Eftersom hans läsare inte ansåg att en bagatell som deras älskade detektivs död borde hindra dem från att läsa om Sherlock Holmes, så fick Arthur Conan Doyle till sist ge med sig; fiktionen med Watsons anteckningar var redan etablerad, så det blev i form av ett äldre fall som nu meddelades publiken: The Hound of the Baskervilles. Det är inte riktig en typisk Sherlock Holmes-historia, eftersom detektiven inte närvarar i större delen av undersökningen, som istället länge lämnas i Watsons förvånansvärt kapabla händer.
Brottet i fråga är det gamla vanliga: mord. Mord medelst helveteshund. Familjen Baskerville tycks drabbad av en gammal förbannelse, så att de snart dör efter att ha tillträtt som huvudmän för ätten, och nu är frågan om dels gamle Charles Baskerville verkligen dött av naturliga orsaker, och dels om hans arvtagare Henry bör oroa sig? Ut på den kusliga Dartmoorheden bär det, till familjens urgamla hem, där flera mysterier snart möter Watson, som med lite tur och mycken ihärdighet faktiskt lyckas komma till en hel del resultat innan Holmes möter upp och det är dags att ta upp kampen med den förskräcklige hunden – och dess ägare.
Att Holmes inte tar så stor plats fungerar faktiskt riktigt bra; man slipper ifrån den irriterande känslan av mindrevetande, Doyle kan lägga ut stickspår som Holmes skulle sett igenom – han gör detta mycket skickligt, med den ena falska idén på den andra – och Watson får äntligen spela en annan roll än den imponerade betraktaren. Å andra sidan blir det inte mycket kvar för Holmes att göra mot slutet, och avslöjandet blir inte riktigt lika dramatiskt som det kunnat bli. Det är dock en bra historia, tveklöst den bästa av de lite längre Doyle skrev, inte minst på grund av en stark känsla för plats.
