Det är nog tur att Pär Lagerkvists Ahasverus död bara är 130, glest skrivna, sidor i litet format, för annars vet jag inte om jag hade tagit igenom den så smärtfritt som jag gjorde: det är visst första delen av en trilogi, och då kanske man skall förlåta ett visst mått av obegriplighet, men detta var ändå mer poänglöst än vad jag riktigt står ut med.
Handlingen är i korthet att Ahasverus, dömd att evigt vandra för att han förvägrade Jesus vila på vägen till korsfästningen, kommer till ett härberge för pilgrimer. Där träffar han på Tobias, före detta soldat, och dennes före detta älskade, som han gett smeknamnet »Diana« men vars riktiga namn aldrig nämns, som numera försörjer sig på sin kropp. Eftersom Diana ser det som Tobias fel att hon är vad hon är, så präglas deras förhållande av bitterhet som endast ibland avlöses av mer ömma stunder. Hur som haver, de berättar sin historia, inklusive varför Tobias bestämt sig för att bli pilgrim. Efter det följer några händelser som för mig tedde sig tämligen banalt tomma, innan på slutet Ahasverus bestämmer sig för att han genomskådat Gud och dör.
Utöver detta vet jag inte vad jag skall säga: all handling känns bara som tomma händelser som följer på varandra utan all poäng. Som bok beträffat är det en enda stor axelryckning; det enda som väckte lite känslor var den milda irritationen över Lagerkvists tro att en mening inte är komplett utan en satsradning.
Lämna ett svar