Så har nu Orm till slut kommit tillbaks till plundrat hem med bulgarguldet säkrat, Olof Sommarfågel har fått sin hämnd och sin brud, och alla har fått leva lyckliga i alla sina dagar. Dags således att summera detta läsprojekt: syftet har ju egentligen endast varit att bättra tyskan under nöjsammast möjliga former. Strängt taget är det väl bara bivillkoret som kan utvärderas någotsånär: föga förvånande har det varit lagom ansträngande och faktiskt tämligen roande – som läsupplevelse betraktat slår Die Abenteuer des Röde Orm rätt mycket som jag förstått mer av, och skulle så gjort även om jag inte haft facit tillhanda, samtidigt som den varit mer lättillgänglig än en del material jag läst på språk jag egentligen behärskar bättre.
Vad det gäller den bättrade tyskan tror jag mig ha märkt att en hel del ord fastnat som jag tidigare inte kunnat alls eller endast haft ett löst begrepp om. På lite högre nivå har jag väl vant mig en aning vid de tyska meningarnas något främmande uppbyggnad. Däremot tror jag knappast att min förmåga att själv göra mig förstådd har ökat nämnvärt.
Som bok att lära sig språk ifrån har Röde Orm en klar fördel, och en lika klar nackdel: den förra är att det är en väldigt konkret berättelse, den senare är Bengtssons lätt gammaldags prosa. I enlighet med det Bengtssonska idealet är det hela tämligen befriat från introspektion och med fokus på vad som syns, hörs och någon gång luktas; när det någon gång fuskas här tillgrips en konstruktion med att det är Orm som vid hög ålder berättar om sina äventyr. Den Bengtssonska prosan var dock redan i sin samtid lätt gammaldags, om än beundrad, med sina plurala verbformer som dock här faktiskt lyckas samspela ovanligt väl med texten.
Om ett försök skall göras att anmärka på översättningen får väl sägas att den i det mesta verkar tämligen acceptabel – förutom fadäsen med Tokes replik och en del märkligheter där siffror ändrats utan att man kan skönja någon vettig orsak samt en del utelämnade meningar är dock mitt allmänna intryck att Röde Orm på det hela taget verkar vara en något blekare figur på tyska: Bengtssons exakta, lätt gammaldags prosa verkar ha slätats ut lite mer än jag väntat.
Det hela får sägas vara ett lyckat experiment på det hela taget. Snart kommer ett par försök att läsa böcker på tyska utan att ha läst dem på annat språk först, vilket lär bli minst lika intressant.
