Det är inte helt lätt att skriva detta, enär historiska romaner som utspelar sig i det tidiga artonhundratalets London och handlar om unga damer har ett visst rykte: sådana böcker må man möjligen erkänna ha funnit liggandes på ens moders (eller annan lämplig släktings) nattduksbord, men man talar inte om dem; tabut är bara aningen svagare än det som omgärdar tidningar som står dolda bakom skärmar högst upp i tidningsstället och annat av besläktad natur. Dock, från diverse källor kom sådan kritik som lät förstå att Georgette Heyer i allmänhet skrev böcker som måhända knappast sågs som riktigt god smak ändå var långt från den sorgliga röra av anakronismer och trånande man annars misstänker utmärker genren.
The Grand Sophy visade sig heller vara en riktigt trevlig bekantskap: förvisso med en uppenbar glädje för vad som i filmsammanhang skulle kallas »gorgeous period dress«, men annars en roande berättelsen centrerad den i sanning formidabla Sophy, en slags kompetent och klarsynt Emma Woodhouse, uppblandad med inte så små doser Pippi Långstrump: omöjlig att tygla, fullt kapabel att ta hand om sig själv – och de i sin omgivning hon menar behöver hjälp. Som hennes kusiner hon kommit för att bo hos när hennes far är på diplomatiskt uppdrag i Brasilien: den tyranniske äldste brodern Charles, som är förlovad med en tråkig moralist, och var uppträdande gjort att hans båda yngre nästan-vuxna syskon Hubert och Cecilia inte vågar komma till honom med sina problem – och då får Sophy själv se till att rädda Hubert från en lånehaj och försöka se till att Cecilia inte går och gifter sig med den vackre men tomhövdade poeten Fawnhope.
Sophys beteende är nog mer anpassat för moderna läsare än hennes samtid, men det är man för det mesta beredd att förlåta när hon med det ena påhittet efter det andra förargar de som så förtjänar och hjälper de som så behöver. The Grand Sophy är ren eskapism, av den som mest roande och harmlösa sort.
