Av Shakespeares krönikespel är det bara Richard III som fått riktigt status som hörande till hans absolut främsta verk. Detta med all rätt, för även om till exempel Iago kan tävla med Richard i manipulationsförmåga, så är det nog ingen annan skurk som riktigt griper tag i, och behåller greppet om, publiken på samma sätt.
Det börjar redan i första akten, med Richards tal om hur »the winter of discontent« har övergått i sommar tack vare hans brors uppstigande på tronen. Richard är dock långt ifrån nöjd därmed: han är puckelrygg och oskön, och bestämmer sig därför att vara en äkta skurk. Den goda föresatsen håller han sig sedan till, och sviker och bedrar allt och alla: bröder, brorsöner, hustrur, gamla vänner, små hundar, ja allt han kan komma över, tills han står där vid målet: kungakronan. Det värsta är dock kanske inte sveken i sig, utan att även de som ser igenom hans lögner ändå inte kan motstå hans locktoner: makt lockar. Makt må dock kunna vinnas med svek, men här kan den inte behållas med det, och så fort kronan är på hans hjässa bryter upproret ut, lett av en viss walesisk ädling av huset Tudor…
Richard III är naturligtvis en djupt politiserad pjäs: den handlar ju trots allt i slutändan om den kung drottning Elisabets förfader gjort uppror mot, och då var det ju inte gärna möjligt att skriva honom som annat än skurk (att det material han baserade pjäsen på också var fientligt mot Richard hjälpte knappast) – men vilken skurk! han övertalar en kvinna som tidigare ville se honom död för att han varit inblandad i morden på hennes far och make att istället gifta sig med honom, han använder ordskämt, vränger ord, och är fullständigt magnifik. Kontrasten mot Richard II är slående: även där förekommer uppror, men trots att även det är lyckosamt fördöms det å det strängaste.
Nu är det inte bara på grund av huvudpersonen som Richard III ännu är spelbar: även strukturen är stark. Fokus ligger helt på Richards blodiga väg mot tronen och hans hastiga fall från den, och den binds även samman av de profetiska förbannelser som utslungas vid ett tidigt stadium, samt av de spöken som dyker upp på Bosworth Field för att sätta sig upp mot Richard, som för ett ögonblick överväger att fly men som visar sig vara en mot publiken ärlig skurk, och stupar där efter att ha utropat sitt behov av en häst.
Richard III är en moralitet om ondskans (o)förmåga. Huruvida man skall förfäras av dess korrumperande, oemotståndliga kraft eller glädjas åt dess obeständighet är upp till var och en. En bra pjäs är det dock oavsett.
