För lite mer än ett år sedan läste jag en liten hög Shakespeare-tragedier, däribland Hamlet. Då tyckte jag rätt bra om det hela, men ville i fortsättningen hålla mig till engelska och utförligt kommenterade versioner. Denna önskan stämmer rätt bra med vad jag fick i min Wordsworth-utgåva: det finns en hyggligt ordentlig notapparat, liksom en ordlista som dock är en aning knapp för en som icke har engelskan med modersmjölken, och naturligtvis, Shakespeare på originalspråk, förvisso lätt emenderad och moderniserad, men ändå lika fantastisk som vanligt.
Det är dock en ganska märklig pjäs: lång utav bara den, fylld med utläggningar om varjehanda, och med partier som knappt hänger ihop: Polonius skickar iväg sin tjänare Reynaldo för att spionera på sin son Laertes i Paris, men var detta slutar får ingen veta, Hamlet är tydligen fortfarande en student vid fyllda trettio, och trots att både Hamlet och spöket uppenbarligen är upprörda över att Gertrude gift om sig med Claudius och kallar det hela för incest, så verkar ingen annan finna det anmärkningsvärt. Samtidigt är strukturen rätt lös: det förekommer krigsförberedelser men inget krig, skeppsresor och piratattacker sker utanför scenen, och mitt i finns två skådespel i skådespelet inlagda. Detta är dock till viss del till pjäsens nytta: regissörer är nästan tvingade att skära i materialet, och varje regissör skär naturligtvis annorlunda.
Samtidigt måste det vara svårt att sätta upp pjäsen och få den att låta som något annat än en citatbok: det finns så mycket i den som blivit ordspråk och talesätt att det nästan är tröttande. Fast vem kan stryka Hamlets monolog om livets fåfänga och undran över vad som komma skall? Hamlet är annars som gör pjäsen; utan hans eviga ordvitsande och kvalfyllda tvekan hade det inte blivit så mycket av det hela, varken på handlingsplanet eller av bara-luta-sig-tillbaka-och-njuta. Intelligent är han, och därför har han svårt att förmå sig att ta den hämnd hans fader ålagt honom – skillnaden är tydlig mot den hetlevrade Laertes, som alltför lätt tar till svek och list i form av den förgiftade klingan, och när allt är slut skyller allt på Claudius. Hamlet tvekar ju till och med om spöket verkligen talat samling (och med tanke på att han undrar om livet efter detta så tvekar han tydligen på om det var ett spöke alls).
Osympatisk är han förvisso också ibland, som behandlingen av Ofelia: han formligen öser skit över henne (»Get thee to a nunnery«), innan han en stund senare sitter tillsammans med henne och ser på teater och kommer med fräcka vitsar – han tycks omöjligen kunna försitta en chans att driva med någon, såväl uppblåsta struntpratare som Polonius och Osric som Kungen får en släng av sleven, ja till och med hans faders spöke driver han med, och inte ens i hans sista stund kan han motstå att komma med en – »is thy union here?«, och syftar därmed inte bara på den pärla som lösts i vinet, utan även på drottningen, som nyss druckit och dött av samma gift, liksom den försoning kungen förespeglade Hamlet.
Det finns mer trådar att dra i – är spöket verkligen kommet från skärselden, eller är det en ondskans makt? Är Hamlet uppriktig eller ironisk när han prisar Fortinbras polska krig? Är han uppriktig med sig själv eller rationaliserar han när han avstår från att döda Claudius när denne är nedsänkt i bön för att kunna döda denne vid en tidpunkt då han säkert kommer hamna i helvetet? Resten är sannerligen inte tystnad, och Hamlet är väl värd att fortsätta att läsas och spelas.
