Av all världens science fiction tror jag Olaf Stapledons Last and First Men står för sig själv; det förefaller otroligt att någon annan vågat ge sig på att skriva något av denna skala. Det är fråga om mänsklighetens historia, inte i form av upptäcktsfärder bland stjärnorna – allt utspelar sig i solsystemet – utan i form av fall och uppståndelse. Och då inte bara enligt den medeltida modellen, ty dess »mörker« motsvarar i sammanhanget, både vad gäller tid och brist på luminositet, snarast en flugas passage framför solen.
Det Stapledon har gett sig på är helt enkelt en historia med evolutionärt för att inte säga geologiskt för att inte säga astronomiskt perspektiv: mänskligheten hinner inte bara falla ner i barbari och utveckla sig till nya höjder ett flertal gånger – titelns sista människor är den artonde inkarnationen – utan tvingas byta planet inte bara en utan två gånger, först till Venus, sedan till Neptunus. Under tidens lopp uppträder inte bara varelser som liknar oss, utan även visa jättar, kattliknande varelser med fallenhet för praktisk biologi, fladdermusliknande hedonister, jättehjärnor inhysta i silotorn, grymma ingenjörer, fördummade neptunusbor och slutligen de enormt förädlade, mångtusenåriga sista människorna, en art som lever i telepatiska sammanslutningar om 96 individer, upphöjt betraktande människans historia genom en teknik som möjliggör för den att undersöka tidigare individers erfarenheter.
Last and First Men är som synes inte science fiction av klassiskt snitt, även om det naturligtvis förekommer teknisk utveckling: fokus ligger på biologi, inte fysik. Biologin är därför tämligen sund, förutom en underlig brist hos den andra människan mot större hjärnor som förefaller nästan utifrån påtvingad. Stapledons beskrivning av genmanipulation låter rimlig, liksom försöket att göra åtminstone Venus beboelig (även om hans kunskaper om planeten naturligtvis är bristfälliga). Som motsats kan ställas att han inte låter rymdfart uppfinnas förrän av den femte människan, och hans beskrivning av kärnkraft, som nog måste framstått som osannolik även i hans egen tid.
Värst är han dock i beskrivningen av den nuvarande människans fall. I förordet föreslås att man hoppar över dessa kapitel, då de är naiva och för att man inte skall tröttna på de ständiga uppgångarna och fallen. Jag föreslår att man om man så känner istället hoppar över dem för att de är ohyggligt patroniserande i tonen, med en på gränsen till det rasistiska syn på världens nationer, som endast tycks befolkade av den värsta sortens stereotyper; detta trots att Stapledon själv brännmärker nationalism. I korthet går dock det ena landet efter det andra under i krig som startar av de mest banala skäl – argsinta böcker, tidningsartiklar, i olyckor döda enskilda medborgare – till dess ett Amerika fyllt med religiös dyrkan av rörelse, varför all världens kol går åt till att driva flygplan, vilket leder till civilisationens kollaps. Tiden går, och den nuvarande arten lyckas bara resa sig en gång ur askan, i Patagonien, men går till slut under som följd av en märklig olycka efter att ha försökt tämja atomen.
Last and First Men är på flera sätt en remarkabel bok (det är troligen den enda fiktiva berättelse jag läst där inga aktörer namnges). Det är en förskräckande och vacker vision, med ett perspektiv få skulle våga sig på. Den är samtidigt pessimistisk och hoppfull, far ibland ut i mysticism, men har i alla fall som få andra böcker vunnit åtminstone en klar och oförneklig sanning: att oavsett vad vi gör, oavsett hur mycket vi uppnår, vilken kunskap vi vinner, kommer allt en dag förgås.
