Visst är det ibland skönt att få läsa något där saker och ting är lika enkla som de var en gång i ens yngsta dar, där ondskan manifesterade sig som onda häxor och besegrades av modiga prinsar? Fast helst utan det där med veka prinsessor som svimmar när de äter lite fin frukt eller kommer i närheten av hederliga arbetsredskap och ligger där i hundratals år innan de får en kyss (och så finns det de som påstår att det är den moderna världens fel med konstig kroppsfixering och ovilja mot arbete). Då passar Neil Gaimans Stjärnstoft alldeles utmärkt: helt klart sagoaktig, men skriven av någon som haft vett att ta bort vissa av de där värsta konstigheterna.
Handlingen är i korthet att Tristan Thorn bor i byn Wall, belägen alldeles utanför en port till Sagolandet. En dag ser han och byns skönhet Victoria Forrester en stjärna falla, och han lovar att hämta den. Naturligtvis hamnar den inne i Sagolandet, naturligtvis är inget så enkelt som det verkar, och naturligtvis måste Ondskan i form av en häxa konfronteras innan allt slutar lyckligt.
Berättelsen behöver egentligen inte analyseras alls: den är uppfriskande direkt, klart förankrad i den västeuropeiska sagotraditionen (och med vissa andra inslag, som pythagorisk teori om sfärernas harmoni), och detta utan att egentligen någonsin lyfta något direkt från en annan saga. Men som sagt, det är ibland precis vad man vill ha.
