För nöjes skull

För någon vecka sedan fanns i Svenska dagbladet en understreckare införd som behandlade berättelserna om Per Stigman, beredskapstida historier för barn som manade till motstånd mot tyskarna och hållande på den svenska urgamla bondefriheten. Intressant i och för sig, men knappast något jag tagit upp här om det inte varit för att dessa jämfördes med de senaste dagarnas läsning: Vilhelm Mobergs Rid i natt! som även den nyttjar den historiska romanen för att diskutera samtiden (däremot är det inte en allegori, som påstås i artikeln; allegorier är merendels tämligen ointressanta historier där man kalkerat en berättelse på en annan, och Moberg är mer sofistikerad än så). Den som inte läst boken och ogillar att få slut avslöjade bör inte läsa understreckaren; det räcker att skissera huvuddragen:

Bönderna i Brändebols by har just överlevt den hårda vintern 1649-1650, ovanligt sträng och lång efter en ovanligt dålig sommar, till och med för lilla istiden. Då kommer nya bedrövelser: en tysk herreman har inrättat ett säteri och byn ligger inom frihetsmilen, vilket förvandlar byborna från skattebönder till adelsbönder. Herr Klewen är van vid livegna underlydande, och tvingar bönderna till dagsverken. Endast Ragnar Svedje står emot, misshandlar en av herr Klewens män när denne vill tvinga honom att lyda och flyr till skogs. En präst som reser till herredagen i Stockholm tar sig an hans sak, och samtidigt går budkavlen.

I understreckaren framstår det som detta väsentligen är en korrekt bild av hur det kunde tillgå de där åren efter den stora freden. Många andra detaljer som anförs är det också, men själva huvudhandlingen är till stora delar vinklad eller tillspetsad. Adeln utökade förvisso sin makt vid tiden, och bönderna sökte faktiskt klaga vid mötet 1650; men de bondeplågerier som beskrivs vara snarast undantag, och adeln satt knappast med all makt på hand; tingen var knappast de härdar av korruption de utmålas som. Det var heller knappast prästerna som ledde protesterna, utan borgarna – prästerna var snarast de mest vankelmodiga.

Språket förtjänar att diskuteras. Boken är nämligen skriven på pseudoarkaiska; många gammaldags vändningar och uttryck, men knappast någotsånär rimlig; hade man velat låta gammaldags hade det gått att ordna med mindre iögonenfallande medel. Nu låter det mest bara konstigt. Språket gjorde det svårt att ta sig igenom de första femtio sidorna, innan jag vant mig ignorera det. Det lyckas dock någon gång, och när Svedje då uttalar sig låter det som han lyfts ur en isländska saga, men för det mesta blir det bara platt och fånigt (»Det sägs, hon icke är förmer än en horkona«).

Allegorianklagelser var det också, ja. Det torde vara allom uppenbart att boken tillkommit som en appell i samband med kriget: Böj inte huvudet för övermakten! Kämpa emot! Bättre dö stolt än leva i träldom! Samtidigt är det bittert: övermakten är stark och har många lemmar, och även om överlöpare bestraffas får den som böjer nacken kanske leva i ro, som hund i koja istället för ulv under himlen. Det finns även förståelse för den som av feghet väljer att följa det minsta motståndets lag: även om den fege aldrig får frid, och rädslan inte kan ursäktas, så är den i alla fall fullt begriplig.

När jag läst ett par kapitel trodde jag som sagt att språket skulle hindra mig från att avsluta boken. Nu är jag glad att jag inte gjorde det. Även om de historiska bitarna är lätt suspekta, och jag inte riktigt inser vad en viss sidohandling tillför, så är det ändå ett läsvärt och modigt ställningstagande i en svår fråga för den som orkar ta sig igenom språkeländet.

Read Full Post »