Att biografera Strindberg måste vara ett kinkigt göra: inte för att det finns någon särskild brist på källor, utan för att det finns så mycket, varav en hel del av författarens egen penna som måste hanteras, och det med tång och handskar. Olof Lagerkrantz har med August Strindberg gjort ett försök; huruvida det är rättvisande eller ej är inte lätt att svara på för en lekman, men läsbart är det onekligen.
Strindberg är ju en författare som på gott och ont i ovanligt hög grad hämtar material ur det levande livet; gott då resultatet rent litterärt ofta blir lyckat, ont då privatlivet får ta stryk istället: tre skilsmässor på tre försök talar sitt tydliga språk. Mindre tydligt är dock hur mycket man kan läsa ut ur vad han publicerade under och efter dessa äktenskap: i vilken grad kan En dåres försvarstal och Klostret läsas självbiografiskt? Eller för den delen Tjänstekvinnans son och Inferno, som gör än starkare anspråk på autenticitet?
Lagerkrantz svar tycks vara »i ganska liten grad«. Förvisso kan detaljer vara sanna, stämningar är det sannolikt, men ytterst är och förblir de verk av en skönlitterär författare, och den som inte korrelerar med andra källor löper risken att kollras bort av Strindberg. Denna läsning leder också till att han avvisar tanken på att Strindberg skall ha varit vansinnig. Tecken i den vägen skall ha varit övertolkningar och missförstånd. Helt fri från misstanken blir man dock inte: en person som frivilligt går in för att experimentera med sitt eget sinnestillstånd, om och för konstens skull, kan knappast betraktas som helt och hållet välanpassad.
August Strindberg är dock en välskriven biografi, som inte väjer för de mindre tilltalande sidorna hos subjektet, och som dessutom flera gånger fick mig att fundera på om det inte vore lägligt att försöka spränga in ett par böcker till på hyllan med Strindberg. Bara därför förtjänar den att rekommenderas.
