviga krigen med Ryssland, genom att ersätta Finland med unionen med Norge.
  7. Karl XII: Hade stormaktsväldet gått under även om han inte marscherat in i Ryssland? Troligen. Hade det gått så fort? Knappast.
  8. Birger Jarl: Såg till att en gång förena landskapen till ett land. Var kanske inte den som grundade Sverige, men fick det att ta stora kliv framåt.
  9. Arvid Horn: En karolinsk general som blev fredsivrare. Under hans färla blev Sverige ett med den tidens mått mycket demokratiskt land.
  10. Karl XI: Minskade adelns makt, och stärkte ämbetsmannatraditionen. Det ständiga knektehållet (som felaktigt kallas indelningsverket) blev en av orsakerna till att stora nordiska kriget blev så förödande.

Litterturlistan är svårare att motivera; mina kulturhistoriska kunskaper sitter uppenbarligen inte lika hårt som de politiska. Förhoppningsvis är den ändå någorlunda rimlig. Urvalet är gjort efter inflytande genom tiderna, viss extra tyngd givet åt nutiden.

  1. Olaus Petri: Hans och Laurentius Andeæs bibelöversättning stod sig i fyrahundra år, och är en av de viktigaste pelarna i det svenska språkbygget.
  2. Carl Michael Bellman: Svensk kulturs stora geni. Skulle tillhöra världslitteraturen om han skrivit på ett större språk.
  3. August Strindberg: Kanske inte den bäste skönlitteräre författaren, men onekligen den mest inflytelserike. Sysslade med allt som tänkas kan, intog alla tänkbara positioner i debatten. Skildrade Sverige ur fler perspektiv än någon annan.
  4. Astrid Lindgren: Förmodligen den mest älskade av svenska författare; den som definierat hur en lycklig barndom kan se ut och inympat en längtan tillbaka till naturen.
  5. Evert Taube: Har levererat stora delar av den svenska visskatten.
  6. Fredrika Bremer: Första svenska skönlitterära författaren som fått internationell spridning, och dessutom tidig feminist.
  7. Carl Jonas Love Almqvist: Provocerande, mångintresserad, landsflykting.
  8. Selma Lagerlöf: Har inspirerat och fortsätter inspirera författare över hela världen.
  9. Gustaf Fröding: Fortfarande läst och älskad, tonsatt och spelad.
  10. Olof von Dalin: Sveriges första journalist och tillsammans med Strindberg och Petri en av de vars gärning utgör en milstolpe i svenska språkets utveckling.

Den med sinne för detaljer kan notera att jag tagit med vissa personer högt upp på listorna som herrar författare och gratisreklambeneficienter inte tagit med på sin. Därifrån kan man dra slutsatser om vad jag anser om den som inte ligger långt ifrån sanningen.

Read Full Post »

Vad skulle du göra om du en vacker dag finner att din herde ligger död med en spade genom sig? Om du var som de flesta får skulle du nog lugnt beta vidare. Så inte Miss Maple, ansett som det klokaste fåret i Glennkill, och kanske hela världen, och den som kommer närmast beteckningen »huvudfår« (förlåt) i Leonie Swanns Glennkill. Hon tycker tvärtom att fåren bör göra något åt saken, eftersom herden George har tagit så väl hand dem, ja, till och med läst för dem: både dålig romantik, böcker om fårsjukdomar och en deckare (som han dock slängde ifrån sig halvvägs). Så fåren har nog fått veta hur detektivarbete skall gå till, även om de kanske inte riktigt förstår allt som har med människor att göra. Som att slaktaren kanske inte är den farligaste mannen i byn, eller vad det där pratet om offerlamm, kött och hö går ut på. De är således får, men knappast fårskalliga. De tänker annorlunda, upplever världen annorlunda, men är samtidigt ibland väldigt mänskliga.

Som detektiver kompenserar de bristen på förståelse och oförmåga att kommunicera med en stor kapacitet för att avlyssna samtal och förmågan att lukta sig till känslolägen. Deras naivitet är ofta komisk men alltid empatiskt skildrad, och blir en effektivt variant av de minst förståendes perspektiv. Dock gör deras svårighet att riktigt interagera med omgivningen att själva mordgåtan löses  mindre med skarpsinnighet än med tur; det är många indicier som de bara råkar snubbla över. Detta gör dock inte så mycket, eftersom bara det att läsa om dem, se dem interagera och växa som personligheter är kul nog. Ganska snart lär man sig att de egentligen alla är högst sympatiska, från matvraket och minnesmästaren Mopple the Whale över den filosofiska Zora till det svarta fåret Othello, där små kommentarer om en mörk bakgrund först får en att undra över om det skall till och bli maktkamp inuti flocken. Till slut står det dock klart att det är en betydligt trevligare bok än så – även om det förekommer en del mörkt materia, och boken till slut växer, från »bok med får i huvudrollen« till att behandla behovet att möta sin fruktan.

Om man skall klaga på något är det väl främst att deckargåtan är något svag, och att den lista över Dramatis Oves som föregår berättelsen tyvärr förtar en av de tidiga effekterna. Dessa fläckar är dock små, och boken rekommenderas härmed varmt.

Read Full Post »

Oslo

Russ vid slottet

Studenter vid slottet

Vad gör man när det är första maj och Göteborg av ren envishet bestämt sig för att fortsätta med alla tiders väderrekord en dag in på även nästa månad? Sätter sig på en tre-och-en-halv-timmas bussresa till Oslo för att gå på födelsedags– och-inflyttningsfest, såklart. Efter en del malörer med uppochnedvända kartor och falerande telefonnummer kan man i alla fall dag två se byn och göra viss observationer:

  1. Oslo är rätt fullt med tiggare. Otimida är de också; två förfrågningar under fem minuters vistelse på järnvägsstation.
  2. Osloborna är galna i statyer. Ungefär en i varje kvarter i innerstan tycks vara idealet.
  3. Norska studenter tycks ligga före de svenska i mognadsgrad, ty där de senare brukar vänta tills de kommit in på en teknisk högskola innan de iklär sig overall och krälar runt på stan gör de norska det redan under sista året på gymnasiet. Det är lätt surrealistiskt attg gå på Karl Johan och se rödklädda ungdomar överallt.
  4. Litteraturhus är fina. Såna borde vi ha i Göteborg också. Fast det blev inte så mycket tid där, förutom intagandet av schysst men dyr lunch. Synd, det hade varit kul att försöka läsa på norska.
  5. Norrmännen verkar fina på det där med att lämna natur i innerstan. Från Vigelandsparken går en liten å som tycks få flyta tämligen ostört i delar av sitt lopp, med en fin gångstig brevid. Och Bygøy hyser förutom skeppsmuseum även levande landsbyggd.
  6. Norrmän tycks inte som svenskar bestämma sig för att efter Valborg är det sommar och lättklätt som gäller. Min teori är att de håller sig till syttende mai istället.

Detta var de rön som hanns med under lite mindre än två dygn, fördjupade studier får anstå till semestern.

Read Full Post »

Människan tycks ha svårt att släppa greppet om en bra berättelse: vi vill ständigt ha mer. Finns det inget ur ursprunget hittar vi på själva, med resultat som spänner från pornografiska Harry Potter-berättelser till Aeneiden. Medeltiden var inget undantag, och de utbroderingar som skedde runt fyra bifigurer i Nya testamentet – Judas Iskariot, Maria Magdalena, Pontius Pilatus och Josef av Arimataia – är vad Dick Harrison skildrar i sin Förrädaren, skökan och självmördaren.

Boken har annars främst uppmärksammats på grund av det förord där Harrison, efter att det under uppseendeväckande former uppdagats att han haft ett förhållande med en doktorand med ett mindre lyckat slut, ger sin syn på detta. Kanske inte jättekonstigt, men när någon utnämner sin chef till Pontius Pilatus inkarnerad och implicit kallar någon hora, så är det klart det tar fyr (även om han själv utmålar omständigheter som kan tolkas förmildrande).

Nå, förordet behöver man ju inte för att läsa resten. Denna är väl ungefär vad man är van vid från Harrison: kompetent, lärt, säkert, men egentligen något som får en att gapa av förundran. Det är gediget, en bok man är rätt nöjd med att sitta och läsa men inget man inte kan undvara. Betyget står helt enkelt i tämligen rak proportion till intresset för ämnet.

Eller snarare ämnena: det är fyra tämligen fristående berättelser som presenteras, låt vara att detta görs likartat: först kort introduktion, sedan citering ur Bibeln, därefter apokryfer, gnostiska och judiska källor, och till slut en redogörelse för hur myten kom att utvecklas, hur Judas blev fylld av ånger och begick ett värre brott mot sig själv genom att tvivla på nåden och spilla sitt eget liv, hur Maria Magdalena gled ihop med andra bibliska kvinnor och gick från att vara apostlarnas apostel till reformerad hora, provensalskt frälsarhelgon och modern romanfigur, hur Pontius Pilatus utvecklades dels till helgon, dels även han till självspilling, beroende på kristen kulturkrets, och till slut hur Joosef av Armiataia blev kristnare av England och väktare av den heliga Graal. Var och en av berättelserna bjuder på sina poänger, även om Maria Magdalena enligt mig är den mest fascinerande, troligen då hon är den mest mångfacetterade.

Behovet av berättelser är som sagt stort, och det hade varit välgörande om Harrison hade lämnat mer utrymme för reflektioner över detta – nu blev det lite väl knappt med sådant. Det hade varit intressant att se jämförelser med även mer moderna myter, eller diverse fenomen kring figurer vi alla innerst inne vet är fiktiva. Nu är det som sagt en gedigen, men knappast lysande bok.

Read Full Post »

« Newer Posts