Ibland tar historiska romaner kontrollen över verkligheten: fiktionen är såpass stark att den ersätter vetenskapen och rotar sig så fast att den är nästintill omöjlig att återföra till sin rätta plats. Så har till exempel Robin Hood-myten för alltid format bilderna av Rikard Lejonhjärta och Johan utan land, ja, hela medeltiden är väl någon slags blandning av Kung Arthur och jordätande bönder a la Monty Python, det svenska bondesamhället såg ut precis som Astrid Lindgren skildrade det, med lyckliga ungar som sprang omkring och hade roligt mest hela dagarna, och vi skall inte ens tala om indianer och kopojkar. Shakespeare är på detta område en av de främre: förutom att för alltid befästa bilden av Rikard III som puckelryggig skurk så är han också upphov till världens kanske mest kända citat som aldrig sades, titelrollen i Julius Cœsars sista ord: »Et tu, Brute«.
Titelroll, ja. Huvudroll är det svårt att kalla det: Caesar får inte mycket scentid – även om han totalt dominerar den han får, med sin fantastiska ovana att omtala sig själv som just »Caesar«, som när hans hustru Calpurnia oroar sig över de omen som plågat Rom natten till 15 mars (»Bevare the Ides of March.«), och ber honom att inte åka till senaten:
Caesar shall forth: the things that threatened me
Ne’er looked but on my back: when they shall see
The face of Caesar, they are vanished.
Och så där håller han på, på gränsen till det parodiska. Den andra roll som möjligen skulle kunna kallas huvudroll är Marcus Brutus, som är med hela skådespelet igenom, och som är den mest sympatiske av de sammansvurna (och kanske den person tillsammans med Caesar som visar upp minst antal obehagliga sidor på scenen), en nobel typ, som endast är med och mördar Caesar på grund av att han inte vill att Rom skall förlora sin »frihet« – en frihet som kan ifrågasättas, då den i stort sett endast utsträckte sig till friheten för aristokratin att fortsätta som de alltid gjort.
På det hela taget är Julius Cœsar, till skillnad från många andra Shakespearepjäser, befolkad med riktiga människor: här finns inga oförvitliga hjältar eller genomsvarta skurkar: alla, från Brutus till Marcus Antonius (hur tusan står engelsmän egentligen ut med att läsa om »Mark Antony«?) har både bättre och sämre sidor, och liksom i verkligheten kvarstår frågan om Caesar var en ond tyrann eller en relativt folklig autokrat. Möjligen beror detta på att han baserat pjäsen på skvallerbyttan Plutarkos, men han har bevisligen gjort i alla fall en ändring för att fördela odygderna lite jämnare.
Något bör definitivt också sägas om retoriken: förutom de tidigare nämnda replikerna från Caesar förtjänar sannerligen Markus Antonius tal till det romerska folket – det som börjar »Friends, Romans, countrymen« – att tas upp. Situationen är svår: Markus Brutus har redan talat och uppviglat folket mot Caesars minne. Markus Antonius har dessutom tvingats lova att inte säga något ont om de sammansvurna. Ändå lyckas han snabbt och mästerligt att helt vända opinionen: han gör det genom att prisa Caesar, men hela tiden lägga in, som ett omkväde, rader i stil med:
Yet Brutus says he was ambitious:
And Brutus is an honorable man
Bonuspoäng för att han mot slutet av talet dessutom säger att han inte är en talare, och att Brutus, den oratorn, nog, om han vore i hans ställe, snart skulle anstifta upplopp, vilket naturligtvis blir resultatet. Så gör en verklig mästare.
Julius Cœsar är kanske inte en av de allra mest lysande av Shakespearepjäser; dess brist på tydligt ställningstagande gör att den ställer något högre krav än andra. Det är dock, enligt de flesta andra mått, en lysande pjäs, med i stort sett realistiska roller (undantag finns, när källmaterialet berättat om klassisk romersk förljugen stoicism), och några av de mest lysande monologer, dessutom utspridda på flera roller. Det är en pjäs som inte bör förbigås.
