I vågen av böcker som blandar Jane Austen med diverse oknytt står Michael Thomas Fords Jane Bites Back ut genom att monstren inte invaderar hennes böcker, utan hennes eget liv. Jane skall alltså ett år före sin föregivna död ha förvandlats till vampyr, och framlever (framvandör?) nu sina dagar som Jane Fairfax, boklådeägarinna, i en amerikansk småstad, där hon tvingas se dels hur hennes egna böcker säljs medan hon sitter på en ny roman ingen vill publicera, dels hur diverse andra skändligheter – kokböcker, relationsguider, träningsböcker – går åt som glass i junihetta. Dessutom har hon kärleksbekymmer.
Så förändras allt – hon får ett mejl från en förläggare som verkligen vill ge ut hennes bok, och den vampyr som en gång bet henne dyker upp igen (eftersom dennes identitet inte avslöjas direkt skall inte jag göra det heller. Nog sagt med att det också är en författare – den man troligen först skulle gissa på –, och att vampyrer i gemen nästan verkar vilja avslöja sig genom att ta halvgenomskinliga namn). Här börjar det också bli märkligt – tidigare har bokens Jane i alla fall gått att hyfsat identifiera med verklighetens, men en Jane Austen som åker iväg utomlands och blir förförd? Vi är inte roade.
Denne vampyr är egentligen en enda stor svaghet: han är förvisso hyfsat övertygande i början som gammal älskare vars lustar väckts på nytt (ni ser? Inte Austen alls), men sedan beter han sig bara märkligare och märkligare. Eftersom han i princip driver åtminstone halva handlingen blir den också därefter: ibland hyfsad – ungefär vad som krävs för att sätta Jane i nya situationer – ibland blir den bara märklig (slutet i synnerhet, som på det mest horribelt osofistikerade sätt lägger saker tillrätta för en uppföljare). Och när vi ändå är inne på svagheterna: är det verkligen meningen att vi skall tro att det är Jane Austen som skrivit utdragen i början på varje kapitel? Det låter inte det minsta likt, lika lite som Jane gör när hon själv talar (även om det kanske är mer förlåtligt efter 200 års tillvaro).
Det roliga – och roligt är det – ligger istället i alla kommentarer om diverse Austen-relaterat krimskrams, uppföljare och liknande (samt en välförtjänt spark åt Stephenie Meyer). Tack och lov har Ford bättre koll här (eller om det bara är medvetenhet om vilken gren han själv sitter på, och olämpligheten att såga av den), och det blir inte bara fördömanden. När han dessutom låter ett av kärleksintressena tillfälligt ta på sig Henry Tilneys hatt och tillrättavisa Jane vad gäller värdet av populär litteratur så tar han kanske bort alla möjligheter till tvivel vem hon skall välja, men det är ändå väldigt tillfredsställande. Överhuvudtaget är bifigurerna trevligt tecknade, speciellt Janes hjälpreda i butiken som påminner henne om sin högt saknade syster Cassandra.
Skall Jane Bites Back jämföras med någon av hennes egna romaner blir det utan tvekan Northanger Abbey, inte bara för att båda hela tiden ger sig i kast med andra liknande böcker, utan också för att handlingen tydligt får stå i andra rummet.
