Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas kan beskrivas som en isländsk saga, utspelad i femtonhundratalets Tyskland: hämnd, våld, och försök att korrumpera rättsprocesser, men inom en struktur där sådant egentligen inte tolereras eller ses som den ordning tingen en gång har. Huvudpersonen, en brandenburgsk hästhandlare, är på väg att korsa gränsen till Sachsen när han får reda på att slottet som övervakar gränsen har fått en ny herre. Denne lyckas lura Kolhaas att lämna två hästar i pant för att få resa in. När han sedan skall återta dem är de i uselt skick, utarbetade och illa fodrade, och den dräng som skulle tagit hand om dem är fördriven. Försöken att få upprättelse strandar på intriger från släktingar till ädlingen, och till slut ser Kolhaas inget val förutom att ta till vapen och göra uppror.
Michael Kohlhaas gjorde ingen stor succé när den skrevs i början på 1800-talet; dess rykte spreds istället i början på 1900-talet, och Kafka inspirerades mycket av den. Och nog kan man se spåren alltid; det lugna, konstaterande berättandet och känslan av absurditet känns helt klart kafkaartade (Kafkas stil har också kallats »kleistartad«). Berättelsen sägs vara hämtad ur gamla krönikor (vilket den också, i alla fall delvis, var), och något av detta finns kvar: när Kohlhaas gör uppror är det som man sitter och läser rapporterna till något hov, inte en berättelse direkt från det blodiga slagfältet.
Bokens början, med just upproret och till viss del den rättsprocess som ersätter det, är speciellt bra, i synnerhet stycket där Kohlhaas diskuterar huruvida hans beteende varit rätt eller ej med Martin Luther: Kohlhaas menar att då samhället inte gett honom den chans till gottgörelse som rättsystemet utlovar, så kan han inte längre betrakta sig som vanlig medborgare och har således egentligen inte gjort uppror. Luther håller inte med, men ser i vilket fall till att han får chansen att framföra sitt ärende direkt till kurfursten. Dess andra halva, och i synnerhet upplösningen, är sämre: först fylls den av en massa legalt finlir som snabbt drar ned tempot, och mot slutet tillkommer en del fantastiskt material som egentligen inte fungerar som mycket mer än utfyllnad och mystifikation. Detta till trots känns utgången helt i stil med premissen, och Michael Kohlhaas är som helhelt klart läsvärd.
