Eftersom vi tekniskt sett inte bodde i Schweiz utan Frankrike, och eftersom vi egentligen bara åt schweizisk mat en kväll och fransk två, så är det lite svårt att uttala sig om de två kökens kvalitet. Nåväl, försök är till för att göras:
Som redan nämnts så äter fransoserna kvällsmat sent på dagen; halv sju tycks vara normalt öppningsdags. Försöker man komma runt detta riskerar man få mindre bra mat: när vi gjorde just det i Annecy var resultatet också mindre roligt: för- och huvudrätt var väl acceptabla, men efterrätten var tydligen mikrad. Inte OK.
Fransk lunch åts i Chamonix, på vad det verkar för fransmännen acceptabel tid. När vi frågade vad dagens rätt var trodde vi dock vi hamnat långt norröver: svaret var nämligen (på fullt acceptabel engelska) »tripe«. Eftersom ingen kände för inälvsmat åt C istället Pasta Carbonara, medan jag och P beställde öring, och M tog musslor (vad H ät har jag glömt). Öringen visade sig tämligen smakbefriad, men musslorna var goda. Så långt såg det mörkt ut på den franska bänken.
Samma kväll kom dock vändningen, tillika resans kulinariska höjdpunkt: fransk, fin restaurang i Saint Genis, trerätters och ost, lokalproducerat vin att dricka, och utmärkt betjäning. Eftersom man skall ta seden dit man kommer (ett av dessa märkliga ordspråk som tycks säga motsatsen till vad som åsyftas) tog jag till förrätt grodlår, inbakat i någon slags potatisbaserad pannkaka, till huvudrätt anka, och till efterrätt crème brûlée: grodlåren var i sig tämligen smaklösa, men befann sig i en mycket god örtsås, ankan var fantastisk, med varma vindruvor och mycket god potatisgratäng i miniatyrformat, och crème brûlée var gott, ehuru jag i efterhand kom på att något svalare troligen hade varit en bättre avslutning. Osten, avnjuten före efterrätten, var varierad och genomgående välsmakande, men att bara å höra namnet en gång på franska hjälpte inte minnet: det enda jag kom ihåg att jag ätit var Roquefort.
Sista kvällen skulle det äntligen ätas schweiziskt. Efter att ha trotsat kvällstrafik och dåliga kartor hittade vi den för ändamålet utsedda restaurangen. Det schweiziska köket är väl egentligen bara uppmärksammat för en enda rätt – fondue – vilket också tre av oss tog, medan M åt rösti och korv. Ingen av oss fann anrättningarna vara något så värst; korv med potatis kan man göra jsälv och för ostfondue är det enda egentligt stora pluset att den har en sällsport trevlig rekommenderad ackompanjerande dryck: te. Annars smakade det ungefär som man kan vänta sig att smält ost och billigt bröd skall smaka.
Slutsatser: Franska köket är utmärkt, om man är beredd att betala för sig (och kan vänta till öppningsdags), medan det schweiziska kökets relativa obemärkthet är välförtjänt.
